Man ska vara ärlig, va? Jag tänker vara det.

Det funkar åt skogen på jobbet. Eller åtminstone gjorde det det idag. Jag har nu kommit hem efter mina fyra arbetstimmar, och jag är mer än färdig - tack och lov är jag nu ledig tills på måndag.
Det är inte så att jag inte klarar av arbetsuppgifterna - jag tycker det är skitkul, och känner att jag dessutom gör nytta - ett måste för en sån som mig.

MEN...
idag har jag varit helt ensam i en halvtimme där i receptionen - medan den andra tjejen (som oxå är ny på positionen) var på lunch.
Det var jättemycket att göra, alltså tyckte jag det var jättekul, jag är ju sån - men jag blev ilsk över att jag (som än så länge bara kan en tredjedel av alla rutiner där) blev lämnad ensam! Ingen att fråga, ingen som stöttade.
Nog för att jag jobbat i repan tidigare, men det är ju för sjutton 12 år sen jag slutade med det? Ingenting är sig likt.
Jag blev inte stirrig, inte virrig, inte trött, inte stressad... bara ruskigt förbannad. URKASS planering!!!

Lyckligtvis (mycket lämpligt) kom en av cheferna insusandes precis just då, och sa:
- Men jösses, är du helt ENSAM här?!

Jag fick alltså tillfälle att ta upp det, och det kommer säkert inte att ske igen - men gör det det, så går jag helt sonika därifrån. Sådetså.
Och dessutom har jag både i måndags och idag fått ta ett senare tåg hem, eftersom jag inte kommit iväg när jag ska. Kommer inte heller att ske igen. Nu kommer jag att vara benhård.

FÖR...
... ärligt talat blev jag lite skraj för mig själv idag, för trots det jag skriver här ovan, så tänkte jag på tåget hem att jag kanske BORDE försöka jobba några timmar till i veckan, jag BEHÖVS ju, det är roligt och de är underbemannade precis som på alla andra ställen i myndigheten. Visst SKULLE jag väl orka några timmar till?
Lojalitetstänkandet är igång igen. Jag vill hjälpa. Jag tycker det är kul.
Jag tycker inte heller det är det minsta lilla påfrestande så länge jag är uppe i varv, men så fort jag sätter mig ner och slappnar av, så går luften ur mig totalt.

Så nu vill det VERKLIGEN till att jag håller på mitt och inte ens ger lillfingret, varesig till myndigheten eller mig själv... annars är jag snart i hålet igen. Jag vet ju att jag vill mer än jag orkar. 10 timmar/vecka i en månad till, det är vad som gäller. Inte en minut till.

Basta.