Får lite panik ibland, när jag tänker på hur snabbt tiden går.
Klockan är nu missinatten.
Jag sitter i skrivande stund och tittar på mina små, som plötligt blivit så stora?! De ligger och snusar i min säng, eftersom vi är ensamma hemma, och jag vill passa på att bara lukta på dem... sådär som man bara får göra när de sover numer. Det gäller att passa på! :o)

Vart tog tiden vägen..? Å de rultiga, knubbiga benen?

Nu är de långa och smala - och inga småbarn längre, de är... skolbarn?! När hände allt detta? Var har jag varit? Känns som att jag missat massor av det roliga, samtidigt som jag varit mitt i det.

Dottern, som blir 9 i januari, har ikväll varit på sitt första, riktiga disco. Det skulle duschas, sminkas med glitter på kinderna, lite läppglans på förstås, sättas i lösfläta och ha fräckaste kläderna på... nåt så enormt söt (även utan utstyrsel förstås, och trots att det sägs att hon är en kopia av mig) - och att hon dessutom är omtänksamheten själv, gör ju inte saken sämre. Omåttligt poppis, faktiskt, vilket värmer en mammas hjärta enormt!

Sonen, 6 år, har börjat dra vitsar och är fruktansvärt busig och kvicktänkt. Han satte mig på pottkanten ordentligt med några gåtor idag, och skrattade så han tjöt åt sina egna skämt. Och även han är snuskigt söt. Och det är en busig, men väldigt mjuk, kille. Lik far, men söt ändå, heter det ju, och han är ju ett levande bevis på det..! :o)

Fan vad jag älskar!!!! Det är så att det gör ont!!! Man säger att barn är beroende av sina föräldrar - men nog sjutton är väl vi lika beroende av dem?

Ibland kan jag nog idiotförklara mig själv för att jag faktiskt "valt" att missa halva deras uppväxt, eftersom jag och deras far har dem lika mycket... men i nästa sekund ser jag åter klart på det, och inser att jag inte kunde gjort annorlunda. Dels behöver de oss båda lika mycket, så att göra annat än dela 50/50 var inte ens på tal, och dels älskade vi inte varandra, jag & exmaken (eller mer korrekt: jag älskade inte honom längre) - vi hade gjort oss olyckliga på varandra, barnen hade haft ett mer eller mindre rent olyckligt hem, istället för (som idag) två harmoniska. För oss var det här det enda rätta - och idag håller exmaken villigt med om det, och vi är goda vänner.

Men jag kan inte komma ifrån det och bli lika förundrad varje gång: tänk att jag gjort de här underverken som sover här bakom mig? Visserligen med lite hjälp av mannen som skakade kalsongerna, fixade shaken, men... de är ju jag?!

Jag tänker inte missa en sekund till av deras uppväxt i onödan, på grund av att orken inte funnits - i sin tur beroende på felaktiga "prioriteringar" som samhället bestämt åt mig. Jag vet att jag är bättre på att fostra mina barn än kommunens alla avstjälpningsställen. Sen får våra kära makthavare säga vad de vill om den saken.

Nehej. Nu ska jag krypa ner brevid de små (stora) söta och bara njuta av känslan att de är mina. Natti...