Virrig och obeslutsam, en humörmänniska på gott och ont, otroligt beroende av min sömn för att må bra...

Ja, jag är ju det numer - alltihop - om någon nu skulle missat det. ;o)

IGÅR hade jag ren panik över att börja jobba på måndag. Läkaren fanns givetvis inte på plats på hela resten av veckan, därav ännu mer panik. Fick prata med en sköterska istället

- Jag sooover ju inte, brölade jag åt henne. Jag måste sooova för att klara av ett liv över huvud taget..!

Hon sa åt mig att jag själv bäst kan avgöra om jag är redo - samtidigt som man vanligtvis behöver en puff i rumpan för att väl ta sig iväg.
Ringde därefter chefen, sa att jag kommer inte förrän jag sover som jag ska. Punkt slut.

IDAG är det annorlunda. Jag har sovit gott inatt. Förvisso efter någon timmers snurrande, men ändå? Känner att jag visst ska jobba på måndag?! Självklart ska jag väl det?!

Ringde chefen igen, sa att om jag bara sover skapligt, så kommer jag ändå på måndag.

Spänningen är olidlig. Och jag känner mig som en scizofren dåre, vars humör och känsla pendlar värre en än jojo. Det är en jäkla skillnad på en Birdie som inte sover alls - och en som sover liiiite åtminstone. Hört det förut? Jag har sagt det förut, och jag lär återkomma i ämnet...

Åååå. Jag har ett liv!

Bara efter en natt med lite sömn så är livet betydligt trevligare att leva. Och då menar jag ordagrant att jag sovit LITE. Men ändå NÅGOT.

ör ett par nätter sen sov jag oxå - och då till och med gott. Men det funkar ju inte att sova var 3-4:e natt, om man vill ha ett liv däremellan. Men jag hoppas kunna vända den här fånigt dumma trenden.

Promenerade till biblioteket igår och lånade en talbok, och när jag kom hem letade jag fram den gamla bandspelaren, en sån där att ha i jackfickan, ni vet... med otäcka, tillhörande hörsnäckor - de var nämligen för stora? Jag är riktigt öm i öronen efter att ha pressat in de där. Mina hål i öronen måste vara för små... :o) Dock sa Älskling att han hade ordentliga, stora hörlurar jag kunde ta... skönare, om inte annat.

Vid elva igår lade jag mig, tänkte testa metoden att somna till talbok - och gjorde det..! Fast bara för att vakna en stund senare, och upptäcka att jag ju missat saker i berättelsen. Spola tillbaks. Börja om. Somnade igen. Och sådär höll jag på ett antal gånger.
Nästa gång får jag låna en bok jag inte tycker verka vara det minsta lilla intressant, tror jag minsann. "Beck - Det slutna rummet" är för bra.

Nåväl. Det är hur som haver en jädra skillnad på en Anna som sovit lite och en som inte alls gjort det. Nu i morse kom mamma på besök, vi fikade lite och hade jättemysigt.

Nyss åkte hon in till stan för att strosa runt och göra lite ärenden, men kommer tillbaks senare - kanske äter vi nåt gott då? Själv har jag satt igång att städa, något jag behövt göra - men inte orkat - sen mellandagarna nån gång. Hur jag lyckats bortse från röran, är för mig ett stort mysterium - men jag har lyckats. Städar just nu köket, ganska grundligt, och lyckades skära sönder min fingertopp på nåt-jag-inte-vet-vad-det-är i ugnen? Vasst var det tydligen i alla fall. Pausar en stund, och skriver dagbok istället.

Sen ska jag ta en promenad medan det är ljust - och sen åka ut till Kojslottet - tillsammans med min bandspelare och talbok. Som jag sa till Älskling:

- Jag kan riktigt se oss framför mig, om tio år. Jag ligger med stora hörlurar och talbok när vi ska sova, och du med världens största bettskena. Lyckan total. Sen fattas bara sån där grönbrun ansiktsmask och gurkor på ögonen.

// Birdie - med plåster på fingret (och ominns om jag dagbokat om Älsklings tandgnisslande?)

Pallar verkligen inte det här. :o( Inatt har jag sovit exakt noll minuter, jag blir galen... tinningarna bultar, det trycker i bröstet och hela kroppen skriker efter sömn - och ändå vill John Blund inte infinna sig..? Vill inte. Orkar inte. Vad sjutton ska jag göra?!
Hur länge orkar kroppen innan den bryter ihop totalt?
Jag. Orkar. Inte.

Och jag bara klagar och klagar... snart orkar ingen annan med mig heller.

Jag fortsätter den oändliga historien..:
Har pratat med min läkare idag, han har äntligen kommit tillbaks i tjänst.
Han var ärligt förvånad över att det blivit som det blivit (vem är inte det?!), men vi kom överens om att försöka snart igen - om jag bara lyckas vända sovtrenden. För att må bra och få energi behövs ju sömn - det är det mest grundläggande behovet i sammanhanget.

Några nya insomningstabletter ville han dock inte skriva ut - han är motståndare till såna, skriver bara ut i nödfall. Han tyckte att jag skulle försöka bryta trenden själv istället, jag har ju lyckats med det tidigare. Han tipsade om att låna talböcker, som många faktiskt lyckas slumra till... och avslappningsband. Fast... jag hade nog gärna velat ha ett par piller, jag, att ta i nödfall, när det känns som mest hopplöst :o)

Nåja. Jag har ju aldrig tagit någon medicin i onödan, och tror han nu det går att fixa till ändå, så gör det nog det.

Han frågade om inte exmaken kunde ha barnen även nästa vecka, så jag bara kunde tänka på, och ta hand om, mig själv ett tag. Egentligen skulle jag fått hem barnen igen på fredag kväll, men nu blir det inte så... känns trist, men är kanske nödvändigt. *saknar dem lite i förväg, men känner att det trots allt blir skönt att slippa gå upp för att få iväg barn till skolan - om jag sovit illa *

Är tacksam för att barnen har den far de har, han bråkar aldrig om onödigheter, utan sa "ja" direkt, och hoppades jag skulle pigga på mig snart.

Ny (och förhoppningsvis bättre) migränmedicin skrev han i alla fall ut, läkaren, och så tyckte han jag skulle gå till en optiker. Jag har länge klagat över att jag ser illa, och det har bara blivit värre. Att man kan få vanlig huvudvärk av dåliga ögon, det vet man ju - kanske gäller det även migrän?

Nåja. I morgon kommer förlängd sjukskrivning och ett recept per post, men innan dess en natt utan varesig tabletter, insomnings- eller avslappningsband. Hujedamig. *målar fan på väggen*

Det är förunderligt, att man inte bara tuppar av, när man är så trött att man tjuter - och särskilt som man dessutom inte sovit ordentligt sen julafton? Kroppastollen är något jag förmodligen aldrig kommer att förstå mig på.

Bakslag, nederlag... Idag orkar jag inte ens FÖRSÖKA vara glad eller trevlig.

Det blir inget jobb på onsdag - jag sover inte på nätterna, hjärtat fladdrar nånstans utanpå kroppen och jag är bara ledsen - så i samråd med företagshälsovården ska jag fortsätta vara hemma. Det suger med stort S, men jag inser ändå att det är det enda rätta :o(

Jag hoppas innerligt jag inte träffar nån jag känner i pulkabacken idag, jag orkar inte, vill inte... men vara med barnen vill jag, och vara ute vill jag - och ska göra och vara precis det. Nu. Strax.

Tack, Du Däruppe, för att Du bestraffar mig omedelbums, så jag åtminstone fattar varför.

I min dagbok inatt (ang mina tio lyckliga dagar utan migrän), så glömde jag säga att jag var tacksam för att ha sluppit den, och jag glömde skriva "peppar peppar" - förlåt så hemskt mycket - Du var tydligen tvungen att visa vem som har makten, att man inte kan ropa "hej" barasådär.

Tack för ytterligare en förstörd dag, i migränhelvetets tecken. Och bara för att Du så kräver, ramlar jag nu tillbaks till sängen igen. Tack tack.

Det är pulkaväder ute, och jag har mina barn, och vi är lediga... förstår Du sånt?! *morrar*

Tja, en viss händelse tog en del kraft på juldagen.

Egentligen inget stort eller allvarligt, men i det läge jag befinner mig nu så kunde jag i alla fall tydligen inte hantera det.

Det är inte särskilt roligt att ha tre (av fyra) barn som sitter och tjurar vid bordet, är obstinata och bara tjafsar, när man tänkt äta middag, ha trevligt och umgås. Barn är barn, jag vet, men är man mellan 6-12 så ska man ändå kunna uppföra sig, åtminstone en stund.

För att göra en lång historia kort, så blev vi osams. Främst var det jag och barnen som tjafsade, jag avskyr verkligen när de inte har någon somhelst hyfs i kroppen - men även övriga vuxna blev irriterade på dem.

Jag var i vilket fall som helst tydligen den som blev mest arg och inte kunde släppa det. Jag blev ledsen och trött, och efter att ha slängt barnen i säng - tidigt - så var jag helt förstörd och gick också och lade mig, men kunde inte somna. Och när man ligger sådär, börjar tankarna snurra, och jag började gråta. Kunde inte sluta. Hulkade och grät i flera timmar, och när jag väl slutade så var det ändå lögn i helvete att sova?
Till sist gick jag upp och tog en insomningstablett, något jag faktiskt i princip klarat mig utan med undantag av allra första tiden som utmattad... men nu var jag tvungen - jag ville inte förstöra resten av julen helt i onödan.

Totalt off. Slut. Kaputt. Det var jag, det. Senare dagen efter blev jag sådär ledsen igen, och jag insåg också varför jag var ledsen: jag har inga somhelst känslomässiga eller orkesmässiga reserver, något jag iofs varit medveten om - men inte trodde jag väl att det skulle vara så känsligt?! Allt måste tydligen gå som på räls om jag ska klara av min vardag; inget tjafs, inga dispyter... och så funkar ju inte världen..?

Nåja. Tänkte att det väl skulle bli bättre, men... fortfarande - 10 dagar senare - klarar jag inte av att somna, hur trött jag än är? Det är som att mitt inre på nåt sätt går på högvarv igen?

Tar jag inte en insomningstablett, ligger jag vaken i timmar och vänder och vrider på mig, funderar på allt mellan himmel och jord - kloka saker och mindre realistiska (här har vi det där med tankefällor igen...) och hjärtat ligger lixom "utanpå" kroppen och bultar. Tar jag en tablett somnar jag på en halvtimme och vaknar i normal tid dagen efter, och på dagarna är jag ungefär som jag brukar numer; lite trött, men jag fungerar.

Nu är mina tabletter i vilket fall som helst slut, så jag kan inte ta någon ikväll, ska bli spännande att se hur det går. Och så ska jag ringa till läkaren så snart han finns på plats igen och stämma av med honom, om han fortfarande tror jag är redo att börja jobba... tänk om jag får en obstinat kund?! Ska jag börja böla då..? Jag vill komma igång igen, men inte till vilket pris som helst.

Lite positivt mitt i allt: inte ett enda migränanfall under hela jul & nyårshelgen, hör och häpna!

Återigen har jag blivit tvingad att tillbringa hela förmiddagen i sängen, utan minsta möjlighet att gå upp. Nu är jag uppe, men bara tillfälligt. Tur man har duktiga barn, så de - som idag, i nödfall - klarar av att fixa frukost och komma iväg till skolan själva. Visserligen fick de gå, men men...

För er lyckliga varelser som sluppit migrän, vill jag bara tala om att det är ett helvete.

Själv har jag haft 1-2 attacker om året förut (och det kan man ju stå ut med). Men nu - sedan jag blev utbränd - har jag haft flera gånger i veckan?! Oftast bara små, mindre allvarliga, men ibland rejäla, med allt "roligt" som hör till en större attack - som idag.

Det är inte BARA ont i huvudet man har, om man säger så. :o(

Eftersom jag glömde ta upp det här med min läkare igår, och eftersom företagshälsovården har stängt idag, så frågar jag här:

Är det någon som kan förklara varför det blir så här? Varför får man plötsligt FLER migränattacker - och så markant fler, dessutom? De har dessutom kommit nu, när jag varit hemma - och tagit det lugnt - i några månader. Kan det helt enkelt vara någon form av "antistressmigrän", sånt som vissa får på lördagarna, när de är lediga?

Är det mitt härliga 'utmattningssyndrom' (bestämde mig för att använda det korrekta ordet idag) som är boven i dramat? Kan det vara nåt annat som utlöser dem? Varför finns migrän över huvud taget? *muttrar*

*ramlar tillbaks till sängen*