Alla inlägg under december 2003

Av Birdie - 18 december 2003 10:46


Återigen har jag blivit tvingad att tillbringa hela förmiddagen i sängen, utan minsta möjlighet att gå upp. Nu är jag uppe, men bara tillfälligt. Tur man har duktiga barn, så de - som idag, i nödfall - klarar av att fixa frukost och komma iväg till skolan själva. Visserligen fick de gå, men men...


För er lyckliga varelser som sluppit migrän, vill jag bara tala om att det är ett helvete.

Själv har jag haft 1-2 attacker om året förut (och det kan man ju stå ut med). Men nu - sedan jag blev utbränd - har jag haft flera gånger i veckan?! Oftast bara små, mindre allvarliga, men ibland rejäla, med allt "roligt" som hör till en större attack - som idag.

Det är inte BARA ont i huvudet man har, om man säger så. :o(


Eftersom jag glömde ta upp det här med min läkare igår, och eftersom företagshälsovården har stängt idag, så frågar jag här:

Är det någon som kan förklara varför det blir så här? Varför får man plötsligt FLER migränattacker - och så markant fler, dessutom? De har dessutom kommit nu, när jag varit hemma - och tagit det lugnt - i några månader. Kan det helt enkelt vara någon form av "antistressmigrän", sånt som vissa får på lördagarna, när de är lediga?


Är det mitt härliga 'utmattningssyndrom' (bestämde mig för att använda det korrekta ordet idag) som är boven i dramat? Kan det vara nåt annat som utlöser dem? Varför finns migrän över huvud taget? *muttrar*


*ramlar tillbaks till sängen*


Av Birdie - 17 december 2003 10:42


Utbränd eller ej, det var länge sen jag kände mig så utpumpad som jag gör just nu. Är så trött så jag vill gråta, fast egentligen är jag otroligt nöjd med dagen - och livet i allmänhet - nu.


Har haft två möten idag - ett med chefen ang framtida arbetsuppgifter, och ett med läkaren.

Själv har jag länge (jaja, allt är relativt) känt att jag är redo att börja arbetsträna, komma igång igen, få några små rutiner i vardagen igen. Jag längtar efter det, vill det. Jag mår jättebra, tycker jag, de enda problemen som kvarstår nu är denna gruvliga trötthet som smyger sig på då och då - och att jag är virrig, glömmer saker, använder fel ord eller inte hittar ordet alls... nåja.


Världens bästa chef lade i alla fall fram några förslag till lämpliga ställen att återgå till (eftersom jag sagt ifrån mig mitt uppdrag på min älskade kommunikationscentral för tillfället - och samtidigt förklarat att jag nog skulle dö av tristess om jag blev tvungen att sitta med en hög utredningar på Krim... been there, done that) - först nämnde han några riktigt lugna platser (=tråkiga) som alternativ, men när han nämnde att de skulle behöva hjälp i receptionen i Norrköping, gjorde hjärtat ett glädjeskutt - DET ville jag!

Att jag dessutom skulle få resa på arbetstid, gjorde saken ännu bättre. Och bäst blev det när jag insåg att jag dessutom, när jag känner mig redo, BEHÖVS där.
Det blir inget lallande brevid bara, något jag varit jätteskraj för - och avskytt tanken på. Jag är inte sån som människa.


I receptionen händer det i alla fall saker hela tiden, man har kontakt med folk, man vet aldrig vad som komma skall - precis som jag vill ha det. Inte i klass med mitt älskade LKC, givetvis, men ändå. Och skillnaden är att i receptionen kan jag gå ifrån i princip när som helst - OM jag skulle behöva ett andrum. För tretton år sedan började jag min polisiära "karriär" i just receptionen (fast då i Jönköping) - och där trivdes jag ypperligt! Men när - och hur mycket - jag i så fall skulle jobba, kunde vi ju inte avgöra förrän jag pratat med läkaren.


Och världens bästa läkare då? Vad sa han? Jo, han var helt med på noterna, och tyckte sig se stora framsteg sen sist, tyckte jag var gladare men lugnare i sinnet (?!) och han var helt säker på att det här skulle gå fint nu. Och skulle jag känna mig det minsta lilla pressad, eller inte orka med, så var det bara att säga till.

Så från och med 7 januari börjar jag jobba igen. Alternativet blev att friskskriva mig till 50%, istället för att kalla det "arbetsträning" (detta av flera anledningar, bland annat ekonomin - bättre med lön än rehabiliteringsbidrag... plus att man slipper onödig pappersexercis med Försäkringskassan).

Jag ska "vara igång" 4 timmar om dagen (och då ingår en timmes restid, vilket alltså i praktiken innebär 3 timmars arbete) - och det känns KANON!


Men... dagen har varit låååång, och nu är jag trött, helt otroligt trött... Ska plocka upp barnen ur badet och natta dem nu, sen är det kvällen även för lilla mig. *natti*


Av Birdie - 15 december 2003 10:35


tankar...


Det jag tänkte skriva om nu, har förvisso löst sig, men jag fick mig ändå en tankeställare... rätta mig om ni tror att mina slutsatser är fel, eller om ni har något klokt att tillägga.


Det blir rätt långt... men det är fritt val att läsa ;)

Älskling bor 3 mil utanför Linköping, i 'Kojslottet' som jag ju skrivit om förut, och det är dit vi tänkt flytta så snart vi renoverat klart. Badrummet är på G, sen ska barnens rum fixas till... men SEN..!

EN nackdel finns i och med denna flytt, och det är att barnen ska fortsätta sin skolgång här i stan, vilket innebär att jag & Älskling får stå för åkandet. Båda jobbar inne i Linköping, så det ska ordna sig.


Barnens far och jag har för länge sedan gjort upp, att den som ev. flyttar så det blir mindre smidigt, får stå för det osmidiga. Dessutom vore det inte rätt att dra upp även DE rötterna, speciellt som allt funkar så bra.


Barnen älskar att vara i Kojslottet, allt har funkat kanon från första början mellan oss alla sex, så när jag frågade barnen om de kunde tänka sig att flytta dit, så var svaret ett rungande och glatt "ja". Efter det har vi fortsatt planeringen av ihopflytt, vi jobbar på...

Barnen har själva pratat massor om "när vi flyttar till Kojslottet blir det si och så, och då ska vi göra det och det" - i positiva ord, vilket gjort mig själaglad.


Nu i helgen var Älsklings yngsta magsjuk från fredag - lördag, men igår åkte vi ändå ut. Det bjöds på våfflor, barnen lekte massor, skrattade och hade kul (som vanligt). Vid 20-hugget var det läggdags för de små, jag gick upp och nattade dem.

Plötsligt säger Albin:

- Jag vill åka hem. Jag vill åka heeeeeeeem! Å så började han gråta förtvivlat, det gick inte att hejda honom. Han hade riktig panik. Jag blev helförvirrad och undrade vad som hänt, och fick inget svar egentligen, mer än att det var otäckt, han kunde inte sova, han ville heeeeeem och INTE flytta till nåt Kojslott alls.


Så kände jag att han var het som en kamin, och förstod att han nog hade feber. Vi pratade lite, han "gick med på" att han hade feber och att det var därför han var ledsen, och till sist somnade han i vår säng - efter ett löfte från mig att vi skulle prata ordentligt idag om allting. För han stod ändå på sig och sa att han INTE ville flytta.


Resterande del av kvällen igår tillbringade jag i TV-soffan, i någon form av dvala - jag var skitledsen, tänkte på vad han sagt, och funderade på ifall det var hans innersta tankar och känslor som kom fram?

VAD GÖR JAG IFALL DET VISAR SIG ATT ALBIN VERKLIGEN INTE VILL FLYTTA?
KOMMER JAG ATT GÖRA HONOM OLYCKLIG OM JAG "TVINGAR" HONOM..? FÖRSTÖR JAG HANS ALLTID SÅ GLADA OCH NÖJDA JAG?
KAN JAG SKIPPA ALLT JAG VILL, BARA FÖR ATT JAG RÅKAR VARA SKILD, OCH BARNENS FAR BOR I LINKÖPING?
JAG ÄLSKAR MIN POJKVÄN, MEN BARNEN MÅSTE JU GÅ FÖRE..?
ÄR DET HÄR BARA ETT "NORMALT" 6-ÅRSINFALL? HAN HAR JU TROTS ALLT ALLTID ÄLSKAT ALL TID VI TILLBRINGAT DÄRUTE? VILL ALLTID ÅKA DIT ETC.


Jag fick - kort sagt - ångest och panikkänslor. Fast jag lyckades häva dem, och med hjälp av Älskling försvann till slut samtliga ångestkänslor... jag somnade gott, men sent, och vaknade ute i Kojslottet vid 6 i morse, av en envis väckarklocka.


Väckte barnen, ingen feber längre, så vi beslutade att det fick bli skoldag trots allt, alla var dessutom pigga, busiga och glada! En lugn och skön frukost intogs, innan vi åkte in mot stan - och skolan. Resan innebar mycket prat och skratt - livet var som det skulle vara...


Efter skolan idag har han haft en kompis med sig hem, och när kompisen åkte hem sa Albin plötsligt att han "mår bättre idag".

Och nu ikväll har jag och Albin suttit och pratat om det jag lovade igår kväll, medan han ritade en buss (och frågade om motorn sitter fram eller bak?)


Jag frågade honom vad som gjort honom så ledsen igår kväll, och sa att om han inte berättar, så kan jag ju inte hjälpa? Först visste han inte, men jag föreslog att vi kunde prata om vad som är bra här hemma i lägenheten och skriva det på en lapp. Och vad som är dåligt.

Sen gjorde vi samma sak om Kojslottet. Albin upptäckte själv att det mesta som var riktigt bra hamnade på Kojslottets "bra-sida". Den listan var mycket längre än alla andra listor. Några "dåliga" saker fanns förstås oxå, men inget som inte kommer att åtgärdas innan (eller när) vi flyttar dit. Listorna gjorde susen. Ni kan ju gissa min lättnad, när Albin plötsligt vände sig mot mig och sa:

- Mamma, det kommer att bli jättebra att bo där. Men jag vill inte vara ensam hemma när vi bor där.


Kloka, älskade barn. *stenen föll från hjärtat*


Av Birdie - 12 december 2003 10:32


Jag & barnen är hemma i stan ikväll, de ska och julpyssla hos sina kusiner i morgon, så vi åker inte ut till Kojslottet förrän i morgon kväll (där övriga tre medlemmar i familjen Grus är).


Barnen har somnat efter vår underbara myskväll. Det är tomt. Tyst. Jag känner mig sårbar, ynklig, rastlös och FRUKTANSVÄRT ensam?! Annars kan det minsann gå både dagar och kvällar när jag verkligen NJUTER av att vara ensam, men det ska vara på mina egna villkor, när JAG vill och behöver det.
Så här har det ofta varit, de kvällar när han med stort H inte varit på samma ställe som jag. Jag känner mig HALV utan honom. Något fattas mig. Hans närvaro.


Jag, som alltid klarat mig själv, kunnat roa mig själv de gånger jag inte haft någon i närheten, aldrig varit beroende av någon annan etc... vad har hänt?


Jag har aldrig någonsin känt så här (otäckt nog, eftersom jag trots allt älskat en annan man såpass mycket att jag både gifte mig och skaffade barn med honom?) Men DET HÄR har jag som sagt aldrig känt..?
Varifrån kommer en sån här stark känsla, att man är "halv", att något verkligen fattas..? Har jag aldrig älskat på riktigt förut?


Av Birdie - 6 december 2003 10:27


Julhandlat med myssyster idag, har haft en superhärlig dag, men är nu helt slut. Håller på att tappa upp badvatten, det känns att man behöver värma sig, det blåser kallt, lite isiga vindar.


Julhandlat, förresten... det blev mest saker till mig själv..! Julklapp till mams & paps och till pojkvän blev det, men i övrigt bara klappar till mig själv. Barnens är redan klara, och det är skönt. Det är inte min favoritsysselsättning att ränna i leksaksaffärer, ärligt talat.


För att börja lite mer från början så var jag & Älskling ute och åt lite enkel mat igår, och gick sen på bio (såg "Smala Sussie" - genomtänkt, galen film, klart sevärd, passar oss som är uppvuxna på mindre orter, mycket igenkänningssituationer, men filmen behöver inte ses på bio - video räcker) - och sen strosade vi lite på stan på nattakröken, kollade folk - och skyltfönster.

Älskling såg den först - klänningen. Han utbrast i nån blandning av suck och stön och sa att "den skulle jag vilja se dig i"... och jag gillade den oxå!

Det var en kortkort, festlig klänning i halvglansigt svart tyg, med halterneck - skitfrän, och inte alltför dyr heller.
Så idag ramlade jag av en händelse in i den där affären, jag provade - och köpte! Den är sååå snygg till höga stövlar, och funkar även att ha jeans under - de gånger man inte känner för att bara ha stay-ups till ;o)
Det var nr 1. Och i och med att jag köpte den där klänningen, så återuppstod ett problem jag länge haft... bh som funkar till halterneckkragar... Såna utan axelband funkar inte på mig. Min byst... ne, det funkar helt enkelt inte. Såna med siliconband har jag, men banden syns ju lik förbaskat..?!


En kompis till mig är helfrälst på såna där siliconinlägg man tejpar fast under brösten och tycker de är skitbra - man slipper bh, med andra ord en bra-ha-sak för oss som inte kan vara utan stödet och ändå vill ha kläder där bh inte passar under... Så idag tittade jag mer ingående på ett par såna också - testade - och köpte! Nr 2 till mig själv, alltså.


Tänkte jag skulle hoppa i hela kitet nu, och se om det blir bra! *hoppas verkligen det, för de där siliconkuddana var fasen inte gratis...*

Damen i affären sa att "ja, de är bra, det är ju Rolls Royce-varianten av sin sort" ;o)


Nåja. Prova först, sen skutta ner i badet och njuta av nya duschcremen och schampot (oxå inhandlat idag) och sen åka ut till Kojslottet... kakla lite och mysa massor.

Har fått order om att fixa med mat och värmeljus - båda sakerna var visst i princip slut därute ;o) Och vägarna var för övrigt torra idag, trots snön - så jag törs nog köra, med skapligt gott samvete. Och jag har bett Älskling plocka fram verktygen, så de finns tills i morgon. Då ska här bytas däck.


Av Birdie - 5 december 2003 10:23



Har haft en riktig mysmorgon. Vaknade ganska tidigt av barnen, som satt sin egen väckarklocka på ringning.

De kom och tassade in till min säng och kröp ner, och sen låg vi bara och gosade en halvtimme - gick upp, och fixade frukost.
Tända ljus, och frukost idag bestående av yoghurt, macka, juice och kaffe (är inne på min 3:e kopp nu). Svart - och starkt. Underbart.


Det är fasen värt att vakna och gå upp i tid och slippa stressa, även om det i sig är förskräckligt att ta klivet ur sängen på morgonen. Jag måste bättra mig på den punkten.


Älskar att sitta och äta frukost länge, småprata om ditten och datten och höra barnens resonemang om olika saker. Plötsligt hör man - Yoggi jordgubbsyoghurt.
Elin läser. Sen börjar flamset. - Yoggi jordgubbsyoghurt, yoggi jordgubbsyoghurt, yoggi jordgubbsyoghurt..! Fortare och fortare säger hon det, Albin hänger på - och jag med.

Testa att säga det fem gånger på raken riktigt fort..! Det går inte! Lika omöjligt som att skriva det, upptäckte jag nu. Minst tre felskrivningar varje gång jag skriver "Yoggi jordgubbsyoghurt" ;o) Och lika svårt som att säga Sex laxar i en laxask snabbt. Lovar.


Presentation

Omröstning

Har du, enligt din egen definition, varit otrogen mot någon partner du haft?
 Ja, flera gånger
 Ja, en gång
 Nej, aldrig

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2003 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards