Har skrivklåda, men inget ordentligt vill liksom komma ut.
Har haft en lite tuff dag idag - psykiskt sett.

Jag mår verkligen inte bra när folk runtomkring mig bara faller...

Kompisen jag delar häst med (tillika kompisen som lyckades gå och bli utbränd här i våras, och som pricken över i åkte på en läskigt allvarlig hjärtinfarkt, 45 år gammal) har varit tillbaks och jobbat 25% ett par månader, men idag var det stopp igen.
Hennes kropp sa LÅT BLI, STANNA UPP, SLUUUUTA åt henne - så nu är hon helt sjukskriven igen, och med en kärlkramp som inte är av denna värld.
Hon var helt slut, och sååå himla ledsen, stackarn. Vad mer kan man göra än att bara lyssna och finnas till i såna lägen (och mocka båda boxarna i morgon, såklart)? *olycklig*

Dessutom har en av mina favoritkollegor varit borta från jobbet ett par veckor nu, med en massa hyschhysch runtomkring - vi har inte fått några besked om vad problemet är, men har "å det bestämdaste" blivit avrådda att ens ringa henne. Givetvis cirkulerar det en massa rykten i det läget, så idag bestämde jag mig helt sonika för att slå henne en signal ändå. Vi är ju trots allt rätt tighta på jobbet, hon och jag?
Jag fick prata med henne "bara för att jag var jag", sa hennes son - alla andra var blockade, på hennes eget initiativ.
Men hon var ju inte... HON!?!
Hennes röst var hennes, men hennes sätt var det inte. Det var nån arg jäkla person där i andra änden, som ena sekunden svor som en borstspindel om allt och alla, och i nästa talade om hur mycket hon älskade mig och respekterade mig. Det var en person som talade osammanhängande om allt och inget, som blandade verklighet med fantasi - och som plötsligt, mitt i en mening, avslutade samtalet med att säga "pusspuss, hejdå" och lägga på luren.

Personlighetsklyvning är nog milt uttryckt, faktiskt.

Jag har ännu inte lyckats sortera i hjärnan vad som hände, vad som sas och vad det kan innebära. Men att hon på något vis åkt på en psykisk smäll är ju rätt uppenbart.
Hon är 53, och har varit med om mycket. För mycket. Alldeles för mycket. Så egentligen är det kanske inte så konstigt. Jag hoppas bara det fixar sig för henne, och det snart...

Och här går jag och ynkar mig över lite förkylningar och magbaciller?! Jag borde SKÄMMAS!