Tog (återigen) upp vår boendesituation med älskade sambo, men det är som att tala med en vägg.

Jag FÖRSÖKTE verkligen, på en klok människas inrådan, prata med honom så han förstod, men han blir arg och jag ledsen, och så blir det pannkaka av alltihop.

Renoveringen ska han absolut göra själv, för ingen annan gör det lika bra, "alla andra slarvar". Det kanske han har en poäng i, men vi har ju inte TIDEN att göra jobbet själva... vilket han inte håller med om, för "vi har ju hela livet på oss". Enligt mig har vi haft tillräckligt mycket tid för att få allt klart redan nu.

Jag vill lägga tid och energi på att leva, och det här är inte min idé om livskvalité. :o(

Han förstår inte alls att det är min hälsa vi talar om. Att jag far illa av oredan/byggröran vi levt i sedan vi blev sambos för tre år sen, kan (vill?) han inte heller förstå. Han anser att jag har städmani, och att inget får stå framme.

Städmani eller ej, i vårt vardagsrum står ett databord, utan dator i, men med en jävla massa annat på, huller om buller. Det står en jätteskrivare på golvet, och en annan - som är trasig - i bokhyllan. Det ligger sladdar och kablar och prylar överallt, i mitt tycke. I hans tycke finns inget onödigt framme.

Det finns ingen annanstans att ha allt, vilket än mer berättigar att vi ser till att utbyggnationen blir klar, så att han får sitt datarum? Eller?

Barnen bor ovanpå garaget, utan "kontakt" med oss, vilket känns olustigt för en fjantmamma(?) som mig.

Dessutom är det bara barnens rum som är i ordning där. Utanför är det ett bombnedslag, eftersom det är vår forna "spara-på-sig-och-förvara-grejor-vind".

Jag älskar honom... så in i norden...
Det är inte man jag vill byta, det har jag sagt tidigare - det är bara ett färdigt hem jag vill ha. Ska det vara så omöjligt?!

Det verkar så.
Och, i så fall flyttar jag och mina barn in till stan igen så snart boende löst sig. Och detta lagom tills vår fina hall nästan är klar... :o(

Var ju som sagt i Dalarna ett par dagar, och hade det jätteskönt.

Min kompis M bjöd som vanligt på en känsla av att komma hem fast man åker bort, god mat och myspys.

Hennes 6-månaders "VärldensSötasteSladdis" var ljuvlig. En bebbe som var mer nöjd med tillvaron än han får man leta efter!

Även om jag och mina barn sov bort halva dagarna *host* så hann vi med en hel del.

Några få bilder får duga som dagbok - vistelsen innebar lugn och harmoni, precis vad jag behövde. Tack, M & Co :)