Livet kan bara förstås baklänges

men ska bara levas framlänges

Usch, vad jag saknar barnen nu?!

De åkte den 27 juni och kommer inte hem förrän den 18 juli - vi är nånstans "mitt-i" nu.
De har det jättbra i sitt Italien - solar, badar och gör roliga grejor. Här hemma går deras mamma och bara läääängtar.
Kanske lite tur att man i princip ska jobba nonstop till dess. EN helledig dag har jag lyckats pricka in fram till semestern, som börjar kl 15 just den 18:e.
Ska bli skönt, och till dess kanske det slutar regna så förbaskat?!

Igår blev jag helnojig, eftersom jag inte lyckades få kontakt med varken barnen eller exmaken på ett helt dygn. Fick för mig att allt möjligt otäckt inträffat. Jag verkligen AVSKYR när mina barn är ute på vägarna och långt bort utan mig...

Inte förrän vid 23-tiden fick jag kontakt, och allt var (givetvis) toppen.

Undrar när jag ska lära mig att 99% av allt det man oroar sig för aldrig inträffar? 

Birdie *sol i hjärta... *