Leva

7 januari 2008 11:52

Vilken skönhet! :-) Håller alla tummar så hårt jag kan *kniiip*
Kraaaaam

mockfj

7 januari 2008 13:52

Håller alla mina tummar. Vilken skönhet. Jag blir alldeles sjuk när jag e med bonusdottern till hästen. Jag ska fundera starkt på att köpa en islänning senare, eller åtminstone ha en på foder. Saknar mina hästar nå fruktansvärt :(( Det värker i kroppen av längtan. Men men, vart skulle jag ha gjort av dom om jag hade haft dom kvar? har ju ingen möjlighet att ha stall på gården. ( ska kanske flytta gubben till en hästgård??) han skulle döööööö!

Birdie

7 januari 2008 15:25

Mona, du får ta dig en svängom i sadeln när ni kommer hit i maj då ;o) Till att BÖRJA med. För visst kommer vi att få henne?!! *villvillvill^*
Och Leva, dig har jag nog aldrig sett med en häst? Kom och testa du med, vetja :)

Eleonora

8 januari 2008 10:42

Gud va spännande! Håller tummarna att det går i lås. Kramar

Leva

9 januari 2008 09:46

Du har så rätt, kära Birdie :)
Den som har sett mig på en häst har lyckats bra *S* för jag har nämligen aldrig ridit, har varit för rädd och feg :-(
Men rädslor är till för att övearvinnas och jag är inte skraj att ta itu med dom, min hundfobi har jag ju envist jobbat bort själv och numer är jag dagmatte till en ljuvlig "softis".
Så självklart kommer jag och sätter mig i sadeln, jag kommer säkert att stortjuta och vara helskraj men jag ska nog fixa det ;-)
för jag har ingen fobi för hästar, bara skitskraj så att jag kan dö...
Min jobbarkompis sa en gång: Dom bits fram, sparkas bak och är obekväma i mitten.
Och det där har satt sina spår. Fast hästar är vackra ståtliga djur och det vore häftigt att få rida en gång i livet
Kramelikram :)

Klart att hästen kommer till er!!!

Birdie

9 januari 2008 10:42

Eleonora: Tack :)
Leva: Nu blir jag RIKTIGT förvånad? HUNDFOBI? Du??? Ni hade ju schäfrar när du var liten?!! Klart du ska rida - jag kan leda :)

Leva

11 januari 2008 02:21

Japp,i egen hög person :)
Blev ju attackerad och biten två gånger av våran hund vid 11 års ålder när vi var ute på ett gärde och rastade vovven.Redan dagen därpå skickades han bort. Sedan efter några månader fick vi en ny, som blev vår sista, pga mig. Jag vågade aldrig vara själv i huset med hunden. Det tog ett halvår innan jag var något så när trygg med hunden. Och då bestämde sig mina föräldrar när denna hund blev sjuk och var tvungen att avlivas, att det inte funkade längre att vara hundägare pga min rädsla. Det blev ju ett handikapp totalt och var under många år. Fast vi kanske inte umgicks så mycket efter det, men alla som har hund där "hemma" minns min rädsla och hur de alltid fick stänga in sina hundar när jag kom på besök. så kan det gå, men det har varit en stor sorg också så mitt mål har ju varit att bli kvitt fobin och bli hundägare själv. Och jag är på god väg nu ;)
Lova att du håller hårt!!!! *skitskraj*