Jag blir varm

av mina barn, av att känna hur förutsättningslöst jag älskar dem, och känna att de älskar mig precis lika mycket tillbaks. Känslan av stolthet är enorm, ibland överväldigande, när jag ser hur bra jag trots allt lyckats - de är underbara, busiga, kloka... och söta.
De gånger jag får rå om dem som man gjorde när de var små; när de kröp intill och kurade, pussade och kramade, är jag nästan lyrisk. De är inte snåla med goseriet, men det blir mer och mer sällan, precis som det väl ska vara - de ska bli mer och mer självständiga.

Jag blir varm av hans närhet - när allt han säger, gör och är liksom andas orden "jag älskar dig", och är riktat till mig. Det är svårt att inte njuta då.
Jag tror... på fullaste allvar, att jag den här gången funnit den man jag ska dela resten av mitt liv med. Med honom kom den saknade pusselbiten, livet blev komplett.

Jag blir varm av min syster & mor och far, som alltid finns där - i vått och torrt. Jag hade inte klarat en dag utan min familj? En uppväxt fylld av kärlek, värme, omtanke, humor och klokhet - precis en sån jag vill ge mina barn - har jag fått av dem.
Får man bara uppleva hälften av det vi fått under barn- och ungdomsåren, så ska man nog ändå vara nöjd.
Och några särskilda ord om lillasyster: att någon, som gått igenom det hon gjort, ändå alltid gått segrande ur allt, till kropp och själ - det är beundransvärt. Jag beundrar hennes styrka och gnista.
Som vår kära far sa häromveckan: "Ni har inte bara ärvt det heta temperamentet, ni har ärvt vårt jävlar anamma också". Det tackar vi för!

Fasen vad jag älskar!!! Obeskrivligt mycket, ibland nästan otäckt mycket. Jag är sårbar... beroende... på ett eller annat sätt.


Jag blir kall

av orättvisor och oärlighet, av människor vars ögon inte ler när munnen gör det.
Folk som inte står för det de säger och det de gör, utan skyfflar över ansvaret på andra, gör mig också kall. Jag älskar när de får precis det de förtjänar - när de avslöjar sig själva genom sin dumhet. Jag är grymt skadeglad, och skäms faktiskt inte för det heller.

Iskall blir jag av tanken på den man som sånär förstörde min systers liv, den som gjorde att hennes återhämtning från utbrändheten tog dubbelt så lång tid. Ett tag tog han glädjen, tryggheten och på ett sätt även friheten ifrån henne och gav henne en rejäl dos skräck och osäkerhet som utbyte. Jag önskar honom six feet under - ärligt. Fortfarande.
Även om hon gått segrande ur det på alla sätt och vis, så lever känslan av det som hände kvar.
Jag har aldrig så innerligt hatat en annan människa förr, och jag lärde mig mycket om mig själv då - blev nästan rädd för mina egna, primitiva tankar och känslor. Men det var "naturligt", fick jag lära mig.

Jag blir likaså iskall av de människor, som för över sina egna sjuka tankar och misslyckanden på sina barn - och därmed ger dem ångest och dåligt samvete. De ligger väldigt långt ner på min sympatilista. Vill de inte att barnen ska må bra här i livet?
Förstår inte egoismen.
Det här är något jag emellanåt ser tydligt i min närhet, och vill därför hänvisa till en dikt av Sandro Key-Åberg:


Små barn ska njutas
omsorgsullt och långsamt
utan hafs och brådska,
när dom är som mognast,
fulla utav saft och sötma!
.....
Små barn ska njutas
frikostigt och utan ängslan
så att dom riktigt känner
att dom är till lust
och bästa rätten
på livets knappa bord!


Tänk, så bra(?) det vore om man var tvungen att ta körkort, eller bli godkänd av socialstyrelsen, för att få bli förälder?
Så många barn som är oönskade här i världen, samtidigt som så många är ofrivilligt barnlösa. Var är rättvisan?

Och man kan byta ut orden "små barn" mot "människan" i den där dikten... det blir rätt bra så också.