Virrig och obeslutsam, en humörmänniska på gott och ont, otroligt beroende av min sömn för att må bra...

Ja, jag är ju det numer - alltihop - om någon nu skulle missat det. ;o)

IGÅR hade jag ren panik över att börja jobba på måndag. Läkaren fanns givetvis inte på plats på hela resten av veckan, därav ännu mer panik. Fick prata med en sköterska istället

- Jag sooover ju inte, brölade jag åt henne. Jag måste sooova för att klara av ett liv över huvud taget..!

Hon sa åt mig att jag själv bäst kan avgöra om jag är redo - samtidigt som man vanligtvis behöver en puff i rumpan för att väl ta sig iväg.
Ringde därefter chefen, sa att jag kommer inte förrän jag sover som jag ska. Punkt slut.

IDAG är det annorlunda. Jag har sovit gott inatt. Förvisso efter någon timmers snurrande, men ändå? Känner att jag visst ska jobba på måndag?! Självklart ska jag väl det?!

Ringde chefen igen, sa att om jag bara sover skapligt, så kommer jag ändå på måndag.

Spänningen är olidlig. Och jag känner mig som en scizofren dåre, vars humör och känsla pendlar värre en än jojo. Det är en jäkla skillnad på en Birdie som inte sover alls - och en som sover liiiite åtminstone. Hört det förut? Jag har sagt det förut, och jag lär återkomma i ämnet...