Idag kunde det gått illa i stallet.

Jag trodde - ärligt - att Judy höll på att dö... och såhär i efterhand inser jag att det faktiskt kunde ha gått precis så illa också.

Ska försöka dra storyn så kort jag kan:

Efter mockning och fixning traskade jag ut till Judy där i hagen, tänkte passa på att ge henne lite mumsig lunch.

Det blev en hink bestående av hästmüsli och två morötter, delade i småbitar - vissa rätt kraftiga, dock - plus lite hösilage, såklart.

(Hon är så mysig, det märks att hon känner igen oss nu... hon gnäggar när man kommer, hon går emot en när man kommer in i hagen... *ler*. Däremot är hon lite mobbad av de andra hästarna i hagen - hon är extremt låg i rang. Det gör lite ont i hjärtat).

Hur som haver så stod vi och filosoferade, "pratade lite", medan hon mumsade och åt ur hinken jag höll i famnen... men rätt som det var så började hon hysteriskt sträcka på halsen, hosta och frusta och verkade få panik - nåt satt fast i halsen på henne, hon fick inte luft som hon skulle.

Snacka om att man känner sig maktlös?!

Hon vägrade dricka, hon vägrade i princip allting - och när tio minuter gått hade jag (minst sagt) panik jag med... såg framför mig hur hon skulle falla död ner framför ögonen på mig, särskilt när det hon försökte hosta upp kom ut ur näsborrarna istället för munnen... :o(

Funderade i det läget på hur man lättast och snabbast skulle kunna få tag på en veterinär (funkar 112)?

Efter ungefär en kvart lossnade det uppenbarligen, för Judy blev plötsligt sig själv och började beta gräs... en lättnadens suck...

Jag insåg, att det måste ha varit en morotsbit som satt sig på tvären, så jag gick in till maten jag tidigare blandat till kvällsmat åt henne, och började dela morötterna i mikrobitar. Jag hade ingen kniv, och morötter är hårda.... och är de redan korta och tjocka är det lögn i helvete att försöka dela dem med handkraft.

Jag fick helt sonika fiska upp de kraftiga bitarna ur geggamojan (bestående av vatten, betfor & müsli) och BET av dem innan jag lade ner dem i foderhinken igen. Här tar vi inga risker...

Kan upplysa om att varken betfor eller müsli smakar särskilt gott.

Och där fick jag, för att jag skrattade åt Titti i Rix MorronZoo, som fick äta hundmat i morse. ;o)

Nåväl. Dramatiskt värre, men det gick ju bra, tack och lov.

Avslutar med några bilder på E & Judy - som vanligt med halvtaskig kvalitet pga att jag aldrig kommer ihåg att ta med nåt annat än mobilen...

//
Kram, Birdie

PS. Det här inlägget kom som ett brev på posten, eller hur, Sus? ;o) DS.

Just "Operativ ledning" (stabsfunktionen) - boken jag började med att läsa i - visade sig vara den jobbiga biten. Om denna säger jag bara: huuuu :o(

Inget för en simpel civilanställd som mig, kan jag säga.

MÅSTE höjdarna som skriver dylika böcker skriva så högtravande, måste de formulera sig så att man måste läsa texten (minst) två gånger för att förstå vad som skrivs?

Ni som någon gång läst i vår lagbok vet vad jag menar. Förvisso går det inte att feltolka, men det måste läsas mer än en gång för att man riktigt ska förstå. Den här delen i utbildningen kommer att bli TUNG...

Bastaktiken och delen gällande försvunna personer var däremot inga problem att ta till sig: en mycket trevlig bok, med enkel, konkret, text utan konstiga ordval och formuleringar.

Att jag har stort intresse i dessa ämnen (och redan har någorlunda koll på hur man jobbar praktiskt med det) har förstås betydelse också... och plötsligt ser jag VÄLDIGT mycket fram emot den långa utbildningen i just Bastaktik som vi ska gå senare i vår.

Det är ÄN mer intressant än vad jag hittills förstått.

Men nu tar jag paus från skolböckerna och drar till stallet ett par timmar.

Behöver det.

Strålande ute, jue :)

//

Birdie *fortsätter fighten med "Operativ ledning" seeeenare*

Idag borde jag verkligen inte sitta vid datorn alls, jag måste plugga. Ska gå på kurs tisdag-torsdag, en fortbildning för oss cert. radiooperatörer.

Inget konstigt egentligen, men utbildningsansvarig vill att vi ska ha läst in vissa delar i böckerna "Bastaktik" och "Operativ ledning", plus ett kompendium gällande "Försvunna personer" - och hjärnan vill bara inte fungera?!

Hade tänkt läsa tidigare, men det har liksom inte blivit av... så idag måste jag. Har nyss slängt mig över "Operativ ledning". (Fy).

Var hemma från jobbet igår, höll på att hosta lungorna ur mig och hade ont i halsen, men idag är det bättre igen.

Skallen är det uppenbarligen fortfarande fel på, dock... *muttra*

Undrar om Annas USB-netdoktor-kur kan hjälpa mot sådant också?

Birdie *har normalt sett läshuvud*

Nu MÅSTE jag fråga nåt jag funderat på ett bra tag.

Den där "säkerhetskoden" man måste skriva då man loggar in här, alt. när man vill kommentera ett inlägg - hur fungerar den egentligen?

Jag menar... SER inte oärliga personer på stulna datorer eller kapade konton den... eller vad..? 

Den dyker ju upp rent automagiskt, bara att skriva av, liksom..?

Birdie  *kliar geniknölen*