Lilleman fyllde 6 igår
och i fredags skulle han ha kalas för hela klassen på Fenomenmagasinet här i stan. Om någon minns min tidigare dagboksanteckning om hur min förra vecka såg ut, så kan jag bara meddela att den fortlöpte helt galant, och över förväntningarna, ända till fredagen *lite lycklig*

I fredags hade jag beteendevetarbesök kl. 13-14, hämtade barnen strax efter det - sedan var det ridning för dottern, vi kom hem vid 16, sen skulle vi ha kalaset på Fenomenmagasinet kl. 17 - det säger sig själv hur fint det skulle gå för en sån som mig just nu?

Min kära exmake och jag hade i alla fall gjort upp om att han skulle ta det största ansvaret inför och under kalaset, och lilleman hoppade efter ridningen in i duschen, gjordes iordning med nya tuffa skjortan, gelé i håret och hela kitet (sååååå fin!), och kvart över fyra *pust* hämtade exmaken honom - jag och dottern skulle åka till Fenomenmagasinet så snart vi var klara.

När lilleman väl var hämtad, var det min och dotterns tur att duscha och fixa oss iordning. Nånstans här tog det bara stopp för mig. Jag kunde inte tänka, inte göra något över huvud taget. Det blev tilt, error i hela mig. Jag kunde för mitt liv inte få på mig kläderna, eller ännu mindre bestämma mig för vad jag skulle ha på mig. Sent omsider kom vi i alla fall iväg (och jag hade fått på mig svarta älsklingsbrallorna med slits bak, svarta tunikan och stövlarna), och då var klockan tio i fem - kalaset skulle börja fem.

Ricky och hans barn fanns redan på plats utanför Fenomenmagasinet och ringde på nallen - undrade var vi var, om vi skulle mötas på parkeringen utanför? Jag började snyfta, grina, storböla, störttjuta - vad man nu vill kalla det. Hysteriskt gråtande. Skrikande?

Klockan var nämligen fem vid det här laget, och det var ju min son som fyllde år!!! Kunde jag, hans mamma, inte ens hålla tiden till hans kalas?!?! Givetvis var det även köer genom hela stan (som alltid när man har bråttom), så tio över fem ramlade vi in på parkeringen. Ricky hade släppt in sina barn och stod ensam och väntade på oss. Jag släppte av dottern, som förskräckt i bilen frågat mig om jag var "sååå ledsen"? Hon satt och gullade med mig hela vägen, höll mig i handen, kramade den och försökte trösta - allt medan jag tjöt så att tårarna sprutade och försökte köra samtidigt. Underbara barn, gud vad jag älskar - massor!

Utanför Fenomenmagasinet släppte jag av dottern, som jag fick tvinga in, eftersom hon ville stanna med mig - och sen fullkomligt rasade jag in i Rickys famn. Där satt jag i säkert en kvart och bölade om att jag var "oduglig, knäpp och inte borde tagit på mig nåt sånt här över huvud taget, men det var ju sonens födelsedag, jag ville ju..." innan jag kunde samla mig såpass att det var läge att torka ansiktet och andas några djupa andetag.
Vid tjugo i sex kom jag in på Fenomenmagasinet, och hade nu väntat mig en mindre utskällning av exmaken för att jag var sen. Men han kom och kramade om mig?! Han har verkligen förstått!
Det gjorde mig glad, och ännu gladare blev jag när dottern kom nerspringande bara för att se "om jag kommit in" än. Hon var orolig... stackarn. :o/ Och gladare ändå kanske jag blev när jag såg sonens lyckliga ansikte under hela kalaset.

Jag höll mig i bakgrunden hela tiden, exmaken tog kommandot, höll barnen igång (när de inte gjorde det själva), fixade och donade. Vad jag är glad att han är han! Jag behövde varesig ha dåligt samvete eller må dåligt för sonens skull - ett bättre och mer lyckat kalas kunde han inte fått - och han var helnöjd efteråt.

Från det ena till det andra så har jag nu, på detta kalas, hållt i en livs levande, 1½ meter lång, Kungs-Boa! Eller var det möjlgitvis en Kungs-Pyton!? Nåväl. En orm var det i alla fall, och det var en coooooooooool upplevelse! Ett par kilos ren muskelmassa som slingrade sig i min famn... ujujuj.

Efter kalaset skulle barnen följa med sin far hem, och jag skulle åka ut till Ricky. Gjorde så, och strax före 21 dog jag i soffan. Vaknade till vid 23-hugget, när Ricky frågade om jag inte skulle gå upp i sängen istället. Vaknade 9 morgonen efter.

Har lärt mig en sak. Oavsett hur mycket jag än vill något nu, så är det inte värt det. Andra får ta ansvar, andra får styra och ställa. Jag ska inte ens försöka än på ett tag.
Det här blev en riktigt påtaglig aha-upplevelse - av något jag egentligen redan visste, men vägrat inse.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hemma igen ;) Hänvisar återigen till min ordinarie blogg.   Birdie *surfar vidare* ...

12 år senare: Tabarca är inte MYSIGT längre :-( En jättebesvikelse. Superexploaterat, dyrt o rentav förstört. Vår oas finns inte mer... den lilla söta stranden med den primitiva baren 'is no more' - istället finns en 300-meters grusplaya med mängder ...

Idag är det lite mer vågor, till barnens stora förtjusning :-D Härligt härligt, men farligt, farligt..! ...

Dagens glädjebesked: MsGarbo har fått en liten kille! :-) Grattis från oss här nere. Idag har vi gjort ungefär nada, bara njutit av sånt bilden visar. Fotomodellen på bilden är dock en okänd, ofrivillig, sådan. Nu väntar fotboll, Sverige-Ryssland! ...

Livet på en pinne - kvällsutsikt från vår altan. Gaspacho o grillat, plus sangria nu ikväll = funkar ;-) Vädret? Tja, 31 grader i skuggan gör att man är glad att havet är skapligt nära - även om det inte är SÅ strandnära som det stod i husannonsen.....