tankar...

Det jag tänkte skriva om nu, har förvisso löst sig, men jag fick mig ändå en tankeställare... rätta mig om ni tror att mina slutsatser är fel, eller om ni har något klokt att tillägga.

Det blir rätt långt... men det är fritt val att läsa ;)

Älskling bor 3 mil utanför Linköping, i 'Kojslottet' som jag ju skrivit om förut, och det är dit vi tänkt flytta så snart vi renoverat klart. Badrummet är på G, sen ska barnens rum fixas till... men SEN..!

EN nackdel finns i och med denna flytt, och det är att barnen ska fortsätta sin skolgång här i stan, vilket innebär att jag & Älskling får stå för åkandet. Båda jobbar inne i Linköping, så det ska ordna sig.

Barnens far och jag har för länge sedan gjort upp, att den som ev. flyttar så det blir mindre smidigt, får stå för det osmidiga. Dessutom vore det inte rätt att dra upp även DE rötterna, speciellt som allt funkar så bra.

Barnen älskar att vara i Kojslottet, allt har funkat kanon från första början mellan oss alla sex, så när jag frågade barnen om de kunde tänka sig att flytta dit, så var svaret ett rungande och glatt "ja". Efter det har vi fortsatt planeringen av ihopflytt, vi jobbar på...

Barnen har själva pratat massor om "när vi flyttar till Kojslottet blir det si och så, och då ska vi göra det och det" - i positiva ord, vilket gjort mig själaglad.

Nu i helgen var Älsklings yngsta magsjuk från fredag - lördag, men igår åkte vi ändå ut. Det bjöds på våfflor, barnen lekte massor, skrattade och hade kul (som vanligt). Vid 20-hugget var det läggdags för de små, jag gick upp och nattade dem.

Plötsligt säger Albin:

- Jag vill åka hem. Jag vill åka heeeeeeeem! Å så började han gråta förtvivlat, det gick inte att hejda honom. Han hade riktig panik. Jag blev helförvirrad och undrade vad som hänt, och fick inget svar egentligen, mer än att det var otäckt, han kunde inte sova, han ville heeeeeem och INTE flytta till nåt Kojslott alls.

Så kände jag att han var het som en kamin, och förstod att han nog hade feber. Vi pratade lite, han "gick med på" att han hade feber och att det var därför han var ledsen, och till sist somnade han i vår säng - efter ett löfte från mig att vi skulle prata ordentligt idag om allting. För han stod ändå på sig och sa att han INTE ville flytta.

Resterande del av kvällen igår tillbringade jag i TV-soffan, i någon form av dvala - jag var skitledsen, tänkte på vad han sagt, och funderade på ifall det var hans innersta tankar och känslor som kom fram?

VAD GÖR JAG IFALL DET VISAR SIG ATT ALBIN VERKLIGEN INTE VILL FLYTTA?
KOMMER JAG ATT GÖRA HONOM OLYCKLIG OM JAG "TVINGAR" HONOM..? FÖRSTÖR JAG HANS ALLTID SÅ GLADA OCH NÖJDA JAG?
KAN JAG SKIPPA ALLT JAG VILL, BARA FÖR ATT JAG RÅKAR VARA SKILD, OCH BARNENS FAR BOR I LINKÖPING?
JAG ÄLSKAR MIN POJKVÄN, MEN BARNEN MÅSTE JU GÅ FÖRE..?
ÄR DET HÄR BARA ETT "NORMALT" 6-ÅRSINFALL? HAN HAR JU TROTS ALLT ALLTID ÄLSKAT ALL TID VI TILLBRINGAT DÄRUTE? VILL ALLTID ÅKA DIT ETC.

Jag fick - kort sagt - ångest och panikkänslor. Fast jag lyckades häva dem, och med hjälp av Älskling försvann till slut samtliga ångestkänslor... jag somnade gott, men sent, och vaknade ute i Kojslottet vid 6 i morse, av en envis väckarklocka.

Väckte barnen, ingen feber längre, så vi beslutade att det fick bli skoldag trots allt, alla var dessutom pigga, busiga och glada! En lugn och skön frukost intogs, innan vi åkte in mot stan - och skolan. Resan innebar mycket prat och skratt - livet var som det skulle vara...

Efter skolan idag har han haft en kompis med sig hem, och när kompisen åkte hem sa Albin plötsligt att han "mår bättre idag".

Och nu ikväll har jag och Albin suttit och pratat om det jag lovade igår kväll, medan han ritade en buss (och frågade om motorn sitter fram eller bak?)

Jag frågade honom vad som gjort honom så ledsen igår kväll, och sa att om han inte berättar, så kan jag ju inte hjälpa? Först visste han inte, men jag föreslog att vi kunde prata om vad som är bra här hemma i lägenheten och skriva det på en lapp. Och vad som är dåligt.

Sen gjorde vi samma sak om Kojslottet. Albin upptäckte själv att det mesta som var riktigt bra hamnade på Kojslottets "bra-sida". Den listan var mycket längre än alla andra listor. Några "dåliga" saker fanns förstås oxå, men inget som inte kommer att åtgärdas innan (eller när) vi flyttar dit. Listorna gjorde susen. Ni kan ju gissa min lättnad, när Albin plötsligt vände sig mot mig och sa:

- Mamma, det kommer att bli jättebra att bo där. Men jag vill inte vara ensam hemma när vi bor där.

Kloka, älskade barn. *stenen föll från hjärtat*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hemma igen ;) Hänvisar återigen till min ordinarie blogg.   Birdie *surfar vidare* ...

12 år senare: Tabarca är inte MYSIGT längre :-( En jättebesvikelse. Superexploaterat, dyrt o rentav förstört. Vår oas finns inte mer... den lilla söta stranden med den primitiva baren 'is no more' - istället finns en 300-meters grusplaya med mängder ...

Idag är det lite mer vågor, till barnens stora förtjusning :-D Härligt härligt, men farligt, farligt..! ...

Dagens glädjebesked: MsGarbo har fått en liten kille! :-) Grattis från oss här nere. Idag har vi gjort ungefär nada, bara njutit av sånt bilden visar. Fotomodellen på bilden är dock en okänd, ofrivillig, sådan. Nu väntar fotboll, Sverige-Ryssland! ...

Livet på en pinne - kvällsutsikt från vår altan. Gaspacho o grillat, plus sangria nu ikväll = funkar ;-) Vädret? Tja, 31 grader i skuggan gör att man är glad att havet är skapligt nära - även om det inte är SÅ strandnära som det stod i husannonsen.....