Utbränd eller ej, det var länge sen jag kände mig så utpumpad som jag gör just nu. Är så trött så jag vill gråta, fast egentligen är jag otroligt nöjd med dagen - och livet i allmänhet - nu.

Har haft två möten idag - ett med chefen ang framtida arbetsuppgifter, och ett med läkaren.

Själv har jag länge (jaja, allt är relativt) känt att jag är redo att börja arbetsträna, komma igång igen, få några små rutiner i vardagen igen. Jag längtar efter det, vill det. Jag mår jättebra, tycker jag, de enda problemen som kvarstår nu är denna gruvliga trötthet som smyger sig på då och då - och att jag är virrig, glömmer saker, använder fel ord eller inte hittar ordet alls... nåja.

Världens bästa chef lade i alla fall fram några förslag till lämpliga ställen att återgå till (eftersom jag sagt ifrån mig mitt uppdrag på min älskade kommunikationscentral för tillfället - och samtidigt förklarat att jag nog skulle dö av tristess om jag blev tvungen att sitta med en hög utredningar på Krim... been there, done that) - först nämnde han några riktigt lugna platser (=tråkiga) som alternativ, men när han nämnde att de skulle behöva hjälp i receptionen i Norrköping, gjorde hjärtat ett glädjeskutt - DET ville jag!

Att jag dessutom skulle få resa på arbetstid, gjorde saken ännu bättre. Och bäst blev det när jag insåg att jag dessutom, när jag känner mig redo, BEHÖVS där.
Det blir inget lallande brevid bara, något jag varit jätteskraj för - och avskytt tanken på. Jag är inte sån som människa.

I receptionen händer det i alla fall saker hela tiden, man har kontakt med folk, man vet aldrig vad som komma skall - precis som jag vill ha det. Inte i klass med mitt älskade LKC, givetvis, men ändå. Och skillnaden är att i receptionen kan jag gå ifrån i princip när som helst - OM jag skulle behöva ett andrum. För tretton år sedan började jag min polisiära "karriär" i just receptionen (fast då i Jönköping) - och där trivdes jag ypperligt! Men när - och hur mycket - jag i så fall skulle jobba, kunde vi ju inte avgöra förrän jag pratat med läkaren.

Och världens bästa läkare då? Vad sa han? Jo, han var helt med på noterna, och tyckte sig se stora framsteg sen sist, tyckte jag var gladare men lugnare i sinnet (?!) och han var helt säker på att det här skulle gå fint nu. Och skulle jag känna mig det minsta lilla pressad, eller inte orka med, så var det bara att säga till.

Så från och med 7 januari börjar jag jobba igen. Alternativet blev att friskskriva mig till 50%, istället för att kalla det "arbetsträning" (detta av flera anledningar, bland annat ekonomin - bättre med lön än rehabiliteringsbidrag... plus att man slipper onödig pappersexercis med Försäkringskassan).

Jag ska "vara igång" 4 timmar om dagen (och då ingår en timmes restid, vilket alltså i praktiken innebär 3 timmars arbete) - och det känns KANON!

Men... dagen har varit låååång, och nu är jag trött, helt otroligt trött... Ska plocka upp barnen ur badet och natta dem nu, sen är det kvällen även för lilla mig. *natti*