om att stanna eller gå var jag till syvene och sist tvungen att fatta själv. Gudarna ska veta att det varit helvetesdagar, och att jag ligger ordentligt efter med sömnen. Vilken jävla semester?!

Detaljerna lämnar jag dithän, åtminstone här och nu, men jag stannar.

Jag ville ju egentligen inget annat.
Barnen blev jätteglada när jag talade om mitt beslut för dem.
Övriga involverade stackare, som jag ältat med, är jag skyldig ett stort tack... utan att få ventilera vet jag inte hur det gått.

Just nu är jag för sliten för att veta om jag fattat rätt beslut, men det känns så, och jag hoppas (tror!) det.
Vi älskar varandra och även om vi inte lovat varandra "i nöd och lust" inför guben-däruppe, så är det väl det som gäller?


Birdie *kanske äntligen kan sova gott igen*