Sådärja. Efter lite grubblande är jag klar.

Blev häromdagen utmanad av Nettan, och sedan även av Petra.

Här är reglerna:

Länka till den som utmanat dig.

Berätta 7 sanningar om dig själv.

Berätta 7 lögner om dig själv

Utmana 4 personer i slutet av ditt inlägg.

Lämna ett meddelande till dom fyra du utmanar.

7 sanningar om mig själv:

• En varg har slickat mitt ansikte rent. Efter det tvättade jag inte ansiktet på två dagar (har aldrig känt mig så ren).
• Jag har alltid velat ha en tatuering, men varit för feg för att göra en.
• Jag är äventyrslysten, och bangar sällan.
• Jag tycker att händiga karlar är sexiga karlar.
• Jag har medvetet valt bort "energitjuvar" ur min umgängeskrets, dvs de som tar, men aldrig ger.
• Jag har färgat/blekt mitt hår så länge att jag inte vet min egentliga hårfärg.
• Jag jobbar som mest effektivt då det är stressigt.

7 lögner om mig själv:

• Jag tycker synd om folk som får vad de förtjänar, och är inte alls skadeglad. Skäms för att jag känner så gör jag också.
• Mitt humör och mina känslor styr mig inte alls.
• Jag trivs med lite lagom oreda och "lite skit i hörnen".
• Jag masserar på 50%, precis som tanken var då jag utbildade mig
• Jag avskyr chips.
• Väckarklockan är min bäste vän och gör mig alltid lycklig.
• Jag erkänner aldrig mina misstag.
  
   

Jag utmanar Anna,  Leva, Mona och Sus.

Mitt meddelande till er är rätt och slätt "kram, och förlåt mig" ;o) 

Carolina Klüft + Gollum (Smeagol)

Ni har säkert sett den förut, och den är SÅ elak, men jag kunde inte låta bli

(knyter an till Nettans senaste blogg) ;o)

Så var man ute och botaniserade på YouTube igen. Inser att jag bara MÅSTE rekommendera en film, om ni inte redan sett den.

"Sweet home Alabama", är inte bara en superlåt med Lynyrd Skynyrd, det är en riktigt härlig må-bra-film också. Har sett den många gånger, och det lär bli många fler. ;o)

För mig, som är uppvuxen i en lagom liten håla, blir igenkänningskomiken enorm mellan varven - även om mentaliteten i den amerikanska södern är NÅGOT mer extrem, kanske. *s*

Hur som helst, vill du må gott - se den :o)

Här kommer trailern - och nog blir då jag förälskad i BÅDA Melanies män i filmen... fast jag har min favorit - guess who? ;o)

Dedikerar den här bloggen till Leva.

Jag minns nostalgiskt Ullevi 1994, när jag ÄNTLIGEN fick se mina stora favoriter Pink Floyd. Jag trodde ju sista chansen att se dem live hade gått, men så skulle de ha en spelning i Göteborg.
Maken gav mig biljetter i julklapp, och min förstfödda låg i magen och diggade med - det var en fantastisk känsla.

Scenen var uppbyggd precis som på videon, och när de spelade min favoritlåt (den nedan) så störttjöt jag - av njutning. Det var så maffigt. Det regnade, minns jag, men vem brydde sig?

Så... ge mig nu 10 minuter av ditt liv, så bjuder jag dig Pink Floyd och låten "Shine on you crazy diamond".

De första fem minutrarna är instrumentalt och helt fantastiskt mystiskt och bra - sedan kommer sången... *mysryser*

Still going strong, kan man väl lugnt säga om dessa herrar, som hållt på i över 40 år - numer bara väldigt sporadiskt (tror jag), men ändå.

För ev. nytillkomna läsare får jag nämna att jag jobbar på polisens kommunikationscentral.

Bland annat dirigerar vi radiooperatörer bilarna till de olika jobben, tar samtalen från SOS och allmänheten och försöker självklart se till att alla får den hjälp de behöver. Inte alltid helt enkelt pga att vi ofta tvingas prioritera stenhårt, men vi försöker.

Då det är viktigt att vi har samma tänk som patrullerna ute på fältet, får vi då och då åka med ute ett pass - och igår var det min tur.

Det var LÄNGE sen sist, på grund av rådande personalsituation, men på nåt vänster fick vi ihop det till sist. ;o)

Jag ÄLSKAR det. Känner att det egentligen är där jag skulle vilja vara (ute på fältet alltså) - men nu är man väl för gammal för att sadla om. Jag skulle ju vara 40+ när jag var klar - och som f.d utbränd är utgångsläget inte det bästa kanske. "Hey, här är jag, nyutbildad, men kan/får inte jobba nätter - det får nån annan göra"...

Vi fick åka på ett dödsfall - ett oväntat sådant, i hemmet.

Personligen har jag bara sett döda under ordnade former förut, och jag visste väl inte hur jag skulle reagera - men vet ni, jag tyckte mest bara det var intressant?!

Detta TROTS att det var rörigt, blodigt och en kropp som var illa sargad efter ett fall, och som hade legat några dagar - det luktade definitivt inte hallon...

Mannen ifråga var verkligen en stilig man i livet, det här gjorde honom inte rättvisa...

Det konstiga är att jag tyckte det var värre att se fotona vi tog, än vad det var just där och då?

Att underrätta de anhöriga var jobbigt, men kollegan var SÅ bra, och löste uppgiften på ett underbart fint sätt... men måtte man aldrig behöva få ett sådant besök som de anhöriga till den här mannen fick. :o(

Och... må han vila i frid.

Några andra ärenden hann vi också med, och det var RIKTIGT kul att få ett IRL-ansikte på en av våra ärkebusar, som jag tidigare bara sett på bild och läst om. Han var mindre än jag trodde (kroppsligt), men ungefär som jag trodde till sättet. Döm om patrullens förvåning, när jag kunde hans personnummer utantill? *s*

Miljöskadad? Moi? ;o)

Snälla nye Rikspolischefen:

Kan du inte se till att personalsituationen förbättras, så att såna här pass går att planera in på regelbunden basis?  

Det är så nyttigt, faktiskt nästintill NÖDVÄNDIGT - det är både vi och patrullerna överens om - liksom att de bör sitta med uppe hos oss något pass.

Vet man hur de jobbar på plats och hur de tänker, är det så mycket lättare att göra ett bra jobb. Ett hum har man ju - om det mesta, eller åtminstone om en hel del - men har man själv varit med om den sortens ärende man skickar patrullen på, får man ändå en helt annan förståelse.

Birdie

Till er som INTE hamnat i Facebookträsket, blir väl den här bloggen rena gallimattiasen - bara att hoppa över om man så behagar ;o)

Brev till mina vänner på Facebook (även utlagd på - hör och häpna - Facebook):

..............................................

Vet inte om det är jag som är inne i en "tråkperiod" eller vad det är, men jag har ledsnat lite på allt "trams" som skickas runt på Facebook.

Jag tackar nej
till 75% av alla requests jag får - ingen får ta det personligt, men jag ser verkligen inte vitsen med att ha en vampyrarmé, ninjas, vattenkrig eller en trädgård... här, på NÄTET?!
Ogillar kedjebrevsliknande grejor (vidarebefordrar aldrig någonsin liknande, hur sött/trevligt det än är - detsamma gäller för övrigt vanlig mail oxå, kedjebrev slängs direkt).

Lagom är bäst.

Jag älskar däremot
skojiga/bra saker på FunWall:en, YouTubeklipp, musik, Quiz, True or False, lite horn och lite jävulskap, humor, och personliga frågor/utmaningar/tester. Sådant som visar lite vem man är, som säger lite om personen ifråga...
Vad jag älskar allra mest är att prata med ER, kära vänner.

Är så himla glad att jag via Facebook på ett enkelt sätt kan hålla kontakt med (har återfått kontakten med) många av er, som jag annars aldrig/sällan träffar eller pratar med.

Har nu tagit bort mängder av sådant jag anser vara trams. Kommer att vara restriktiv med vad jag vidarebefordrar - requests hit och requests dit, liksom?
Som en kompis sade tidigare: "Vi har alla trams på vårt Facebook, vi har bara olika sorters trams". Smaken är som baken. :o)

Återigen: lagom är bäst.
Kalla mig tjurskalle om ni vill - ibland ÄR jag en sådan ;o)

Älskar er, det gör jag i alla fall. Bara så ni vet.
Puss. <3

............................

Ibland är det bättre att säga ifrån innan det gått för långt.

Ärlighet varar längst? ;)

Nu ska jag rensa i min kompislista också. Det känns svårare. Men... meningen är väl inte att ha en så LÅNG lista som möjligt, utan en som innehåller just VÄNNER? Det finns de på min lista, som jag inte bytt ett ord med sedan de hamnade på den. What's the point?

Nu har TVÅ av mina vänner uppenbarligen bestämt sig för att sluta blogga :o(

Kommer att sakna era inlägg, och hoppas ni återkommer...

FÅR man protestera när någon väljer att sluta blogga, så gör jag det här och nu. ;o)

Jag hoppas allt löser sig, för er båda. Vet ju att ni har det lite tufft.

Kraaaaaaaam!

Birdie

Musik är, och har alltid varit, viktigt för mig.

Musik ska bestå av tunggung, ha tyngd, tryck eller otroligt vackra harmonier... på något sätt vara SPECIELLT. Låtar som låter likadant som hundra andra låtar är inte kul, även om de per automatik blir såna man skrålar med till - med glädje.

Är i princip allätare, så länge det inte är slätstruket trams. Inte heller får det vara ompabompamusik, dvs sådant som på sin höjd kan passa på ölfestivalen i München ("låten" jag länkade till ovan hade Snuffe och en kompis till honom dille på att reta mig med för något år sedan, då de visste hur illa jag mådde av den)... eller jazz där man bara spelar skalor upp och ner i ett extremt stressande tempo... *ryyyyyyser*

Nå. Åter till det jag tycker är BRA.

Botaniserar på YouTube, och dedikerar den här låten till Sofie. Gruppen Jellyfish kom på tal då hon bloggade om INXS för några veckor sedan - hon hade aldrig hört dem (Jellyfish, alltså), såvitt hon visste.

Tyvärr hittade jag bara en dålig liveinspelning - men VÄRLDENS BÄSTA både låt och text... handlar om en förtvivlad pappa, som slarvat bort tiden med sin son, inte funnits där/varit tillhands.

"THE MAN I USED TO BE" - JELLYFISH

I hope you remember me
I was your daddy once
Wearing a sailor cap and dirty nails
to you I'm just a picture on your mother's mantlepiece
who chose to fight the good fight in time to fail

into battle...

I save every moment I've reached out and almost touched you
but they all fade away must be a bad memory

Birdie *funderar på att skapa en renodlad, fristående, musikblogg*