Alla inlägg under november 2003

Av Birdie - 28 november 2003 10:14


FÖRSÖK TILL KÄRLEKSBREV


Jag skulle göra som en kompis, hade jag lovat.

Jag skulle skriva ett kärleksbrev, nåt fint, om och till mig själv.

Men... jag kan inte just nu. Inte särskilt bra. Det blir definitivt inte så poetiskt och vackert som hon skrev. Jag har inte det självförtroendet jag tidigare haft - det är gruvligt mycket naggat i kanten. Men jag skriver ändå, gör ett försök.


Fast... jag börjar givetvis (min vana trogen) i fel ände :o)

Jag har en för kort tå - den brevid lilltån är lika kort som lilltån. Nästan. Men när jag riktigt ordentligt tänker efter, så är det det enda fysiska "fel" jag har - annars sitter allt ungefär där det ska, ser ut på ett ungefär som det gör på de flesta. Medelmåttigt, varken bättre eller sämre. Allt kunde vara värre, helt klart! (Och eftersom jag alltid kallat den där tån för min "sprintertå" - och den har fungerat, borde kallat den "vinnartån" istället - så klagar jag inte, trots att det är enormt fult. Den är ju ändå jag?)

Man klagar på sig själv - jämt och ständigt? Antingen är man för tjock, för smal, har för stora eller för små bröst, för stor eller för liten näsa... varför? Det är ju just "det där" som gör människan unik?


Apropå näsor så är min näsa är definitivt inte för stor. Den är liten. Men den funkar precis som den ska, och enligt vissa är det "den sötaste näsa som finns". Och när han säger att jag har den sexigaste kropp han sett, att jag är det bästa och vackraste i världen och att jag dessutom har en hjärna och ett hjärta han älskar, då är jag fullkomligt nöjd. Tycker han det, så är ju allt okej?


Ibland kan jag förstå vad han menar, ibland inte. Är jag i mitt esse, mitt forna jag, mig själv, så är jag oemotståndlig *ler ödmjukt*

Nu har jag ju inte varit mig själv på rätt länge, och jag saknar det! Saknar den spralliga, charmiga, sociala Birdie. Avskyr att vara den här charmlösa varelsen jag känner mig som.

Jag har tidigare väldigt sällan känt mig otillfredställd med mig själv - och det bådar rätt gott för framtiden, för den pigga & glada ska ju tillbaks!


Men det viktigaste är ju ändå insidan. Det som finns innerst inne i mig, i hjärtat och själen - det som är jag både nu och då - är i alla fall ingredienser jag är stolt över, tycker om, ÄLSKAR!

Jag är en bra människa... rättvis och rak, ärlig. Och det jag redan åstadkommit kan ju ingen ta ifrån mig.

Och trots allt är jag fortfarande omtänksam, rädd om mina och andras känslor, mitt hjärta räcker fortfarande till även åt andra... jag är numer en kanonmamma till mina barn igen, och jag har med mitt sunda förnuft och kärlek lyckats fostra dem till underbara små varelser, så långt.


Jag har (när jag är på rätt humör) en jäkla glimt i busögonen och en stor portion humor å en gnutta jävulskap som bara väntar på att få komma ut, jag har faktiskt en fastare kropp än många andra som fått två barn, det kunde vara värre, fixar jag till mig med lite smink är det t.o.m så att jag själv blir nöjd och inser att det kunde vara värre. Jag kan tycka det även när jag går i mina säckiga mysbrallor, osminkad och snuskrufsig i håret också, om jag är på det humöret.

Dessutom älskar jag faktiskt min tå. Den där som är för kort. Den är min. Och mitt är jag.
Så jo, jag älskar absolut henne jag ser i spegeln - innerst inne.


"Me love you long time, Birdie"


ANNONS

SOS

Av Birdie - 17 november 2003 12:43


Småchockad och förvirrad rantade jag efter föregående inlägg runt i lägenheten, kände att jag var tvungen att prata med någon som "kan" det här med eld... vad kunde hända... ligger nåt och pyr nånstans..?

Och jag var plötsligt ilsk på mig själv, riktigt förbaskad!
Jag vet ju hur man släcker en spisbrand! Jag vet ju att man absolut inte ska hälla vatten på, eftersom fett "exploderar" då. Jag har ju till och med tränat på att släcka bränder av olika slag! Jag kan! Jag vet! Och ändå - totalt hjärnsläpp.

Nåja. Slog 112.
- SOS Alarm, Carina.
- Hej Carina, det var Anna, Anna på LKC...
- Nämen heeej Anna, det var länge sen, vad är det som hänt?
Jag har ju daglig kontakt med SOS via jobbet, känner de däringa människorna...
- Nja, det är inget akut NU, men jag skulle behöva prata med nån brandingenjör eller nåt. Jag har halvt om halvt eldat upp mitt kök... men jag har släckt det nu, och det är ingen fara. Lite orolig bara.
- Ojdå. Men du är inte skadad? Har du andats in mycket rök?
Eh? DET hade jag inte tänkt på? Hade jag det?
- Nej, det tror jag inte, det luktar inte särskilt starkt... tror jag?

Nåväl. Pratade vidare med Carina ett bra tag, och jag måste säga att hon är jävligt proffissionell. Bara med sitt sätt att prata, lugnt och metodiskt och samtidigt på nåt vis vara gamla vanliga busiga Carina, så fick hon mig mycket lugnare.
Och jag fick till sist prata med en brandmästare också, som lugnade mig ytterligare och sa att det säkert inte var någon fara, eftersom hyreshus idag är rustade si och så. Men han skulle skicka ut brandingenjören för att titta, för säkerhets skull.

Så idag har vi haft besök av en brandman, till barnens stora förtjusning.
En brandman som berättade att han gjort exakt samma sak, hemma i sitt eget kök. En brandman som förklarade hur min typ av fläkt är uppbyggd, och därmed tog bort den sista oron i kroppen också.

Mest av allt tyckte han dock att jag haft en otrolig tur, som inte bränt mig ordentligt, eftersom lågan slog upp såpass ordentligt som den gjorde - vilket syns på mina köksluckor. Fast det går bort! Testade nyss, och det blir rent och fint, även om det fortfarande luktar.

Nu är det lugnt och fridfullt. Det vädras i korsdrag i hela lägenheten, kallt som satan, men det luktar inte farligt alls härinne.
Men fy fan så illa det kunde ha gått. Ibland är "han därnere" på semester. Tur.

Undrar om R verkligen vågar flytta ihop med mig?
Knappt jag törs bo med mig själv, ju...


ANNONS
Av Birdie - 17 november 2003 12:38


Sitter här med hjärtklappning och funderar på hur livsfarlig jag är för mig själv och min omgivning egentligen... tack och lov gick det bra denna gång...

Virrig är ett lindrigt ord för vad jag är???

Satte på plattan för en stund sen, la i en klick margarin (skulle göra sås) och gick ut ur köket för att sätta på centrifugeringen till tvättmaskinen.
Därefter fastnade jag vid datorn - laddar hem musik i lugnan ro.
Plattan hade jag alldeles glömt.

Dottern vrålar plötsligt:
- Mamma, det brinner!!

Jag far med en jädra fart ut i köket, och det är stora lågor som far ur kastrullen!
Barnen skrek, jag skrek - och fick tag i kastrullen och visste plötsligt inte hur i helvete jag skulle släcka elden!??!
Så vad gör jag? Jo, jag spolar vatten på eländet - vilket ju resulterar i att en jättelåga slår upp - men till slut slocknar det i alla fall.

Så nu har vi en stor sotrand över köksskåpen, som jag är tveksam till om den går bort.
Men det är oxå det enda menet - om man bortser från en liten blåsa på handen... och hjärtklappning :o(

Nån som vet vad som hänt om lågorna slagit upp i fläkten (som var på)? Det var nära... men jag tror inte de nådde ända upp.

*tankarna irrar*

Av Birdie - 15 november 2003 12:37


Får lite panik ibland, när jag tänker på hur snabbt tiden går.
Klockan är nu missinatten.
Jag sitter i skrivande stund och tittar på mina små, som plötligt blivit så stora?! De ligger och snusar i min säng, eftersom vi är ensamma hemma, och jag vill passa på att bara lukta på dem... sådär som man bara får göra när de sover numer. Det gäller att passa på! :o)


Vart tog tiden vägen..? Å de rultiga, knubbiga benen?

Nu är de långa och smala - och inga småbarn längre, de är... skolbarn?! När hände allt detta? Var har jag varit? Känns som att jag missat massor av det roliga, samtidigt som jag varit mitt i det.


Dottern, som blir 9 i januari, har ikväll varit på sitt första, riktiga disco. Det skulle duschas, sminkas med glitter på kinderna, lite läppglans på förstås, sättas i lösfläta och ha fräckaste kläderna på... nåt så enormt söt (även utan utstyrsel förstås, och trots att det sägs att hon är en kopia av mig) - och att hon dessutom är omtänksamheten själv, gör ju inte saken sämre. Omåttligt poppis, faktiskt, vilket värmer en mammas hjärta enormt!


Sonen, 6 år, har börjat dra vitsar och är fruktansvärt busig och kvicktänkt. Han satte mig på pottkanten ordentligt med några gåtor idag, och skrattade så han tjöt åt sina egna skämt. Och även han är snuskigt söt. Och det är en busig, men väldigt mjuk, kille. Lik far, men söt ändå, heter det ju, och han är ju ett levande bevis på det..! :o)


Fan vad jag älskar!!!! Det är så att det gör ont!!! Man säger att barn är beroende av sina föräldrar - men nog sjutton är väl vi lika beroende av dem?


Ibland kan jag nog idiotförklara mig själv för att jag faktiskt "valt" att missa halva deras uppväxt, eftersom jag och deras far har dem lika mycket... men i nästa sekund ser jag åter klart på det, och inser att jag inte kunde gjort annorlunda. Dels behöver de oss båda lika mycket, så att göra annat än dela 50/50 var inte ens på tal, och dels älskade vi inte varandra, jag & exmaken (eller mer korrekt: jag älskade inte honom längre) - vi hade gjort oss olyckliga på varandra, barnen hade haft ett mer eller mindre rent olyckligt hem, istället för (som idag) två harmoniska. För oss var det här det enda rätta - och idag håller exmaken villigt med om det, och vi är goda vänner.

Men jag kan inte komma ifrån det och bli lika förundrad varje gång: tänk att jag gjort de här underverken som sover här bakom mig? Visserligen med lite hjälp av mannen som skakade kalsongerna, fixade shaken, men... de är ju jag?!

Jag tänker inte missa en sekund till av deras uppväxt i onödan, på grund av att orken inte funnits - i sin tur beroende på felaktiga "prioriteringar" som samhället bestämt åt mig. Jag vet att jag är bättre på att fostra mina barn än kommunens alla avstjälpningsställen. Sen får våra kära makthavare säga vad de vill om den saken.

Nehej. Nu ska jag krypa ner brevid de små (stora) söta och bara njuta av känslan att de är mina. Natti...

Av Birdie - 4 november 2003 12:33


är jag skitskraj att min överflödsenergi den sista tiden börjar slå tillbaks =( Har känt mig pigg, glad och haft energi ett bra tag nu.

Har varit lite mer sliten sista två veckorna i och för sig (efter Tusse åsådär), men det var väl en tillfällig svacka... eller..? En naturlig svacka, det fanns ju en orsak?
I morse var den otrevliga, trötta, tjuriga, tvära Anna tillbaks... den som ständigt var närvarande innan jag blev sjukskriven och fick vila.
Jag tycker inte OM henne!!! =(

Presentation

Omröstning

Har du, enligt din egen definition, varit otrogen mot någon partner du haft?
 Ja, flera gånger
 Ja, en gång
 Nej, aldrig

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2003 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ BiRDiES PLACE med Blogkeen
Följ BiRDiES PLACE med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se