Fr.o.m måndag kommer jag - på nåder - att få gå upp på halvtid.
Läkaren har satt ordentlig press på min arbetsgivare, genom att skriva många "om och men" i sjukintyget; hur det måste fungera för att jag ska kunna vara kvar där jag är idag.

Känns bra, men det är ju en ökning på 100%, så lite osäkert är det ändå.
Världens bästa läkare sa dessutom, att om jag på minsta lilla sätt känner att jag inte pallar, så ska jag på eget bevåg stanna hemma, så löser han och jag det i efterhand.

Fungerar inte det här nu, så ska vi göra om det till arbetsträning istället - och nog BORDE väl myndigheten tycka det är bättre att jag är friskskriven, och alltså åtgärda det som krävs för att det ska fungera..?

Blir nog bra.

För övrigt har här inte hänt så mycket... har jobbat idag, och sedan träffat en gammal kompis, som efter tio års längtande nu äntligen ska bli mamma! Vi lunchade, promenerade lite - och hade fyra kisspausar på 2½ timme. Hade glömt att det kunde vara så när man var gravid ;o)

Och ikväll blir det SVT1 kl. 21:00 - Ulla-Carin Lindquist berättar om sin ALS. En av pappas bästa vänner gick bort i den sjukdomen för ett par år sen... nåt så fruktansvärt... måste se, även om jag vet att det slutar i tårar.

Just nu läser jag "Alkemisten" av Paulo Coelho, som KäraSvägerska skickat till mig. Boken handlar om att lyssna på sitt hjärta och att förstå tecknen på livets väg.
Den är väldigt annorlunda mot andra böcker jag läst, men jag har verkligen fastnat i allt klokt som skrivs i den...

Har känt viss oro inför att åka och jobba, efter pressen de senaste gångerna jag varit där.
Jag beslutade mig ju ändå för att åka dit idag och känna efter, se om det hänt nåt på personalfronten... *daaah*

Klockan ringde lite väl många gånger innan jag väl kom upp; jag kände att jag var tjockare i halsen idag än igår (och aningen febrig?), men knölade ändå ner mig i den - för tillfället(!) - alldeles för trånga uniformen, gjorde mig iordning och stack iväg mot bussen. Jag visste att jag var lite sen, så jag halvsprang, och var väl en sjuttiofem meter från busshållplatsen när jag såg bussen åka därifrån.

Knatade hem för att kolla nästa resalternativ - den bussen skulle gå 08:25 från min hållplats. Kanon, tänkte jag, satte mig vid datorn några minuter igen och gick sen återigen mot hållplatsen - i god tid, observera. Även denna buss åkte iväg framför näsan på mig.
Givetvis hade jag sett fel på buss och tid - vilket framkom när jag ringde och skällde på trafikledningen.

Helt klart är det inte meningen att jag ska dit idag - ett tecken.
Har nu ringt mig sjuk, och tänker försöka få kontakt med min läkare. Sen får vi se...

Status:
Tryck i bröstet, skraj pga det - och tjutfärdig :o(

Vi är för få i repan.
[Å andra sidan... var är man INTE det i dagens läge..?]
Kunderna kommer givetvis först. Arbetet "bakom kulisserna" hinns inte med för fem öre. Gå på toaletten = uteslutet.

Ett par rutinerade receptionister kanske skulle ha rett ut det - men inte tre, av varav två är sprillans nya - och den enda som är ordinarie personal NÄSTAN ny.

Det här kommer inte att hålla... närmsta chefen har nu lovat att ta personalfrågan till högre ort, men hyste väl inga större förhoppningar om att få någon respons - han har tidigare fått blankt nej till mer personal med motiveringen att "det borde räcka".
Jag förstår inte resonemanget alls.

Jamendåså. Om det nu "borde räcka" så får jag väl gå hem igen, då, och sjuskriva mig helt - INNAN det går för långt.
Personalchefen får några få dagar på sig att komma med nåt vettigt... annars skiter jag i det här. "Aldrig mer betala med hälsan" var det ju.


// Birdie
*bökig anställd, som just nu saknar sitt älskade LKC... massor*

Man ska vara ärlig, va? Jag tänker vara det.

Det funkar åt skogen på jobbet. Eller åtminstone gjorde det det idag. Jag har nu kommit hem efter mina fyra arbetstimmar, och jag är mer än färdig - tack och lov är jag nu ledig tills på måndag.
Det är inte så att jag inte klarar av arbetsuppgifterna - jag tycker det är skitkul, och känner att jag dessutom gör nytta - ett måste för en sån som mig.

MEN...
idag har jag varit helt ensam i en halvtimme där i receptionen - medan den andra tjejen (som oxå är ny på positionen) var på lunch.
Det var jättemycket att göra, alltså tyckte jag det var jättekul, jag är ju sån - men jag blev ilsk över att jag (som än så länge bara kan en tredjedel av alla rutiner där) blev lämnad ensam! Ingen att fråga, ingen som stöttade.
Nog för att jag jobbat i repan tidigare, men det är ju för sjutton 12 år sen jag slutade med det? Ingenting är sig likt.
Jag blev inte stirrig, inte virrig, inte trött, inte stressad... bara ruskigt förbannad. URKASS planering!!!

Lyckligtvis (mycket lämpligt) kom en av cheferna insusandes precis just då, och sa:
- Men jösses, är du helt ENSAM här?!

Jag fick alltså tillfälle att ta upp det, och det kommer säkert inte att ske igen - men gör det det, så går jag helt sonika därifrån. Sådetså.
Och dessutom har jag både i måndags och idag fått ta ett senare tåg hem, eftersom jag inte kommit iväg när jag ska. Kommer inte heller att ske igen. Nu kommer jag att vara benhård.

FÖR...
... ärligt talat blev jag lite skraj för mig själv idag, för trots det jag skriver här ovan, så tänkte jag på tåget hem att jag kanske BORDE försöka jobba några timmar till i veckan, jag BEHÖVS ju, det är roligt och de är underbemannade precis som på alla andra ställen i myndigheten. Visst SKULLE jag väl orka några timmar till?
Lojalitetstänkandet är igång igen. Jag vill hjälpa. Jag tycker det är kul.
Jag tycker inte heller det är det minsta lilla påfrestande så länge jag är uppe i varv, men så fort jag sätter mig ner och slappnar av, så går luften ur mig totalt.

Så nu vill det VERKLIGEN till att jag håller på mitt och inte ens ger lillfingret, varesig till myndigheten eller mig själv... annars är jag snart i hålet igen. Jag vet ju att jag vill mer än jag orkar. 10 timmar/vecka i en månad till, det är vad som gäller. Inte en minut till.

Basta.

började jag arbetsträningen i Norrkeboda, och därmed börjar jag även pendla till jobbet. Tåget tar bara 27 minuter, men det gäller ju ändå att hinna med den däringa farkosten?

Jag har stooora problem med att passa tider just nu, märker jag. Men jag hann, med nöd och näppe.

Dagen har varit lite rörig, men trevlig - även där känner jag mig jättevälkommen och välbehövd. Däremot känns det väl som att det blir för många timmar per dag... så jag hoppas väl på att - med läkarens hjälp - få ändrat på det.

Vill inte göra färre timmar/vecka, men få dem uppdelade lite mer... det fixar sig säkert. Har teletid med VärldensBästeLäkare i morgon, passande nog.

Jag och bussar & tåg förresten... inte nog med att jag nästan missade tåget i morse, väl hemkommen till Resecentrum hoppade jag på min buss... fast åt fel håll :o/
Har nu fikat med lillasyster, handlat kläder för presentkort jag fick i julas och dagbokat. Nu väntar bara latmansfasoner... horisontalläge i soffan, videon på... och snarka en stund. Känns som att det behövs.

//Birdie *pendlar*

*suckar*

Jag balanserar uppenbarligen hela tiden på kanten. Det finns verkligen ingenting mellan stabilitet och kaos i mitt liv, inga mellanting. Och nu är det kaos - igen.
Noll kraft, noll energi, noll lust - till nåt. LESS är nog det mest korrekta ordet.

Så länge allt går som på räls och flyter på utan större störningar, så funkar jag och mår bra, även fast jag är trött. Det har jag på nåt vis lärt mig leva med vid det här laget.
Nu är jag i samma läge som jag var i på juldagen och veckorna därefter - om ni minns? Totalt slut.

Vi har alla fyra barnen den här helgen, och igår firade vi Elins 9-årsdag i efterskott - hade jättemysigt, en perfekt födelsedag.
Om det ändå kunde få fortsatt så..?

Vi SKULLE ha åkt till ett stall vid Kojslottet idag, och efter det åkt snowracer och pulka, kanske grillat lite korv - men så blir det inte.
Jag fick nog. Jag tog ett drastiskt beslut, och bestämde att jag och mina barn stannar i stan, medan övriga nu åkt ut till Kojslottet. Inte alls vad någon av oss tänkt oss.

Allt på grund av att jag inte orkar med tjafs.
De sista gångerna vi varit alla sex, har barnen kort och gott varit världsmästare på att vara obstinata. Det är möjligt att jag varit förskonad tidigare och att barnen varit ovanligt smidiga, men det spelar liksom ingen roll. Faktum kvarstår, jag har fullt upp med att orka med en normal vardag, än så länge.

Jag och R var idag, enligt våra barn, världens mest orättvisa föräldrar. Vi ledsnade nämligen, och sa att "om vi ska bjuda till och göra allt kul vi pratat om, vill vi att ni också bjuder till och visar att ni kan vara trevliga".
Barnen avslutade nämligen gårdagen med att tjafsa - om allt - och dagen började precis likadant, vi hann inte ens ur sängen innan det började.

Varken jag eller R tänker bjuda till mer.
Vi har sagt till barnen, att de får EN chans till nu - och funkar det inte bättre då, kommer vi fortsättningsvis att ha barnen olika helger... något de INTE vill, eftersom de trivs ihop och vill vara tillsammans.
Dåså. De får väl visa att de kan vara sina underbara jag de vanligtvis är - även när de är tillsammans? Det har de ju kunnat förut?

Just nu målar jag mest fan på väggen, undrar hur mycket kraft det här tagit från mig den här gången... och undrar om det ska bli lika jävligt som "sist", då i julas... *skraj*
Vill lixom bara sätta mig i ett hörn och grina, så trött är jag... återigen. Standardkommentar.

Bara för kännedom, så hade min läkare HELT rätt när han gjorde det klipska draget att dra ner på friskskrivningen.
Igår, när allt var färdigt här på kvällen - maten avklarad, barnen var isäng, dagens skörd av tvätt upphängd etc - ville jag återigen bara tjuta av utmattning. Blir bra med de där 10 timmarna i veckan ett tag...

Idag är allt OK, dock - det var en tidig kväll igår, R somnade framför filmen vid 20:30 och jag lade mig vid 21 - och jag SOMNADE till och med! *lycklig*

Mitt i natten kom dock sonen in till vår säng, och det blev trångt och eländigt, vilket jag muttrade om... och då sa han:

- Men mamma, om du vill kan jag flytta mig längre ut på kanten..? Så la han sin lilla hand på min kind och pussade mig på kinden... *rörd* (Behöver jag säga att jag drog honom närmare istället?)

Idag väntar promenix - i minus 19 graders kyla och strålande solsken. Med rätt kläder: UNDERBART.

Dag tre på jobbet är härmed avverkad.

Den första dagen gick bra, och dag två (alltså igår), blev mig övermäktig.

Jobba 4 timmar PLUS gå på Gruppen blev helt enkelt för mycket för min uttröttade hjärna - så på kvällen var jag tjutfärdig av utmattning. Bara en så enkel sak som att hänga upp tvätten som låg i maskinen och plocka ur diskmaskinen blev för mycket - jag pallade inte, och kände ALLTFÖR väl känslan sen "förr". :o(

I morse när jag vaknade, var jag halvdöd, men mådde ändå bra i sinnet. Tack och lov stämde det så väl in, att jag i morse hade telefontid med min läkare - så han ringde mig vid halv nio.

Han hade, i sin planering, tänkt sig att jag INTE skulle jobba den dagen jag hade min Grupp, utan få gå dit på min arbetstid. Gruppen i sig tar såpass mycket energi och tankekraft att man inte orkar mer på en dag.

Min chef tänkte tydligen annorlunda, och jag kan förstå det, iom att de faktiskt betalar lön för 50%... och jag dessutom just nu har fria resor.

Nåväl. Eftersom jag nu var friskskriven på 50%, så föreslog jag att jag ju kanske kunde jobba 5 timmar per dag de resterande dagarna på veckan, och vara ledig på tisdagarna? Men se, det fick jag INTE! Läkaren sa att det än så länge var uteslutet, och trappade istället ner min friskskrivning till enbart 25%.

Så nu är det 10 timmar/vecka som gäller, fram till 10 februari - då han omvärderar mitt läge.

Känns plötsligt lite futtigt. Men... redan här behövde jag hjälp att stanna upp, tänka till och lugna ner mig - vilket läkaren påpekade. "Du är fortfarande enormt skör". Så vi kommer att gå MYCKET lugnt tillväga med mitt återinträde i arbetslivet.

Tre halva arbetsdagar avverkade - 12 timmar - och det innebär att jag har två timmar tillgodo på den här veckan till och med. Och både torsdag och fredag blev plötsligt fridagar. Bonusdagar :o)