(Publicerar här gamla dagböcker från 2003... bra att minnas, och faktiskt lära av...)

Jag = otillräcklig

Deprimerande.
Det blir ingen rolig första dagboksnotering, det här... men livet ÄR faktiskt inte så jäkla kul jämt!
Och en dagbok är väl till för att skriva om allt, inte bara kul saker? Det är ju faktiskt FRIVILLIGT att läsa. Men jag lovar att jag brukar vara mer positiv än såhär. *ler försiktigt*

"UTBRÄND". Vilket fult ord!
Jag har nästan alltid tyckt att livet varit okej, faktiskt riktigt kul, och som alla sagt: "du som alltid är så glad, du kan väl inte må dåligt?".
Å nu plötsligt vet varken de som sett mig som "den glada" eller jag själv hur vi ska bete oss. När allt inte är "som vanligt"?
Har äntligen tvingat mig själv att inse att jag har för höga ambitioner - och att jag faktiskt inte är den supermänniska jag vill vara *sådär ja, nu har jag erkänt det skriftligt till och med*

Var hos läkaren igår igen - det har blivit några gånger på senaste tiden - och det vi kommit fram till så långt, är att min kropp och själ inte orkar vara den jag VILL vara.
Fy attan för att komma till den insikten!!!
Satt och läste i väntrummet innan jag fick komma in, och hamnade mitt i en artikel om stress. Av 10 möjliga "symptom" fick jag 9 träff. DET var deprimerande. Det enda som inte "stämde" var att jag fortfarande känner smak och har matlust. Alltid något... *s*

Hur ska jag komma tillrätta med allt? Jag vill ju verkligen inte ändra på nåt? Och jag var väl den sista på jorden som skulle "gå in i väggen"?
Som jag sa till läkaren: "Jag älskar ju mitt jobb, där det går i 200 knyck jämt - jag vill ju ha det så, jag jobbar ju bäst under press, när jag är uppe i varv och där jag får mina kickar - jag älskar ju oxå och vill ju vara med mina barn och vara en bra mamma, helst den "perfekta" mamman, den där bullbakande supermamman. Jag har mannen i mitt liv som jag oxå älskar, och vill vara den perfekta flickvännen & älskarinnan, jag umgås med mina andra nära och kära, jag har mitt hem ungefär så "perfekt" som jag vill ha det - och jag trivs ju med att ha det som jag har det. Vad är det som möjligtvis kan vara fel!?"
Han öppnade ögonen på mig - och när jag ser det såhär, skriftligt, så ser jag ju att jag skulle behöva vara tre personer för att få allt att funka.

Och när jag nu börjat erkänna saker för mig själv, kan jag väl erkänna en sak till - det var inte så kul i slutet, innan jag gick hem. Jag orkade verkligen inte. Jag orkade inte ens tycka det var särskilt roligt att vara med mina barn, det kändes mest som "måsten" allting - att gå upp på morgonen, att skjutsa dem till skola och kompisar, att hjälpa dem med läxan, att kolla på deras fotbollsträningar och ridtimmar - sånt jag en gång tyckt varit kuuuul!!! *ååååångest*

Kroppen är dock klokare än jag, och sa till slut ifrån. En dag sa den "stopp där, nu stannar du hemma".
Den hade ju egentligen förvarnat länge, men nänä, jag "skulle ju bara"...

Att röra i sitt förflutna är ett rent helvete, och vi har gått så långt tillbaks som till min skilsmässa för snart 4½ år sedan - något jag faktiskt ändå upplevde som något positivt, och aldrig ångrat en sekund eller tyckt var särskilt jobbigt, otäckt nog. Älskar man inte varandra, ska man inte leva ihop (fast han gav mig ju de två finaste barnen man kan ha - och en gång i tiden älskade jag ju även honom).

Jag VILL så jäkla mycket. Jag måste sänka ribban och tillåta mig gå framåt i sakta mak... det kommer att blir värre innan det blir bättre, har jag lärt mig. Det har bara gått 1½ månad än, och det kan ta tid.

Just nu är min största fasa att mannen i mitt liv inte ska orka med mig nu när jag är som jag är - min för tillfället twistade hjärna rör till det inom mig så snart han inte har "tid" med mig på det sätt jag behöver - för jag kräver mycket, orimligt mycket, av honom och övriga omgivningen nu.
Behöver ständigt tanka pussar och kärlek, få töntiga "bevis" för att jag är älskad, att jag ändå är lite bra mitt i mitt förvirrade tillstånd.

Jag begär inte att någon annan ska förstå... men vill att de ska stå ut. Jag får mina gråtattacker just nu. Jag är förvirrad, blir lätt upprörd och ledsen. Däremellan kan jag vara precis som vanligt. Jag kan skratta hjärtligt, jag mår verkligen bra mellan varven! Känner mig scizofren - ena sekunden är jag på rosa moln, nästa i djupaste, svartaste hålan - för att snart vara uppe igen.

Och det blir bra! Det vet jag ju!
Och jag kommer att vara en starkare - men framför allt klokare - människa efteråt! Inget ont som inte har nåt gott med sig..!
Men idag är en bra dag. Är nytankad på allt jag behöver *vad han kan, min Snuffe*, och gårdagens alla upptäckter hos läkaren har sjunkit in.

Bara att njuta NU - dumt att låta det vänta till senare!