:(

Här var vi tyvärr bland de första på plats, jag och min snart 13-åriga dotter.

Vi slapp tack och lov se själva händelsen, men kom sekundrarna senare, lagom för att se föraren hjälpas ur bilen.

Jag och dottern ringde SOS (annorlunda för mig, som normalt tar emot dylika samtal), har suttit med chockad bilförare, suttit med/kollat status för den fastklämda/medvetslöse mannen (hoppas han överlever, mycket tveksamt...), letat filtar, fixat med varningstrianglar och försökt prata med den stackars chockade långtradarchauffören.

Uppenbarligen har bilen kört rakt ut i korsningen och in i sidan på långtradaren - mellan dragbilen och släpet - fastnat under och sedan slungats iväg :(

Man blir lite tagen efter sånt här, och jag inser att tiden går låååångsamt ute på en olycksplats.

Men jag är imponerand av hur bra det ändå fungerade bland oss "amatörer" ute på plats, innan proffsen kom och tog vid. En undersköterska var också en av de första på plats, tack och lov, och med SOS vägledning gjorde vi allt vi kunde - och allt vi skulle.

Jag och dottern mår väl, men tankarna irrar ju hela tiden till de stackars inblandade.

Såna här dagar klarar man sig utan... men jag är så imponerad av dotterns insats!