Jag är sjuk - och när jag blir sjuk blir jag ynklig. Har ont i halsen och har feber... känner mig allmänt skruttig och eländig. Det känns som att det varit "lite mycket" de senaste dagarna - med Tusseälskingen (kaninen) som dött, mycket sorg, gråt och samtidigt skratt och glädje över de nya små liven (dvärghamstrarna) - som för övrigt är döcoola :o)

Å nu, som pricken över i, en härlig höstförkylning... nåja, thats life.
Har sovit varannan natt känns det som - i natt blev det bara 1½ timme. Lite i minsta laget. Låg och tittade i taket (och på den vackre som snusade och sov där brevid) och bara rullade tummarna. Grubblade inte på nåt särskilt, men tydligen var kroppen på nåt vänster uppe i varv - igen.
Blir att titta på "24" ikväll - och sen sova. Men först tänkte jag hinna med ett bad på åtminstone 20 minuter - skummet är i, och vattnet forsar för fullt. Ska bli skönt att krypa ner.

Jag har ställt in min lilla fest jag tänkt ha i helgen med några kompisar - något jag faktiskt sett fram emot ända sen idén om det kläcktes, och jag kände att jag faktiskt ville - och skulle orka Men just nu funkar det inte. Dels är jag sjuk, dels alldeles för sliten efter veckan som gått. Och det går ju fler tåg.

Från det ena till det andra - ett boktips till er som har barn. Kanske är det udda med ett boktips av det här slaget, men jag tycker verkligen boken var bra - i det sammanhang det är ämnat för. En av fröknarna på Fritids såg hur förtvivlade barnen var nu när Tusse dog, och hade igår med sig en bok hon undrade om jag ville låna: "Adjö, herr Muffin", skriven av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm.
Den handlar om hur det kan vara när ett älskat husdjur blir sjukt och dör - om saknad och tankar före och efter döden. Väldigt känsligt, sorgligt, vackert... och faktiskt glatt också! Jag lånade boken av fröken, och har ikväll läst för barnen, och jag vill starkt rekommendera den till er som har barn som av någon anledning konfronteras med döden.

Barnen både skrattade och grät, tankarna for förstås till Tusse. Albin har haft betydligt färre "Tusse-attacker" än Elin, men nu fick han en - och eftersom man då kunde relatera till saker i boken, blev det lite lättare.

Och några ord om våra nytillskott i familjen: Busan, den mörkgrå dvärghamstern, gör verkligen skäl för sitt namn - Gosan, den ljusgrå, likaså. Helt otroligt att två syskon kan vara så olika *s* De lättar upp barnens vardag, jag är så glad att de finns, att vi köpte dem. De gör att barnen tänker på roliga saker också, inte bara på de jobbiga. Och jag slipper vara duktig och klok och orka mer än vad jag egentligen kanske gör.
Nehej, kära läsare. Nu väntar badet på mig...

Så här står det på baksidan av boken:
En gång var herr Muffin ett ungt och starkt marsvin. Då kunde han bära och kånka på gurkor. Nu är han gammal, trött och grå. Han tänker på sitt liv och mumsar på en mandel. En onsdag får han plötsligt ont i magen...