Alla inlägg under januari 2004

Av Birdie - 22 januari 2004 11:10



Bara för kännedom, så hade min läkare HELT rätt när han gjorde det klipska draget att dra ner på friskskrivningen.
Igår, när allt var färdigt här på kvällen - maten avklarad, barnen var isäng, dagens skörd av tvätt upphängd etc - ville jag återigen bara tjuta av utmattning. Blir bra med de där 10 timmarna i veckan ett tag...


Idag är allt OK, dock - det var en tidig kväll igår, R somnade framför filmen vid 20:30 och jag lade mig vid 21 - och jag SOMNADE till och med! *lycklig*

Mitt i natten kom dock sonen in till vår säng, och det blev trångt och eländigt, vilket jag muttrade om... och då sa han:

- Men mamma, om du vill kan jag flytta mig längre ut på kanten..? Så la han sin lilla hand på min kind och pussade mig på kinden... *rörd* (Behöver jag säga att jag drog honom närmare istället?)

Idag väntar promenix - i minus 19 graders kyla och strålande solsken. Med rätt kläder: UNDERBART.


ANNONS
Av Birdie - 21 januari 2004 13:57



Dag tre på jobbet är härmed avverkad.


Den första dagen gick bra, och dag två (alltså igår), blev mig övermäktig.

Jobba 4 timmar PLUS gå på Gruppen blev helt enkelt för mycket för min uttröttade hjärna - så på kvällen var jag tjutfärdig av utmattning. Bara en så enkel sak som att hänga upp tvätten som låg i maskinen och plocka ur diskmaskinen blev för mycket - jag pallade inte, och kände ALLTFÖR väl känslan sen "förr". :o(


I morse när jag vaknade, var jag halvdöd, men mådde ändå bra i sinnet. Tack och lov stämde det så väl in, att jag i morse hade telefontid med min läkare - så han ringde mig vid halv nio.

Han hade, i sin planering, tänkt sig att jag INTE skulle jobba den dagen jag hade min Grupp, utan få gå dit på min arbetstid. Gruppen i sig tar såpass mycket energi och tankekraft att man inte orkar mer på en dag.

Min chef tänkte tydligen annorlunda, och jag kan förstå det, iom att de faktiskt betalar lön för 50%... och jag dessutom just nu har fria resor.


Nåväl. Eftersom jag nu var friskskriven på 50%, så föreslog jag att jag ju kanske kunde jobba 5 timmar per dag de resterande dagarna på veckan, och vara ledig på tisdagarna? Men se, det fick jag INTE! Läkaren sa att det än så länge var uteslutet, och trappade istället ner min friskskrivning till enbart 25%.

Så nu är det 10 timmar/vecka som gäller, fram till 10 februari - då han omvärderar mitt läge.


Känns plötsligt lite futtigt. Men... redan här behövde jag hjälp att stanna upp, tänka till och lugna ner mig - vilket läkaren påpekade. "Du är fortfarande enormt skör". Så vi kommer att gå MYCKET lugnt tillväga med mitt återinträde i arbetslivet.


Tre halva arbetsdagar avverkade - 12 timmar - och det innebär att jag har två timmar tillgodo på den här veckan till och med. Och både torsdag och fredag blev plötsligt fridagar. Bonusdagar :o)


ANNONS
Av Birdie - 18 januari 2004 14:43


Jag blir varm

av mina barn, av att känna hur förutsättningslöst jag älskar dem, och känna att de älskar mig precis lika mycket tillbaks. Känslan av stolthet är enorm, ibland överväldigande, när jag ser hur bra jag trots allt lyckats - de är underbara, busiga, kloka... och söta.
De gånger jag får rå om dem som man gjorde när de var små; när de kröp intill och kurade, pussade och kramade, är jag nästan lyrisk. De är inte snåla med goseriet, men det blir mer och mer sällan, precis som det väl ska vara - de ska bli mer och mer självständiga.

Jag blir varm av hans närhet - när allt han säger, gör och är liksom andas orden "jag älskar dig", och är riktat till mig. Det är svårt att inte njuta då.
Jag tror... på fullaste allvar, att jag den här gången funnit den man jag ska dela resten av mitt liv med. Med honom kom den saknade pusselbiten, livet blev komplett.

Jag blir varm av min syster & mor och far, som alltid finns där - i vått och torrt. Jag hade inte klarat en dag utan min familj? En uppväxt fylld av kärlek, värme, omtanke, humor och klokhet - precis en sån jag vill ge mina barn - har jag fått av dem.
Får man bara uppleva hälften av det vi fått under barn- och ungdomsåren, så ska man nog ändå vara nöjd.
Och några särskilda ord om lillasyster: att någon, som gått igenom det hon gjort, ändå alltid gått segrande ur allt, till kropp och själ - det är beundransvärt. Jag beundrar hennes styrka och gnista.
Som vår kära far sa häromveckan: "Ni har inte bara ärvt det heta temperamentet, ni har ärvt vårt jävlar anamma också". Det tackar vi för!

Fasen vad jag älskar!!! Obeskrivligt mycket, ibland nästan otäckt mycket. Jag är sårbar... beroende... på ett eller annat sätt.


Jag blir kall

av orättvisor och oärlighet, av människor vars ögon inte ler när munnen gör det.
Folk som inte står för det de säger och det de gör, utan skyfflar över ansvaret på andra, gör mig också kall. Jag älskar när de får precis det de förtjänar - när de avslöjar sig själva genom sin dumhet. Jag är grymt skadeglad, och skäms faktiskt inte för det heller.

Iskall blir jag av tanken på den man som sånär förstörde min systers liv, den som gjorde att hennes återhämtning från utbrändheten tog dubbelt så lång tid. Ett tag tog han glädjen, tryggheten och på ett sätt även friheten ifrån henne och gav henne en rejäl dos skräck och osäkerhet som utbyte. Jag önskar honom six feet under - ärligt. Fortfarande.
Även om hon gått segrande ur det på alla sätt och vis, så lever känslan av det som hände kvar.
Jag har aldrig så innerligt hatat en annan människa förr, och jag lärde mig mycket om mig själv då - blev nästan rädd för mina egna, primitiva tankar och känslor. Men det var "naturligt", fick jag lära mig.

Jag blir likaså iskall av de människor, som för över sina egna sjuka tankar och misslyckanden på sina barn - och därmed ger dem ångest och dåligt samvete. De ligger väldigt långt ner på min sympatilista. Vill de inte att barnen ska må bra här i livet?
Förstår inte egoismen.
Det här är något jag emellanåt ser tydligt i min närhet, och vill därför hänvisa till en dikt av Sandro Key-Åberg:


Små barn ska njutas
omsorgsullt och långsamt
utan hafs och brådska,
när dom är som mognast,
fulla utav saft och sötma!
.....
Små barn ska njutas
frikostigt och utan ängslan
så att dom riktigt känner
att dom är till lust
och bästa rätten
på livets knappa bord!



Tänk, så bra(?) det vore om man var tvungen att ta körkort, eller bli godkänd av socialstyrelsen, för att få bli förälder?
Så många barn som är oönskade här i världen, samtidigt som så många är ofrivilligt barnlösa. Var är rättvisan?

Och man kan byta ut orden "små barn" mot "människan" i den där dikten... det blir rätt bra så också.


Av Birdie - 16 januari 2004 11:04



Virrig och obeslutsam, en humörmänniska på gott och ont, otroligt beroende av min sömn för att må bra...

Ja, jag är ju det numer - alltihop - om någon nu skulle missat det. ;o)


IGÅR hade jag ren panik över att börja jobba på måndag. Läkaren fanns givetvis inte på plats på hela resten av veckan, därav ännu mer panik. Fick prata med en sköterska istället

- Jag sooover ju inte, brölade jag åt henne. Jag måste sooova för att klara av ett liv över huvud taget..!

Hon sa åt mig att jag själv bäst kan avgöra om jag är redo - samtidigt som man vanligtvis behöver en puff i rumpan för att väl ta sig iväg.
Ringde därefter chefen, sa att jag kommer inte förrän jag sover som jag ska. Punkt slut.


IDAG är det annorlunda. Jag har sovit gott inatt. Förvisso efter någon timmers snurrande, men ändå? Känner att jag visst ska jobba på måndag?! Självklart ska jag väl det?!


Ringde chefen igen, sa att om jag bara sover skapligt, så kommer jag ändå på måndag.


Spänningen är olidlig. Och jag känner mig som en scizofren dåre, vars humör och känsla pendlar värre en än jojo. Det är en jäkla skillnad på en Birdie som inte sover alls - och en som sover liiiite åtminstone. Hört det förut? Jag har sagt det förut, och jag lär återkomma i ämnet...


Av Birdie - 10 januari 2004 11:00


Åååå. Jag har ett liv!

Bara efter en natt med lite sömn så är livet betydligt trevligare att leva. Och då menar jag ordagrant att jag sovit LITE. Men ändå NÅGOT.

ör ett par nätter sen sov jag oxå - och då till och med gott. Men det funkar ju inte att sova var 3-4:e natt, om man vill ha ett liv däremellan. Men jag hoppas kunna vända den här fånigt dumma trenden.


Promenerade till biblioteket igår och lånade en talbok, och när jag kom hem letade jag fram den gamla bandspelaren, en sån där att ha i jackfickan, ni vet... med otäcka, tillhörande hörsnäckor - de var nämligen för stora? Jag är riktigt öm i öronen efter att ha pressat in de där. Mina hål i öronen måste vara för små... :o) Dock sa Älskling att han hade ordentliga, stora hörlurar jag kunde ta... skönare, om inte annat.


Vid elva igår lade jag mig, tänkte testa metoden att somna till talbok - och gjorde det..! Fast bara för att vakna en stund senare, och upptäcka att jag ju missat saker i berättelsen. Spola tillbaks. Börja om. Somnade igen. Och sådär höll jag på ett antal gånger.
Nästa gång får jag låna en bok jag inte tycker verka vara det minsta lilla intressant, tror jag minsann. "Beck - Det slutna rummet" är för bra.


Nåväl. Det är hur som haver en jädra skillnad på en Anna som sovit lite och en som inte alls gjort det. Nu i morse kom mamma på besök, vi fikade lite och hade jättemysigt.

Nyss åkte hon in till stan för att strosa runt och göra lite ärenden, men kommer tillbaks senare - kanske äter vi nåt gott då? Själv har jag satt igång att städa, något jag behövt göra - men inte orkat - sen mellandagarna nån gång. Hur jag lyckats bortse från röran, är för mig ett stort mysterium - men jag har lyckats. Städar just nu köket, ganska grundligt, och lyckades skära sönder min fingertopp på nåt-jag-inte-vet-vad-det-är i ugnen? Vasst var det tydligen i alla fall. Pausar en stund, och skriver dagbok istället.


Sen ska jag ta en promenad medan det är ljust - och sen åka ut till Kojslottet - tillsammans med min bandspelare och talbok. Som jag sa till Älskling:

- Jag kan riktigt se oss framför mig, om tio år. Jag ligger med stora hörlurar och talbok när vi ska sova, och du med världens största bettskena. Lyckan total. Sen fattas bara sån där grönbrun ansiktsmask och gurkor på ögonen.


// Birdie - med plåster på fingret (och ominns om jag dagbokat om Älsklings tandgnisslande?)

Av Birdie - 9 januari 2004 08:50



Pallar verkligen inte det här. :o( Inatt har jag sovit exakt noll minuter, jag blir galen... tinningarna bultar, det trycker i bröstet och hela kroppen skriker efter sömn - och ändå vill John Blund inte infinna sig..? Vill inte. Orkar inte. Vad sjutton ska jag göra?!
Hur länge orkar kroppen innan den bryter ihop totalt?
Jag. Orkar. Inte.


Och jag bara klagar och klagar... snart orkar ingen annan med mig heller.


Av Birdie - 7 januari 2004 10:56


Jag fortsätter den oändliga historien..:
Har pratat med min läkare idag, han har äntligen kommit tillbaks i tjänst.
Han var ärligt förvånad över att det blivit som det blivit (vem är inte det?!), men vi kom överens om att försöka snart igen - om jag bara lyckas vända sovtrenden. För att må bra och få energi behövs ju sömn - det är det mest grundläggande behovet i sammanhanget.


Några nya insomningstabletter ville han dock inte skriva ut - han är motståndare till såna, skriver bara ut i nödfall. Han tyckte att jag skulle försöka bryta trenden själv istället, jag har ju lyckats med det tidigare. Han tipsade om att låna talböcker, som många faktiskt lyckas slumra till... och avslappningsband. Fast... jag hade nog gärna velat ha ett par piller, jag, att ta i nödfall, när det känns som mest hopplöst :o)

Nåja. Jag har ju aldrig tagit någon medicin i onödan, och tror han nu det går att fixa till ändå, så gör det nog det.

Han frågade om inte exmaken kunde ha barnen även nästa vecka, så jag bara kunde tänka på, och ta hand om, mig själv ett tag. Egentligen skulle jag fått hem barnen igen på fredag kväll, men nu blir det inte så... känns trist, men är kanske nödvändigt. *saknar dem lite i förväg, men känner att det trots allt blir skönt att slippa gå upp för att få iväg barn till skolan - om jag sovit illa *

Är tacksam för att barnen har den far de har, han bråkar aldrig om onödigheter, utan sa "ja" direkt, och hoppades jag skulle pigga på mig snart.

Ny (och förhoppningsvis bättre) migränmedicin skrev han i alla fall ut, läkaren, och så tyckte han jag skulle gå till en optiker. Jag har länge klagat över att jag ser illa, och det har bara blivit värre. Att man kan få vanlig huvudvärk av dåliga ögon, det vet man ju - kanske gäller det även migrän?

Nåja. I morgon kommer förlängd sjukskrivning och ett recept per post, men innan dess en natt utan varesig tabletter, insomnings- eller avslappningsband. Hujedamig. *målar fan på väggen*

Det är förunderligt, att man inte bara tuppar av, när man är så trött att man tjuter - och särskilt som man dessutom inte sovit ordentligt sen julafton? Kroppastollen är något jag förmodligen aldrig kommer att förstå mig på.


:o(

Av Birdie - 5 januari 2004 10:55



Bakslag, nederlag... Idag orkar jag inte ens FÖRSÖKA vara glad eller trevlig.


Det blir inget jobb på onsdag - jag sover inte på nätterna, hjärtat fladdrar nånstans utanpå kroppen och jag är bara ledsen - så i samråd med företagshälsovården ska jag fortsätta vara hemma. Det suger med stort S, men jag inser ändå att det är det enda rätta :o(


Jag hoppas innerligt jag inte träffar nån jag känner i pulkabacken idag, jag orkar inte, vill inte... men vara med barnen vill jag, och vara ute vill jag - och ska göra och vara precis det. Nu. Strax.


Presentation

Omröstning

Har du, enligt din egen definition, varit otrogen mot någon partner du haft?
 Ja, flera gånger
 Ja, en gång
 Nej, aldrig

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2004 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ BiRDiES PLACE med Blogkeen
Följ BiRDiES PLACE med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se