Rymde till stan och passade på att träffa barnen. De märkte såklart hur jag mådde, så jag berättade hur läget var och undrade hur de ställde sig till att flytta in till stan igen (deras pappa bor ju redan där och de har "hela sitt liv", dvs kompisar, skola, träningar etc, där).

De har ju då och då "klagat" på att det är jobbigt att allt är så långt borta och på pendlingen.

Men... nu sade E (dottern, 12½) att pendlingen är ju inget problem, och "jag som just fått nytt, fint rum". Hon vill ju föda upp kaniner, och det går ju knappast i en lägenhet, hon vill ha en häst, vilket är ypperligt när man bor på landet. Visst skulle det vara skönt att bo i stan, nära allt, men absolut inte nödvändigt. Hon trivs ju på landet, sa hon.

Hon poängterade också: "stackars R, som just byggt klart hallen..." - å så fick jag dåligt samvete - IGEN. :(

Sonen, A (snart 10), blev först glad, eftersom han skulle komma närmare sina kompisar, men när han tänkte till ville han då ALLS inte flytta till stan. Då började han gråta och sade att han trivs för bra på landet, och älskar att meka och ha skogen intill etc. Dessutom längtade han efter sitt nya rum, som han ju faktiskt ska få snart.

Båda tyckte iofs att det var jättejobbigt att det var så stökigt utanför E:s rum (ovanpå garaget). Det var lite obehagligt att vara där själva, tyckte de.

*yyyyyl och brööööööl*

Så snart jag lämnat barnen hos deras pappa igen var jag återigen superosäker. Är det verkligen inte värt att försöka stå ut?

Men HUR ska det gå till?! Jag klättrar ju på väggarna som det är nu???

Vi älskar och vi gosar, vi diskuterar och jag gråter - livet är som en berg-och-dalbana.

Jag behöver snabb förändring, han kan inte möta mig/hjälpa mig "mer än vad han gör", säger han. Problemet är liksom upp till mig att lösa, tycker han - jag anser att problemet är vårt.

Efter ett antal sömnlösa nätter har jag kommit fram till att jag - ensam - är den som måste se till att förändringen sker.

Nu kan jag bara hoppas på att han vill fortsätta vara tillsammans med mig, som särbo,  när allt väl är klart. Han kan inte svara på det nu, nämligen. Förstår om han är arg och besviken, men det är ju jag också?

Tror vi får det bättre med varsitt boende, samtidigt som jag vet att jag kommer att längta ihjäl mig efter honom. :(

Älskar honom jue... men älskar han mig som han säger att han gör, så borde han ju vilja försöka, åtminstone?