FÖRSÖK TILL KÄRLEKSBREV

Jag skulle göra som en kompis, hade jag lovat.

Jag skulle skriva ett kärleksbrev, nåt fint, om och till mig själv.

Men... jag kan inte just nu. Inte särskilt bra. Det blir definitivt inte så poetiskt och vackert som hon skrev. Jag har inte det självförtroendet jag tidigare haft - det är gruvligt mycket naggat i kanten. Men jag skriver ändå, gör ett försök.

Fast... jag börjar givetvis (min vana trogen) i fel ände :o)

Jag har en för kort tå - den brevid lilltån är lika kort som lilltån. Nästan. Men när jag riktigt ordentligt tänker efter, så är det det enda fysiska "fel" jag har - annars sitter allt ungefär där det ska, ser ut på ett ungefär som det gör på de flesta. Medelmåttigt, varken bättre eller sämre. Allt kunde vara värre, helt klart! (Och eftersom jag alltid kallat den där tån för min "sprintertå" - och den har fungerat, borde kallat den "vinnartån" istället - så klagar jag inte, trots att det är enormt fult. Den är ju ändå jag?)

Man klagar på sig själv - jämt och ständigt? Antingen är man för tjock, för smal, har för stora eller för små bröst, för stor eller för liten näsa... varför? Det är ju just "det där" som gör människan unik?

Apropå näsor så är min näsa är definitivt inte för stor. Den är liten. Men den funkar precis som den ska, och enligt vissa är det "den sötaste näsa som finns". Och när han säger att jag har den sexigaste kropp han sett, att jag är det bästa och vackraste i världen och att jag dessutom har en hjärna och ett hjärta han älskar, då är jag fullkomligt nöjd. Tycker han det, så är ju allt okej?

Ibland kan jag förstå vad han menar, ibland inte. Är jag i mitt esse, mitt forna jag, mig själv, så är jag oemotståndlig *ler ödmjukt*

Nu har jag ju inte varit mig själv på rätt länge, och jag saknar det! Saknar den spralliga, charmiga, sociala Birdie. Avskyr att vara den här charmlösa varelsen jag känner mig som.

Jag har tidigare väldigt sällan känt mig otillfredställd med mig själv - och det bådar rätt gott för framtiden, för den pigga & glada ska ju tillbaks!

Men det viktigaste är ju ändå insidan. Det som finns innerst inne i mig, i hjärtat och själen - det som är jag både nu och då - är i alla fall ingredienser jag är stolt över, tycker om, ÄLSKAR!

Jag är en bra människa... rättvis och rak, ärlig. Och det jag redan åstadkommit kan ju ingen ta ifrån mig.

Och trots allt är jag fortfarande omtänksam, rädd om mina och andras känslor, mitt hjärta räcker fortfarande till även åt andra... jag är numer en kanonmamma till mina barn igen, och jag har med mitt sunda förnuft och kärlek lyckats fostra dem till underbara små varelser, så långt.

Jag har (när jag är på rätt humör) en jäkla glimt i busögonen och en stor portion humor å en gnutta jävulskap som bara väntar på att få komma ut, jag har faktiskt en fastare kropp än många andra som fått två barn, det kunde vara värre, fixar jag till mig med lite smink är det t.o.m så att jag själv blir nöjd och inser att det kunde vara värre. Jag kan tycka det även när jag går i mina säckiga mysbrallor, osminkad och snuskrufsig i håret också, om jag är på det humöret.

Dessutom älskar jag faktiskt min tå. Den där som är för kort. Den är min. Och mitt är jag.
Så jo, jag älskar absolut henne jag ser i spegeln - innerst inne.

"Me love you long time, Birdie"

 

Catten

23 augusti 2007 11:00

Vilken fantastisk idé vännen...jag borde kanske skriva ett kärleksbrev till mig själv...Just idag har jag INGA försonande drag alls....men nån dag...en vacker dag...med massa solsken och när allt känns optimalt...är det DÅ jag ska skriva?

 

Birdie

23 augusti 2007 11:39

Näpp, darling - det är NU du ska skriva.
Bara för att se hur fånig du var tidigare - sen. Hänger du med? ;)
Du kan skriva sen OXÅ.
Kram.

http://www.birdie.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hemma igen ;) Hänvisar återigen till min ordinarie blogg.   Birdie *surfar vidare* ...

12 år senare: Tabarca är inte MYSIGT längre :-( En jättebesvikelse. Superexploaterat, dyrt o rentav förstört. Vår oas finns inte mer... den lilla söta stranden med den primitiva baren 'is no more' - istället finns en 300-meters grusplaya med mängder ...

Idag är det lite mer vågor, till barnens stora förtjusning :-D Härligt härligt, men farligt, farligt..! ...

Dagens glädjebesked: MsGarbo har fått en liten kille! :-) Grattis från oss här nere. Idag har vi gjort ungefär nada, bara njutit av sånt bilden visar. Fotomodellen på bilden är dock en okänd, ofrivillig, sådan. Nu väntar fotboll, Sverige-Ryssland! ...

Livet på en pinne - kvällsutsikt från vår altan. Gaspacho o grillat, plus sangria nu ikväll = funkar ;-) Vädret? Tja, 31 grader i skuggan gör att man är glad att havet är skapligt nära - även om det inte är SÅ strandnära som det stod i husannonsen.....