Alla inlägg under september 2003

Av Birdie - 29 september 2003 12:23



Lilleman fyllde 6 igår
och i fredags skulle han ha kalas för hela klassen på Fenomenmagasinet här i stan. Om någon minns min tidigare dagboksanteckning om hur min förra vecka såg ut, så kan jag bara meddela att den fortlöpte helt galant, och över förväntningarna, ända till fredagen *lite lycklig*


I fredags hade jag beteendevetarbesök kl. 13-14, hämtade barnen strax efter det - sedan var det ridning för dottern, vi kom hem vid 16, sen skulle vi ha kalaset på Fenomenmagasinet kl. 17 - det säger sig själv hur fint det skulle gå för en sån som mig just nu?


Min kära exmake och jag hade i alla fall gjort upp om att han skulle ta det största ansvaret inför och under kalaset, och lilleman hoppade efter ridningen in i duschen, gjordes iordning med nya tuffa skjortan, gelé i håret och hela kitet (sååååå fin!), och kvart över fyra *pust* hämtade exmaken honom - jag och dottern skulle åka till Fenomenmagasinet så snart vi var klara.


När lilleman väl var hämtad, var det min och dotterns tur att duscha och fixa oss iordning. Nånstans här tog det bara stopp för mig. Jag kunde inte tänka, inte göra något över huvud taget. Det blev tilt, error i hela mig. Jag kunde för mitt liv inte få på mig kläderna, eller ännu mindre bestämma mig för vad jag skulle ha på mig. Sent omsider kom vi i alla fall iväg (och jag hade fått på mig svarta älsklingsbrallorna med slits bak, svarta tunikan och stövlarna), och då var klockan tio i fem - kalaset skulle börja fem.


Ricky och hans barn fanns redan på plats utanför Fenomenmagasinet och ringde på nallen - undrade var vi var, om vi skulle mötas på parkeringen utanför? Jag började snyfta, grina, storböla, störttjuta - vad man nu vill kalla det. Hysteriskt gråtande. Skrikande?


Klockan var nämligen fem vid det här laget, och det var ju min son som fyllde år!!! Kunde jag, hans mamma, inte ens hålla tiden till hans kalas?!?! Givetvis var det även köer genom hela stan (som alltid när man har bråttom), så tio över fem ramlade vi in på parkeringen. Ricky hade släppt in sina barn och stod ensam och väntade på oss. Jag släppte av dottern, som förskräckt i bilen frågat mig om jag var "sååå ledsen"? Hon satt och gullade med mig hela vägen, höll mig i handen, kramade den och försökte trösta - allt medan jag tjöt så att tårarna sprutade och försökte köra samtidigt. Underbara barn, gud vad jag älskar - massor!


Utanför Fenomenmagasinet släppte jag av dottern, som jag fick tvinga in, eftersom hon ville stanna med mig - och sen fullkomligt rasade jag in i Rickys famn. Där satt jag i säkert en kvart och bölade om att jag var "oduglig, knäpp och inte borde tagit på mig nåt sånt här över huvud taget, men det var ju sonens födelsedag, jag ville ju..." innan jag kunde samla mig såpass att det var läge att torka ansiktet och andas några djupa andetag.
Vid tjugo i sex kom jag in på Fenomenmagasinet, och hade nu väntat mig en mindre utskällning av exmaken för att jag var sen. Men han kom och kramade om mig?! Han har verkligen förstått!
Det gjorde mig glad, och ännu gladare blev jag när dottern kom nerspringande bara för att se "om jag kommit in" än. Hon var orolig... stackarn. :o/ Och gladare ändå kanske jag blev när jag såg sonens lyckliga ansikte under hela kalaset.


Jag höll mig i bakgrunden hela tiden, exmaken tog kommandot, höll barnen igång (när de inte gjorde det själva), fixade och donade. Vad jag är glad att han är han! Jag behövde varesig ha dåligt samvete eller må dåligt för sonens skull - ett bättre och mer lyckat kalas kunde han inte fått - och han var helnöjd efteråt.

Från det ena till det andra så har jag nu, på detta kalas, hållt i en livs levande, 1½ meter lång, Kungs-Boa! Eller var det möjlgitvis en Kungs-Pyton!? Nåväl. En orm var det i alla fall, och det var en coooooooooool upplevelse! Ett par kilos ren muskelmassa som slingrade sig i min famn... ujujuj.

Efter kalaset skulle barnen följa med sin far hem, och jag skulle åka ut till Ricky. Gjorde så, och strax före 21 dog jag i soffan. Vaknade till vid 23-hugget, när Ricky frågade om jag inte skulle gå upp i sängen istället. Vaknade 9 morgonen efter.

Har lärt mig en sak. Oavsett hur mycket jag än vill något nu, så är det inte värt det. Andra får ta ansvar, andra får styra och ställa. Jag ska inte ens försöka än på ett tag.
Det här blev en riktigt påtaglig aha-upplevelse - av något jag egentligen redan visste, men vägrat inse.


ANNONS
Av Birdie - 23 september 2003 12:22



Jaja, jag vet, jag ska inte hetsa upp mig, men nu är jag där igen. Vaknade superstressad, och därmed oxå ledsen.
Vart tog energin vägen, den jag hade i överflöd för några dagar sen????


Först och främst ringde inte min mobil som den skulle idag heller - men vi hade förstås garderat oss med ytterligare en klocka. Men den klockan piper inte, den tjuter - och det högt.
För det andra vaknade jag med en tyngd över bröstet och bara kände hur hela världen låg på mina axlar, hur mycket jag har att göra den här veckan.


Jag har barnen, vilket i sig inte är särskilt jobbigt - mest bara mysigt. Men det innebär ändå att jag måste ställa klockan, att jag måste gå upp, och detta oavsett hur jag sovit (OM jag sovit) på natten. Jag måste påminna om frukt och eventuella gympakläder och läxböcker. Ska skjutsa dem - och sen ska de hämtas igen när skoldagen är slut. Två kom-i-håg, två tider att passa. Utöver detta finns bara två "måsten", och det är att laga mat och handla.

Handla är i sig en jättebedrift, jag kan sitta och ”samla kraft” för att orka gå till affären en hel dag utan att i slutänden ha kommit iväg över huvud taget.

Städningen har jag lyckats prioritera ner, vilket är en jättebedrift av mig, som annars är pedant.


Den här veckan ser ut såhär:
Måndag: Dottern har gympa i skolan. Påminna
Tisdag: Jag ska till stresshanteringsgruppen på dagen. Dottern ska följa med en kompis hem. Sonen har fotbollsträning på kvällen. Komma ihåg. Skjutsa.
Onsdag: Dottern har gympa i skolan. Båda barnen har med kompisar hem. Påminna.
Torsdag: Jag har läkartid på dagen. Barnen har tandläkartid. Komma ihåg. Skjutsa.
Fredag: Jag ska till beteendevetaren på dagen. Sonen har gympa i skolan. Dottern ridning på eftermiddagen. Komma ihåg. Påminna. Skjutsa.
På kvällen ska sonen ha 6-årskalas, eftersom han fyller på söndag - hela klassen inbjuden. Kalaset ska hållas på Fenomenmagasinet i Gamla Linköping (ett besök rekommenderas för övrigt för alla). Vad som ska fixas är ändå korv & bröd, läsk, glasstårta, snacks och godispåsar, och det måste jag göra, eftersom barnens far är på konferens i veckan. Dock har han lovat att ta ansvar över kalaset. Men vi ska efter dotterns ridning ta oss hem, duscha, få på oss kläder och forslas till Fenomenmagasinet - på 1½ timme.

Sådär. Det ser säkert inte så mycket ut för omvärlden? Men för mig är det en gåta, hur jag tidigare kunnat både jobba heltid, orka handla, tvätta, städa, umgås med folk, ha barnen och alla dessa övriga komihåg och måsten?
Visst. Detta är en extrem vecka, där allt tyvärr händer samtidigt. Men det är inget jag kan göra något åt..?


ANNONS
Av Birdie - 19 september 2003 12:21



Städar barnens rum. Ibland hittar man saker man inte vill hitta. Exempelvis den här lappen, som min dotter skrivit (ett par veckor innan jag blev sjukskriven):

"3 Dagar inan mamma fylde 34 år hon sa at vi skule få mysa från 8 till 10 sen blev hon arg hon sa at vi snart skule gå och lägga oss vi fik inte mysa"
å så hade hon ritat en tår... :´-(

Vilken skitmamma jag varit många gånger, och inte förstått själv - eller rättare sagt: jag har känt att jag varit en skit, men inte kunnat hejda mig själv, inte kunnat göra nåt åt det. Har blivit arg för "ingenting" och blivit precis den person jag lovat mig själv att aldrig bli. Lovade mig själv ungefär tusen gånger, att "nästa gång du blir så där upprörd... gapa och skrik inte, ta några djupa andetag, det är inte barnens fel". Men jag kunde inte?! Miljoners av vredesutbrott som gått ut över de jag älskar mest.

Oftast har de kommit efter nån liten, obetydlig despyt.

Vi har alltid haft våra heliga myskvällar, när det har varit "bara vi". Vi har ätit och myst, sett nån film eller spelat nåt spel... å så senaste halvåret - året (?) har ingenting varit sig likt.

De är värda ett hel stjärnsystem var på himlen, mina små änglar - för att de stått ut - och trots allt fortfarande älskar mig! För det gör de. Faktiskt lika kompromisslöst som jag älskar dem.

Nåja. Nu vet jag ju i alla fall varför jag fick mina utbrott... utbrändheten har lääääänge varit på gång.
Hur gottgör man barnen för sin "arga period"? Vet att jag egentligen inte måste gottgöra dem, men för min egen skull behöver jag det.
Svaret är enkelt: gör aldrig om det...


Av Birdie - 19 september 2003 12:20



Fortsätter tjata om mitt sinnestillstånd.
Har varit hos min kära beteendevetare idag igen, rotat i gamla saker, och i nya. Det är inte roligt. Alls. Och samtidigt känns det skönt att gå dit, hon förstår mig, hon tycker inte jag är konstig, utan säger tvärtom att allt jag gör och känner är normalt. (Vad är normalt?)

På tisdag ska jag börja i en stresshanteringsgrupp, det känns skitbra. Och... jag tycker nog ändå att saker och ting börjar gå åt rätt håll, även om jag har en bit kvar!


Men jag har inte accepterat mitt öde, att jag förmodligen inte kan fortsätta jobba med det jag vill. För jag vill ju fortfarande jobba på min älskade kommunikationscentral, jag vill inte till krim, inte till receptionen.
Har dock kommit fram till en sak, och detta alldeles själv. Jag orkar inte med folk. Jag har blivit totalt osocial. Jag orkar bara med mina närmsta, de som läser och förstår mig utan att jag behöver förklara nåt.


Ofta svarar jag inte i telefonen, för jag har inte lust att prata. När jag pratar, vet jag ofta inte vad jag ska säga? Tappar ord, och orkar liksom inte ta allt om-och-om-igen, för alla vill väl, frågar hur det är, om det är bättre än? Jag blir totalt genomstressad av att vara på exempelvis ett café (eller som på föräldramötet förra veckan), där det pratas för mycket - det blir bara ett "surr" av alltihop. Fester och större tillställningar är uteslutna. Jag kan - mitt i ett samtal - och detta speciellt om vi är tre (eller fler) personer, plötsligt bli tyst och bara inte vilja "vara med" i samtalet längre. Efter en stund tycker jag att mina kompisars glada fnitter och prat bara är tjatter, jag får panik och har lust att alt 1: skrika "var tysta, åtminstone ett par sekunder (helst ett par timmar)" alt 2: slå vilt omkring mig.


Mina bra dagar vill jag att allt ska vara som vanligt, och därmed inte heller ha välmenade frågor om hur jag mår.
Jag vill att folk ska förstå, utan att jag ska behöva förklara. Jag inser ju att det är korkat av mig, att kräva det av mina medresenärer här på planeten :o) Men samtidigt är det just det jag skulle behöva. När jag är ynklig behöver jag extra omsorg, onormalt mycket omsorg, jobbigt mycket omsorg. När jag mår bra vill jag inte bli särbehandlad.


Hur i helskotta ska folk kunna förstå mig, när jag inte förstår mig själv?!


Annars måste jag ju säga att jag tycker jag har fått lite energi tillbaks! Får inte mina gråtattacker så ofta längre, jag har bakat och jag har städat och tyckt om det. Jag har varit en bra mamma - orkat och velat engagera mig när jag haft barnen. Och det är ju min högsta prioritet, så jag är nöjd!


Så det går nog åt rätt håll trots allt, som sagt - och det känns kanon! Och nu ska "Fröken Märkvärdig och karriären" inhandlas! Den skulle finnas åter i butik idag. Blir spännande, och så kan jag och min bok umgås, och vara osociala ihop - när jag inte somnar ifrån den. Jag är hopplös. Men rätt go ändå, sägs det.

Av Birdie - 10 september 2003 12:18



Så här är det... Jag är 34 år enligt mitt körkort, men blir ändå aldrig äldre än 25 - även om jag alltsom oftast känner mig som 63 nu.
Jag har varit gift en gång, fick då två underbara barn, skilde mig och strulade under ett par års tid. Precis som sig bör.
Sen hittade jag den rätta igen. Visste att Rocky var "the one" redan innan jag ens träffat honom, vi kunde prata om allt, och drogs - trots att vi inte "borde" - oåterkallerligt till varandra. Vilda Webben är trots allt värd en stjärna i himlen!

Tänkte (innan jag träffade honom IRL) att "nåt fel måste det ju vara på karluschlingen, så det är säkert helt ofarligt att träffa honom".


Men såhär, nu efter ett år, har jag fortfarande inte hittat nåt fel på honom, och vet att jag vill leva resten av mitt liv med den mannen.
Nu har det ju inte velat sig bättre att under året med honom har livet även gått åt "fel håll", allt har inte varit positivt. Pusslandet i livet, med skiftjobb, barn på deltid, övrig familj och vänner - har gjort att jag inte pallat vara den jag vill vara.

Min envishet är känd, och jag inser det mer än någonsin själv oxå - att jag faktiskt kunnat förhindra det här själv, om jag bara tillåtit mig själv att se "signalerna". Men nu är det som det är.

Och... trots att jag bara är 25 *ler*, så har den ena åkomman efter den andra smugit sig på mig. Nu senast igår.


Plötsligt verkade det som att mitt högra knä inte riktigt ville vara med?! Började få ont och haltade, förstod inte varför? Gick och lade mig igårkväll - ojade mig lite över sitt knä, och tänkte att "är det inte det ena, så är det det andra" - somnade - och vaknade vid fyrahugget och kunde absolut inte räta ut benet? Det satt fast i 40 graders vinkel?! Låg och hade ajaj och försökte hitta nån ställning som gick att sova i, men plötsligt ville jag ju inget annat än ligga med raka ben!!!

Lyckades dock somna om, och vaknade efter en stund igen, och var kissnödig. Vänlte mig ur sängen och föll ihop i en hög på golvet, knät bar helt enkelt inte. Började fnittra där på golvet, allt ajaj till trots... såg mig själv framför mig, reste mig och studsade ut i badrummet på ett ben.
Studsade på samma sätt och väckte barnen i morse, och de bara asflabbade åt mig (samtidigt som de tyckte synd om lilla mamsen). Väckte senare Rocky, som oxå började flina åt mig och sa "sådär kan du ju inte se ut"! Han ordinerade ett varmt bad för att mjuka upp lederna, vilket jag ska ta så snart jag sänt iväg det här. Varmt, och med bubblor!!!
Så... här sitter jag nu - ung och fräsch, men trött och med några gråa hårstrån - med ett knä i 40 graders vinkel, och undrar vad dagen mer ska komma att erbjuda?

Humöret är dock på topp dock idag, och jag kan verkligen inget annat än flina åt mig själv.
Jag har inte sett "Miffo" och vet inte alls vad det innebär att vara ett sånt - but I sure do feel like one :)

Och bara för att riktigt påtala hur lite man faktiskt kan påverka sin kropp, bjuder jag på ett experiment att utföra. Jag gillar det inte, eftersom jag inte gillar att inte ha full pejl. Nåväl:
Sitt på din stol och rör din högerfot i en cirkulär, medurs rörelse, samtidigt som du med höger hand tecknar siffran 6 i luften. Vad händer? Jo, foten börjar cirkulera åt det andra hållet av sig själv!
Annoying!!!

Av Birdie - 5 september 2003 12:15



(Publicerar här gamla dagböcker från 2003... bra att minnas, och faktiskt lära av...)


Jag = otillräcklig

Deprimerande.
Det blir ingen rolig första dagboksnotering, det här... men livet ÄR faktiskt inte så jäkla kul jämt!
Och en dagbok är väl till för att skriva om allt, inte bara kul saker? Det är ju faktiskt FRIVILLIGT att läsa. Men jag lovar att jag brukar vara mer positiv än såhär. *ler försiktigt*

"UTBRÄND". Vilket fult ord!
Jag har nästan alltid tyckt att livet varit okej, faktiskt riktigt kul, och som alla sagt: "du som alltid är så glad, du kan väl inte må dåligt?".
Å nu plötsligt vet varken de som sett mig som "den glada" eller jag själv hur vi ska bete oss. När allt inte är "som vanligt"?
Har äntligen tvingat mig själv att inse att jag har för höga ambitioner - och att jag faktiskt inte är den supermänniska jag vill vara *sådär ja, nu har jag erkänt det skriftligt till och med*

Var hos läkaren igår igen - det har blivit några gånger på senaste tiden - och det vi kommit fram till så långt, är att min kropp och själ inte orkar vara den jag VILL vara.
Fy attan för att komma till den insikten!!!
Satt och läste i väntrummet innan jag fick komma in, och hamnade mitt i en artikel om stress. Av 10 möjliga "symptom" fick jag 9 träff. DET var deprimerande. Det enda som inte "stämde" var att jag fortfarande känner smak och har matlust. Alltid något... *s*

Hur ska jag komma tillrätta med allt? Jag vill ju verkligen inte ändra på nåt? Och jag var väl den sista på jorden som skulle "gå in i väggen"?
Som jag sa till läkaren: "Jag älskar ju mitt jobb, där det går i 200 knyck jämt - jag vill ju ha det så, jag jobbar ju bäst under press, när jag är uppe i varv och där jag får mina kickar - jag älskar ju oxå och vill ju vara med mina barn och vara en bra mamma, helst den "perfekta" mamman, den där bullbakande supermamman. Jag har mannen i mitt liv som jag oxå älskar, och vill vara den perfekta flickvännen & älskarinnan, jag umgås med mina andra nära och kära, jag har mitt hem ungefär så "perfekt" som jag vill ha det - och jag trivs ju med att ha det som jag har det. Vad är det som möjligtvis kan vara fel!?"
Han öppnade ögonen på mig - och när jag ser det såhär, skriftligt, så ser jag ju att jag skulle behöva vara tre personer för att få allt att funka.

Och när jag nu börjat erkänna saker för mig själv, kan jag väl erkänna en sak till - det var inte så kul i slutet, innan jag gick hem. Jag orkade verkligen inte. Jag orkade inte ens tycka det var särskilt roligt att vara med mina barn, det kändes mest som "måsten" allting - att gå upp på morgonen, att skjutsa dem till skola och kompisar, att hjälpa dem med läxan, att kolla på deras fotbollsträningar och ridtimmar - sånt jag en gång tyckt varit kuuuul!!! *ååååångest*

Kroppen är dock klokare än jag, och sa till slut ifrån. En dag sa den "stopp där, nu stannar du hemma".
Den hade ju egentligen förvarnat länge, men nänä, jag "skulle ju bara"...

Att röra i sitt förflutna är ett rent helvete, och vi har gått så långt tillbaks som till min skilsmässa för snart 4½ år sedan - något jag faktiskt ändå upplevde som något positivt, och aldrig ångrat en sekund eller tyckt var särskilt jobbigt, otäckt nog. Älskar man inte varandra, ska man inte leva ihop (fast han gav mig ju de två finaste barnen man kan ha - och en gång i tiden älskade jag ju även honom).

Jag VILL så jäkla mycket. Jag måste sänka ribban och tillåta mig gå framåt i sakta mak... det kommer att blir värre innan det blir bättre, har jag lärt mig. Det har bara gått 1½ månad än, och det kan ta tid.

Just nu är min största fasa att mannen i mitt liv inte ska orka med mig nu när jag är som jag är - min för tillfället twistade hjärna rör till det inom mig så snart han inte har "tid" med mig på det sätt jag behöver - för jag kräver mycket, orimligt mycket, av honom och övriga omgivningen nu.
Behöver ständigt tanka pussar och kärlek, få töntiga "bevis" för att jag är älskad, att jag ändå är lite bra mitt i mitt förvirrade tillstånd.

Jag begär inte att någon annan ska förstå... men vill att de ska stå ut. Jag får mina gråtattacker just nu. Jag är förvirrad, blir lätt upprörd och ledsen. Däremellan kan jag vara precis som vanligt. Jag kan skratta hjärtligt, jag mår verkligen bra mellan varven! Känner mig scizofren - ena sekunden är jag på rosa moln, nästa i djupaste, svartaste hålan - för att snart vara uppe igen.

Och det blir bra! Det vet jag ju!
Och jag kommer att vara en starkare - men framför allt klokare - människa efteråt! Inget ont som inte har nåt gott med sig..!
Men idag är en bra dag. Är nytankad på allt jag behöver *vad han kan, min Snuffe*, och gårdagens alla upptäckter hos läkaren har sjunkit in.

Bara att njuta NU - dumt att låta det vänta till senare!

Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Omröstning

Har du, enligt din egen definition, varit otrogen mot någon partner du haft?
 Ja, flera gånger
 Ja, en gång
 Nej, aldrig

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<<
September 2003 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ BiRDiES PLACE med Blogkeen
Följ BiRDiES PLACE med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se