Alla inlägg under augusti 2006

Av Birdie - 23 augusti 2006 14:08


Efter mycket funderande om det är rätt att göra det, lägger jag ut storyn om när jag var "den andra kvinnan".

Och till er som eventuellt funderar, så hände detta långt innan jag träffade R - och är numer förhoppningsvis preskriberat. Med facit i hand inser jag att jag aldrig skulle utsatt varesig mig själv eller min omgivning för något dylikt - och skulle definitivt inte rekommendera någon att ge sig in i det.

Men vad gör man när man blir sådär hals över huvud störtförälskad?!


Tja... jag lärde känna mannen ifråga, vi kan kalla honom Förälskelsen, när jag fortfarande var gift. Han var väl ärligt talat den som, bara genom att finnas till, till slut fick mig att få "fingrarna ur" och lämna maken. (Men nej, jag var aldrig fysiskt otrogen mot exmaken).


Hela historien är så totalt mot mina principer om vad som är "tillåtet" (och jag avskyr mig själv för det jag förmodligen faktiskt gjorde mot Förälskelsens fru), men vad gör man, när man blir sådär totalt uppslukad av någon, och det dessutom visar sig vara ömsesidigt?! Dålig ursäkt, jag vet, men precis så var det...


När jag fattade beslutet om att jag ville skilja mig, hade absolut ingenting hänt mellan mig och Förälskelsen, mer än att vi utvecklat en stark vänskap... men visst, jag kände mig oerhört attraherad av karlsloken oxå, blev efterhand ordentligt betuttad, det ska erkännas, men jag kunde väl aldrig drömma om att det var ömsesidigt? Jag bara kände att mitt äktenskap var ett skämt, och att det efter flera års funderande var dags att säga tack och hej.


Jag och min förälskelse hade mer gemensamt, pratade och förstod varandra bättre än vad jag och den jag levde ihop med gjorde... han blev den människa jag var mest förtrolig med av alla, min bäste vän.

Alla mina turer, när jag tvivlade på mitt och exmakens relation, mina våndor när jag funderade över om jag skulle stanna för barnens skull etc, fanns han med och stöttade. Han kom med goda (opartiska) råd, lyssnade, höll om när jag grät etc.

Han var oxå gift, hade ett barn, och förstod situationen... han hade det inte heller bra, av ungefär samma anledning som jag själv - de var också för olika.

Men... det var inte förrän jag beslutat mig för att lämna exmaken, skrivit på papper om en ny lägenhet, och det var klart att jag skulle flytta - som han talade om vad han egentligen kände - allt var ömsesidigt. Sånt upplever man inte var dag..! Och vad som sen hände behöver jag väl knappast förklara för någon?

Heder åt honom som inte "försökte nåt" när jag hade det som svårast med mina tankar och grubblerier, livet hade ju blivit ännu trassligare då?


Det var början på ett förhållande vid sidan om (jaja, för hans del, alltså - själv var jag ju fri, åtminstone fysiskt. I tanken tillhörde jag ju honom - han som hade någon annan han gick hem till varje kväll...), som skulle hålla i sig i 2½ år. Och känslomässigt betydligt mycket längre.

Det blev en underbart skön, men också jävligt smärtsam, historia. Det är inte ofta sånt här slutar lyckligt för "den tredje" parten.

För att göra en otroligt lång historia lite kortare, så hade jag aldrig tidigare varit så kär, känt mig så älskad eller upplevt så mycket spännande och kul saker som med honom - vi jobbade ihop, och hade på tiotusen konferenser all möjlighet i världen att göra vad vi ville. Det gick t.o.m så långt, att folk vi träffade på dessa konferenser trodde vi var gifta *s *

Alla på jobbet "visste", men verkade tycka att det var helt normalt och okej?!

På hemmaplan höll han om mig på stan (han bodde inte i samma stad, utan i en stad ett par mil bort) och det var liksom "vi mot världen".
Allt var ömsesidigt, och vissa saker han sa, bär jag inom mig som varma minnen - bland annat en av de första sakerna han sa när vi "gått över gränsen":
- Faan. Det här är inte bra. Det jag känner för dig är inte bara sexuellt. Det är mer än sorts... ömhet. Och det skrämmer mig. Hade det här hänt för två år sedan, hade jag packat och dragit med en gång.

Med det menade han att han då inte haft barn - det var det som stoppade honom.

Jag lärde med tiden även känna hans bror, som sa att "brorsan är det fegaste som finns på denna jord. Han borde inte vara där han är idag. Han borde vara med dig, ingen annanstans. Han älskar inte sin fru, har inte gjort på länge. Vill att du ska veta. Inte för att det hjälper, men jag vill att du ska veta det."


Det hjälpte ju inte, som sagt, jag var ju upp över öronen förälskad, och ingen annan än Förälskelsen själv kunde ju ta steget?
Turerna var många. Det var mycket skratt, mycket gråt, många gånger hatade jag mig själv för fina "erbjudanden" från andra som jag ratade rakt av - i hjärtat tillhörde jag ju honom.

Till sist skedde undret, han skulle han faktiskt lämna henne, sin fru..!

Jag var upp över öronen lycklig, och trodde knappt det var sant! Men säg den lycka som varar för evigt? Vad hände? Lilla frun visade sig vara med barn igen. Jag sa... nä jag skrek åt honom, att "du kan fanimej stanna där då".

Och därmed bröt jag upp, mot mitt hjärtas vilja. Det var nog det svåraste beslut jag någonsin fattat, faktiskt.


Har nog aldrig mått så dåligt som då?

Hjärnan säger en sak, hjärtat en annan? Men man orkar bara till en viss gräns, när man är "den andra kvinnan", eller som min pappa så fint uttryckte det:
- Kan du aldrig hitta någon som inte är upptagen? Är det så jäkla kul att vara "Second Hand Ruth"?
Den kommentaren sved kan jag säga. Den var ju så sann!!! Och i samband med detta bytte jag jobb - det blev nog lite min räddning.

Ärligt talat så spökade han i min hjärna och mitt hjärta ända tills jag träffade R.

Jag datade lite mellan också, men det blev bara fel. Det var först , när jag träffade R, som han helt försvann ur bilden.

Innan dess var jag helt säker på att jag skulle släppa allt jag eventuellt hade om han bara kom och sa att han ville ha mig.

Han ringer fortfarande ibland, när han är på fyllan. Skickar SMS. Och jag bara njuter av att jag med glädje kan säga "nej" - och mitt nej kommer även från hjärtat numer. Han lever fortfarande med sin fru, och enligt ryktet har de det lika "illa" som de hade det då.


Han är den fegaste mannen på jorden - även om jag misstänker det finns fler "likadana".

Ändå känner jag en värme när jag tänker på honom. Han har en speciell plats i mitt hjärta, kommer alltid att ha.
Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva kärlek på det sättet igen när jag bröt upp från Förälskelsen... men det gjorde jag, och det gör jag - varje dag!

Ännu starkare, faktiskt - och dessutom är ju R bara min!


Kort kan man säga att R räddade mig och jag honom, men den historien är vår, ingen annans - so don't even ask.


ANNONS

Presentation

Omröstning

Har du, enligt din egen definition, varit otrogen mot någon partner du haft?
 Ja, flera gånger
 Ja, en gång
 Nej, aldrig

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2006 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ BiRDiES PLACE med Blogkeen
Följ BiRDiES PLACE med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se