Jag mår inte bra.

Jag otrivs, och den senaste veckan har känslan bara vuxit sig starkare, och den står mig upp i halsen. Har kort stubin, blir irriterad på det mesta mest hela tiden. Småsaker blir stora, fokus läggs på fel saker.

Ska det vara värt att leva ett så osmidigt liv som jag och barnen de facto gör (de har 3½ mil till "resten av sitt liv", dvs skola, kompisar, träningar etc - med pendling och minutiös planering som följd) så MÅSTE vi ha en oas att komma hem till. Det måste helt enkelt vara värt mödan.

Vi behöver ett ställe där vi kan tanka själslig kraft, ett färdigt hem, där var sak har sin plats, där det inte står bråte i varje hörn. Ett ställe där jag möts av värme och kärlek och känner mig uppskattad för det jag faktiskt är och gör, ett ställe där varje ledig stund inte innebär jobb/renovering/måsten.

Jag behöver HARMONI i mitt liv.

Är så less på byggarbetsplatsen här hemma att jag nästan spyr. I över tre år har jag levt på det här sättet. Det är verkligen inget för en pedant som birdie... :(

Det går framåt - och blir jättefint - men det går på tok för sakta.

Älskade Sambo "är van" och ser inte skiten, mår inte dåligt av den - och förstår mig heller inte därför.

Svärmor berättade att hon levt likadant med Sambons far. I flera år hade de inget vardagsrum, för det var "under renovering". ALDRIG, säger jag bara... 

Undrar om det där med särbo är en så jävla dum idé, trots allt?