Tack, Du Däruppe, för att Du bestraffar mig omedelbums, så jag åtminstone fattar varför.

I min dagbok inatt (ang mina tio lyckliga dagar utan migrän), så glömde jag säga att jag var tacksam för att ha sluppit den, och jag glömde skriva "peppar peppar" - förlåt så hemskt mycket - Du var tydligen tvungen att visa vem som har makten, att man inte kan ropa "hej" barasådär.

Tack för ytterligare en förstörd dag, i migränhelvetets tecken. Och bara för att Du så kräver, ramlar jag nu tillbaks till sängen igen. Tack tack.

Det är pulkaväder ute, och jag har mina barn, och vi är lediga... förstår Du sånt?! *morrar*

Tja, en viss händelse tog en del kraft på juldagen.

Egentligen inget stort eller allvarligt, men i det läge jag befinner mig nu så kunde jag i alla fall tydligen inte hantera det.

Det är inte särskilt roligt att ha tre (av fyra) barn som sitter och tjurar vid bordet, är obstinata och bara tjafsar, när man tänkt äta middag, ha trevligt och umgås. Barn är barn, jag vet, men är man mellan 6-12 så ska man ändå kunna uppföra sig, åtminstone en stund.

För att göra en lång historia kort, så blev vi osams. Främst var det jag och barnen som tjafsade, jag avskyr verkligen när de inte har någon somhelst hyfs i kroppen - men även övriga vuxna blev irriterade på dem.

Jag var i vilket fall som helst tydligen den som blev mest arg och inte kunde släppa det. Jag blev ledsen och trött, och efter att ha slängt barnen i säng - tidigt - så var jag helt förstörd och gick också och lade mig, men kunde inte somna. Och när man ligger sådär, börjar tankarna snurra, och jag började gråta. Kunde inte sluta. Hulkade och grät i flera timmar, och när jag väl slutade så var det ändå lögn i helvete att sova?
Till sist gick jag upp och tog en insomningstablett, något jag faktiskt i princip klarat mig utan med undantag av allra första tiden som utmattad... men nu var jag tvungen - jag ville inte förstöra resten av julen helt i onödan.

Totalt off. Slut. Kaputt. Det var jag, det. Senare dagen efter blev jag sådär ledsen igen, och jag insåg också varför jag var ledsen: jag har inga somhelst känslomässiga eller orkesmässiga reserver, något jag iofs varit medveten om - men inte trodde jag väl att det skulle vara så känsligt?! Allt måste tydligen gå som på räls om jag ska klara av min vardag; inget tjafs, inga dispyter... och så funkar ju inte världen..?

Nåja. Tänkte att det väl skulle bli bättre, men... fortfarande - 10 dagar senare - klarar jag inte av att somna, hur trött jag än är? Det är som att mitt inre på nåt sätt går på högvarv igen?

Tar jag inte en insomningstablett, ligger jag vaken i timmar och vänder och vrider på mig, funderar på allt mellan himmel och jord - kloka saker och mindre realistiska (här har vi det där med tankefällor igen...) och hjärtat ligger lixom "utanpå" kroppen och bultar. Tar jag en tablett somnar jag på en halvtimme och vaknar i normal tid dagen efter, och på dagarna är jag ungefär som jag brukar numer; lite trött, men jag fungerar.

Nu är mina tabletter i vilket fall som helst slut, så jag kan inte ta någon ikväll, ska bli spännande att se hur det går. Och så ska jag ringa till läkaren så snart han finns på plats igen och stämma av med honom, om han fortfarande tror jag är redo att börja jobba... tänk om jag får en obstinat kund?! Ska jag börja böla då..? Jag vill komma igång igen, men inte till vilket pris som helst.

Lite positivt mitt i allt: inte ett enda migränanfall under hela jul & nyårshelgen, hör och häpna!