För er som inte hört om det, så har Snuffe och Krysset äntligen fått tid hos Tingsrätten, då han yrkar på halva tiden med sina barn.

Inför denna förhandling begär tingsrätten in uppgifter från Socialen, vilket resulterade i att Snuffe häromdagen var där och pratade med en "Social Ragata" (hennes initialer är SR, så benämningen känns helt okej).
Ragatan kunde inte ens föräldrabalken. Och en sån människa ska ha befogenhet att bestämma och tro om barns fortsatta liv???!!!
Hon verkade dessutom ha bestämt sig i förväg att mamman alltid är bättre än pappan, och vad vi tycker om sånt behöver jag väl inte ens nämna?
När Snuffe kom dit, upplyste Ragatan honom om att det är HANS skyldighet att ta reda på vad som händer i barnens liv, det är inte Kryssets skyldighet att informera honom, så Krysset hade inte gjort nåt fel.

Ööööh? I föräldrabalken står det tvärtom, att boföräldern (i det här fallet Krysset) är SKYLDIG att informera den andra föräldern.

Till slut gav Ragatan med sig, då hon insåg att Snuffe faktiskt var lite påläst.
Dessutom fick SNUFFE tala om för Ragatan, inte tvärtom, att det Krysset gjorde då hon vägrade skicka lilltjejen till honom en period på 3 månader, var UMGÄNGESSABOTAGE.

Ragatan kliade sig på hakan och sade; "ja, det har du ju rätt i"...
Dock hade ju Krysset och barnen varit där veckan innan, och allt "verkar ju så bra där".

Hur som haver så slutade hela mötet med att Snuffe var vrålförbannad, och talade om för Ragatan att hon borde läsa lagen, om hon nu skulle bestämma över barns framtid och se till deras bästa. Himla bra :o(

Jag har aldrig någonsin sett Snuffe så knäckt, förbannad och ledsen som den kvällen. Skitjobbigt!!! Särskilt som jag inget kan göra.
Hans advokat undrade var det var för inkompetent socialmänniska han råkat ut för, hon var rent chockad över hur Ragatan betett sig.

Men vet ni... under SKER!!!
Ragatan, som vi i fortsättningen nu kallar Socialtanten istället, ringde upp Snuffe, och läste upp vad hon tänkte skriva till Tingsrätten. Allt var POSITIVT från Snuffes synvinkel, hon verkade ha förstått mer än vad hon gav sken av under deras möte.
Hon ansåg tydligen också att det kunde vara bra för barnen (och Krysset) att dela 50/50, pga Kryssets "sjukdomsbild" och "trötthet".
Dock ska man inte gå händelserna i förväg, eller hoppas för mycket... men som sagt, utlåtandet var POSITIVT! Men... vi vet ju faktiskt inte hur utlåtandet för Kryssets del såg ut. Det kanske var "lika positivt" det?

Nåväl. Nu finns i alla fall en ärlig chans när vi kommer till Tingsrätten. Hade utlåtandet blivit som det lät när Snuffe var på Socialen, så hade han inte haft en gnutta till chans. Nu får vi se. Ni får gärna hålla tummarna den 14:e...

Den oändliga historien fortsätter. Och idag blir det en lång dagbok. Måste skriva lite till, efter att ha pratat på annat håll om det lite.

Vad som hänt "sen sist" är egentligen allt och inget.

Snuffe fick kontakt med en kvinnlig advokat som verkar vara jättebra, och ett brev skickades till Krysset. I brevet stod att Snuffe yrkade på att ha barnen halvtid, och att Krysset skulle inkomma med yttrande om detta inom 10 dagar.
Det gjorde hon - via en egen advokat, givetvis. Och givetvis bestred hon även att Snuffe skulle ha barnen på halvtid.
(I det här läget gick Snuffe vidare med en stämningsansökan, och i detta nu väntar vi på en tid för Tingsrättsförhandling).
Hon skrev också att Snuffe haft barnen varannan helg och alla storhelger (I håvete heller, han har inte fått ha dem en enda jul sedan de separerade - bara för att han varit dumsnäll och inte sagt ifrån från början... "hon mådde ju dåligt") och att samarbetet fungerat bra. (Ha, SÄKERT...)

Krysset motiverade bestridandet med att barnen hade det bättre hos henne (que?!), att vi brister med barnens personliga hygien när de är här (QUE?!), och att barnen, "och då främst lilltjejen, uttalat att de inte vill åka till pappa. Särskilt starkt uttalat skall detta ha varit under sommaren". (QUE?!)

Jävla skitsnack!!!
Enligt lilltjejen själv (och det barnet ljuger INTE) var det KRYSSET som sade att hon inte fick åka till pappa, eftersom hon "kissar på sig när hon är hos pappa" (total osanning, hos oss gör hon det aldrig). Krysset har dessutom - för att rättfärdiga sitt eget beteende, troligtvis - sagt till folk "runtomkring" att SOCIALEN sagt åt henne att inte skicka iväg lilltjejen till sin far.
När Snuffe ringde och konfronterade henne med det, säger hon att hon aldrig har sagt det, och att "alla ljuger" - dvs. Snuffes mor, våra grannar, gemensamma vänner m.fl Men HON talar minsann sanning och har ALDRIG sagt så. Sure.

Jag lovar... att höra alla lögner hon häver ur sig är HEMSKT. Att se dem på pränt är sju resor värre ändå...
Jag blir så jäkla upprörd!!
Egentligen är det tur att det är Snuffe som i första hand måste deala med det här, för mitt hjärta slår tredubbla slag när jag läser - och han tar allt lugnt och säger att var sak har sin tid, att det kommer att lösa sig.

Förra gången jag skrev om det här, berättade jag om hur det låst sig för lilltjjen nu, att det inte gick att prata med henne om det här, eller lirka ur henne vad mamma hotat med den HÄR gången.
Nu har det vänt, nu är hon som vanligt igen, och i lördags kväll, när hon skulle sova, fick hon plötsligt tårar i ögonen.
- Anna... det ska komma två tanter hem till oss och prata med oss... och jag är lite rädd för det.
- Varför är du rädd? Vad är det för tanter då, kommer de från soc?
- Jag vet inte... men vi ska prata om var jag och storasyster ska bo.
- Okej... tycker du det är jobbigt nu när mamma och pappa inte är sams?
- Mmmm...
- Det förstår jag...
- Mamma säger att om vi ska bo mer hos er, så kommer vi ALLTID att bo här sen.
- Men det stämmer ju inte? Ni skulle ju vara här halva tiden i så fall, precis som mina barn?
- Mamma säger så... och mamma blir så arg när jag pratar om det här, hon säger att det är PAPPA som sagt att jag ska säga saker, men det är det ju inte?!
Behöver jag säga att jag fick bita mig i tungan för att bevara lugnet? Särskilt som jag tidigare fått höra att Krysset "skrämt" barnen med att hon inte skulle finnas tillhands när stora tjejen fick mensproblem etc...
Efter lite betänketid, och mycket kram, sade jag till lilltjejen:
- Du lilltjejen, vet du vad som är viktigt nu? Det är att NÄR de där tanterna kommer, så skulle jag vilja att du lovar mig en sak?
- Vaddååå? *mycket skeptiskt sagt*
- Jag vill att du tänker efter vad DU vill egentligen. Bry dig inte om vad pappa vill, eller vad mamma vill, eller jag eller storasyster eller någon annan. Tänk efter vad DU vill, då blir du lycklig och det kommer alla andra att bli också.
- Jag VILL bo hos er halva tiden, precis som E och A gör. Jag ska säga det till mamma i morgon!

I det läget ville jag inget annat säga till henne än att hon INTE skulle göra det, för jag vet ju att Krysset kommer att manipulera henne att säga nåt helt annat när det väl blir dags.
Jag hoppas att de där "tanterna" är duktiga på barn. Att de i så fall kan läsa mellan raderna om vad barnen säger EGENTLIGEN.
Så jag sade ingenting, mer än att vi skulle bli glada om hon (och stora tjejen) ville vara hos oss mer.

För några veckor sedan hörde jag lilltjejen säga det hennes storasyster sagt vid ett flertal tillfällen:
- Ibland HATAR jag min mamma... hon gör JÄMT såhär?!
Och tårarna sprutade. Det hela gällde att hon ville stanna ytterligare ett dygn hos oss, så att pappa fick skjutsa henne till skolan. "För då ser ju mamma att pappa kan".
Inte fick hon stanna, inte.

Jag har MYCKET svårt att se hur en människa (särskilt en som mår så dåligt som Krysset gör) kan anse sig vara en bättre mamma än vad Snuffe är pappa.
En mamma som inte väjer för att ge barnen dåligt samvete för att hon själv ska få sin vilja igenom. En mamma som skriker och härjar om pappa - inför barnen. En mamma som ideligen hotar på ett eller annat sätt, så att barnen inte ska våga säga vad de tycker? En mamma som inte ORKAR packa lilltjejens väska när hon ska till pappa, vilket innebär att hon kommer med enbart en BIKINI i väskan (två gånger om???). Tur vi har E, som har grejor hon kan låna...
Krysset är även den mamma som underlåter att berätta för Snuffe om vad som händer i barnens liv. När stora tjejen bröt benet i somras till exempel... då fick vi veta det genom att en läkare (av misstag) ringde hem till oss. När lilltjejen, för sjunde gången(!) hade urinvägsinfektion, fick vi inget veta - och åkte och badade i pool med henne. Enligt lilltjejen hade "mamma slut på medicinen" hemma. Och sen har Krysset MAGE att säga att det är Snuffes fel att ungen ideligen får urinvägsinfektioner?! Som Snuffe en gång sade åt henne: "Du, barnen är hos mig varannan helg... hur i håvete skulle jag kunna vara orsak till något sådant?"
Och när han, på skarpen, pratade med Krysset om det här med urinvägsinfektionen, och att hon inte berättat om det för honom, så svarade hon:
- So WHAT???!! Det är DIN skyldighet att uppdatera dig om barnen.

Enligt Föräldrabalken är det tvärtom, HON är skyldig att meddela pappan om saker som händer i barnens värld. Hon har under det senaste året brutit mot i princip varenda paragraf i Föräldrabalken, INKLUSIVE ägnat sig åt umgängessabotage, vilket faktiskt är straffbart. Men att BEVISA det... *suck*

Jag VET att hon i rätten kommer att ta upp (kanske med hjälp av sin psykolog?) att barnen är hennes allt och att hon inte klarar sig utan dem. Men är det rätt anledning att ha dem jämt? Barnens bästa då? Barnens vilja? Snuffes rätt, och framför allt - BARNENS rätt till sin far???

Jag börjar plötsligt få lite kalla kårar inför Tingsrättsförhandlingen. Krysset har ju visat förr vad hon går för, och att hon inte skyr några medel. Vem f*n vet vad hon kan komma med för anklagelser? Och - ärligt talat - är en sådan mamma en lämplig mamma över huvud taget?

Det vore inte rätt mot barnen att försöka ta dem ifrån sin mor HELT, även om jag ibland inte undrar om det vore det bästa för barnen... vi yrkar på halva tiden, vilket kanske (om det går igenom) till och med visar sig vara BRA för Krysset, som i det läget tvingas ta tag i sitt eget liv, och den självömkan hon lever i? Hon kanske till och med orkar bry sig om barnen när de väl är där då?

Jag undrar vad mer vi kan göra än att säga vad vi tycker? Kan JAG till exempel ringa upp socialen, och höra vad de anser om saker och ting? Jag är ju till exempel mycket intresserad av vad det är för "tanter" som ska hälsa på dem?

Ooooooooouch... så långt det blev. Men idag behövde jag skriva igen.
Tack...
 

Vi pratar alltså Krysset - hon har hotat barnen. IGEN.
Och jag är så arg så jag tror jag SPRICKER!!! Jag skakar faktiskt...

Boutredningen är i full gång och har so far gått väldigt bra - från vår synvinkel sett.
Nu ikväll fick vi, via en bekant (tillika "säker källa"), höra att hon återigen hotat barnen så att de inte vågat säga vad de egentligen vill.

Eller... rättare sagt: vi vet inte vad barnen sagt till socialen under utredningen, men vi VET vad deras mor sagt till dem innan deras samtal med socialen - och vi VET hur barnen i de lägena brukar reagera.

Nu är det slut på daltandet. Slut på att göra saker så lugnt som möjligt för att inte irritera mera.

I morgon ringer Snuffe socialen och säger vad han vet.
Och jag (vi?) kommer - om socialen inte tar oss på allvar - att göra en formell anmälan om psykisk misshandel eller vad sjutton det nu kan tänkas bli för något. Vanvård? Borde kunna bli det också, för inte farao ser hon till sina barns bästa, direkt.

Eftersom barnen uttryckligen sagt att de vill bo här mer, och de har uttryckligen bett Snuffe ta det med Krysset "eftersom hon blir så arg", så tycker jag det är rent för jävligt att en mamma inte ser till att det blir så - eller åtminstone inte ger dem dåligt samvete för att de har en egen vilja och önskan :o(

Det är f*n hennes SKYLDIGHET att se till att barnen blir lyckliga, även om det nu skulle vara på bekostnad av hennes eget väl och ve (ego?)

Man hotar inte den man älskar... då älskar man inte, då är man rädd.
Är man rädd är man farlig. Och då är man ingen lämplig person att ta hand om barn. PUNKT.


    *nu jävlar*

Helsjuk är hon, Snuffes barns mamma - eller "Krysset" som hon normalt kallas. I vissa fall kallas hon i ärlighetens namn också för "Morrhoppan" eller "Åkerspöket". Men när hon gör det, förtjänar hon det faktiskt.

Jag VET.
Vi är inte snälla i orden i de där lägena, men hon är fanimej inte klok. Inte på en endaste liten fläck. Och jag är INTE den som öser ur mig sånt här i tid och otid. För att jag ska göra det så är personen VÄRD det, hon har gått för långt. Jag har bildat mig en egen uppfattning, inte gått på vad andra tycker.
Hon har problem. Hon ÄR sjuk - på riktigt alltså - och behöver hjälp. Hjälpen har erbjudits i ÅR, men hon vill inte ha den - alternativt klarar inte av att ta emot den. Det är ju därför det mitt i allt är SYND om människan?

Ni som eventuellt minns mina dagböcker om "mamman och pappan" ska veta att det är henne vi pratar om.

Jag inser (med bestörtning) att inget hänt sedan i slutet av maj. Det har inte varit fler kontakter med soc, ingen Tingsrätt ännu.

Orken och tiden - och pengarna - har inte funnits. Det är en sjujävla process vi ska igenom - eller främst då Snuffe, barnen och Krysset. Men FAKTISKT så finns jag här också... mitt i allt... och har ett och annat att säga?!

Så... vad är det NU som hänt, frågar ni er?

Var och varannan helg när barnen varit här, har de frågat om de får stanna här längre etc. För OSS får de, men deras mamma har sagt "nej, det är skola i morgon, och då GÅR det ju inte".
Nähä? Så vi skulle inte kunna skjutsa då?

För att göra en evighetslång historia lite kortare, måste jag dra ner på detaljerna, och hoppar därför raskt till förra helgen.
Barnen var här, och på söndagen bad lilltjejen Snuffe att han skulle prata med mamma. Hon ville bo här halvtid, precis som "Annas barn gör".
Även Snuffes stora tjej ville det, sa hon.
Snuffe talade om hur glad han blev, och att han visst skulle prata med mamma.

Äntligen sade barnen vad DE ville! Vid tidigare tillfällen har det liksom "knutit sig" i barnen så snart mamma kommit på tal. När frågan om boende kommit upp på allvar, har ingen av dem kunnat svara varken bu eller bä. Däremot har orden "jag önskar vi bodde här mer" OFTA flugit ur lilltjejens mun. Men som sagt, så snart det blivit "allvar" av har läget blivit annorlunda.

I måndags pratade Snuffe med Krysset. Han sade, att barnen ville bo hos oss mer, så "när passar det dig att vi börjar köra halvtid"?

Svaret blev "det kommer inte att ske".
Okej, då ses vi i rätten, sa Snuffe - och gick därifrån.

Dagen efter ringde Krysset upp honom, och sade att barnen inte ALLS vill bo hos oss halvtid. De hade de sagt.
Då säger de uppenbarligen olika saker till oss, så vi får väl se, svarade Snuffe.

I det här läget drog jag öronen åt mig, och undrade vad Morrhoppan (se, nu blev hon en sådan) NU tutat i barnen? Att hon ska "ta livet av sig" (igen)? Hur LEDSEN hon skulle vara om de flyttade till pappa & Anna? Och den klassiska: "Trivs ni inte här? Har vi det inte bra ihop? Ni kommer nog inte att få bo hos mig AAAALLLS till slut om ni börjar vara där mer... jag kommer att dö" och bla, bla, bla.

Nu skuttar vi ytterligare några dagar framåt, till i fredags. 
Snuffe skulle hämta barnen, och i hallen står de tillsammans med sin mor, som uppmanar dem att säga till pappa "vad de har att säga".
- Vi vill inte bo hos dig mer än nu, säger de.
- Varför inte?
- Vet inte.
- Varför har ni ändrat er?
- Vi vill bara inte.

Snuffe bråkar ALDRIG inför barnen, så han sade ingenting, utan gick ut genom dörren med helgens packning (minus luciakläder som lilltjejen skulle haft i söndags *morr*) i nävarna och barnen i släptåg. En skadeglad Morrhoppa stod bakom, pussade och vinkade hejdå.

PRECIS det jag befarade har hänt - igen.
Vi har inte pratat särskilt mycket med barnen om det här i helgen, det skulle vara lönlöst. Men jag fick en ensam sekund med lilltjejen (som man i vanliga fall kan lirka ur vad mamma sagt - jorå, jag kan, jag också) och frågade varför de inte ville bo här också?
- Vet inte, jag vill inte det bara...
- Vad sa mamma när du sa att du ville bo mer hos pappa? Sa hon att hon skulle bli ledsen?
- Nej...
- Vad sa hon då?
- Kommer jag inte ihåg.

Sen sprang hon upp på sitt rum.
Och såpass väl känner jag henne, att jag vet hur hon BRUKAR bete sig. Och det där är inte LILLTJEJEN. Hon är öppen och PRATAR. Smiter inte undan.

Det skulle vara OTROLIGT intressant att veta vad Morrhoppan hotat med denna gång. Jag törs inte ens tänka på vad det är hon lägger på barnens axlar... :o(

Idag blir det kontakt med advokat för Snuffes del.
Vi hoppas på en full boutredning nu. Vi hoppas även INNERLIGT att det blir personal som verkligen KAN det här med barn, som kan lirka ur dem "sanningen" om hur de känner och vad de vill som ska höra barnens version om det hela. En person som kan läsa mellan raderna, se vad barnen tänker genom att se dem i ögonen. Ett barn ska inte säga det det tror att mamma eller pappa vill höra. Ett barn ska vara ärligt, och våga säga PRECIS vad det tycker. Då tycker jag man lyckats som vuxen.

Sedan kan det förstås gå hur som helst. Det KAN visa sig att barnen bör fortsätta bo hos henne, men det betvivlar jag starkt. Men då har vi i alla fall gjort vad vi kan för att barnen ska få en ärlig chans att inte bli som hon. Morrhoppan.

Hon är bitter och instabil, och med tanke på att hon tidigare hotat sticka kniven i en person - och via min svärmor fått framfört till mig att hon "inte svarar för vad hon gör om jag dyker upp hemma hos henne", så litar jag inte ett endaste dugg på henne. Jag är rädd för vad hon ska kunna göra. Och i dagens psykvårds-sverige, så...

Det finns en ORSAK till att jag låser dörren här hemma i Kojslottet om nätterna. Snuffe skrattar åt det, men jag är faktiskt allvarlig.
Händer det oss något, så har vi en väldigt trolig gärningsman. Kvinna.

Det här blev långt. Men jag var tvungen att skriva av mig. Vet inte vad jag vill ha ut av det, men det kändes bra.

Jag bara MÅSTE skriva det... jag är så inibengan (skade)glad!!!
Man får vara det, när folk får vad de förtjänar, väl?

Mamman jag skrev om i db "Mamman och pappan" (20040313) är från och med nu föremål för social utredning SAMT ålagd att gå i gruppsamtal. Hon lär vägra göra det, men då blir det Tingsrätten nästa istället för pappans del - och där har han allt att vinna, eftersom tjafset blivit värre och värre de senaste månaderna. Han har tagit allt ganska lugnt (utåt sett), noterat vad som händer, och när det händer; "samlat poäng" helt enkelt.

Mamman har upprepade gånger vägrat honom umgänge med barnen. Hon har vägrat släppa ifrån sig lilltjejen över huvud taget, men gladeligen skickat iväg den stora till pappa. Hur ska stora tjejen ta detta? "Mamma vill inte ha mig, bara lillasyster"? :o(

Måtte allt bli till det bästa för barnen nu!
Och jag hoppas VERKLIGEN också att mamman nu kan få den hjälp hon så väl behöver. Att hon tar emot den.

Nu händer äntligen NÅGOT!

Mamman och pappan har två döttrar tillsammans, de separerar, och några år senare har de båda nya förhållanden. Barnen bor mest hos sin mor, på grund av att hon är hemma om dagarna, och är hos sin far varannan helg. Ganska klassiskt.

Mamman är en bra mamma på det stora hela, barnen är hela och rena och lever oftast ett lugnt liv.
Men mamman mår också psykiskt dåligt, och väjer inte för att föra över sin ångest på sina barn - om det är det som krävs för att hon ska få sin vilja igenom - och detta märks tydligt på barnen emellanåt.

Den äldsta dottern vill bo mer hos sin pappa, och han blir förstås jätteglad och välkomnar detta med öppen famn. Men... när hon säger det till sin mor, säger mamman att "då står jag inte ut, då vet jag inte vad jag gör, då tar jag nog livet av mig".¨
Det stora barnet blir rädd, och lägger utan kamp ner sin önskan och egen vilja. Hon har åldern inne att lagligen själv få bestämma över var hon ska bo, men törs inte orda mer om saken, hon vill ju inte göra mamman ledsen. "Tänk om... och då är det mitt fel?!"
Folk som känner båda föräldrarna, ser att dottern är en öppen, glad och sprudlande tjej när hon är hos sin far - hos sin mamma är hon inbunden och försiktig.

Den lilla dottern går i förskolan, och är av en annan kaliber. Hon tar inte åt sig, men förstår heller inte mammans manipulationer, och är därmed ganska lätt att få dit man vill.

Mamman märker att äldsta dottern är "på väg bort", och försöker därmed knyta lillstumpan åt sig, genom att med ledande frågor och kommentarer, få den lilla att vilja stanna hos henne även de helger hon skulle varit hos sin far.
Mamman säger att pappan blivit konstig, att han inte har tid med sina barn. Lillan funderar, säger nej.
Då säger mamman: "jomen, han bryr sig ju mer om sin tjej än om er, så är det ju. Och visst har vi det väl mysigt här, du och jag och storasyster?" Lillan funderar, och säger: jo.
Mamman säger: "jag blir så ensam utan dig, kan du inte stanna här nästa helg, istället för att åka till pappa?"
Lillan nickar, och får sen order av mamman att "själv säga det till sin pappa när han kommer" - eftersom mamman och pappan haft våldsamma diskussioner om sånt här förut. Nu är ju mamma "oskyldig", det är ju Lillan som inte vill.

Pappan kommer. Lillan säger vad "hon" har på hjärtat.
Pappan blir vansinnig, men vill inte ställa till med en scen inför barnen, så han visar det inte mer än genom en skarp blick till barnens mor. Senast för ett par veckor sedan hade de en diskussion om att det faktiskt är mammans skyldighet att se till att barnen tycker det är OK att åka till honom, att det rentav ska bli kul. Dessutom har de haft en diskussion om diverse osanna anklagelser mamman kommit med gentemot pappan och hans nya familj - att de inte skulle sköta om tjejerna de helger de är där etc. Pappan säger att det blir familjerätten nästa, blir det enklare så?

Pappan åker hem utan yngsta dottern, med är endast den äldsta. De försöker ha en mysig helg, trots att irritationen är hög.
Det här är bara ett exempel, av många. Hur kan man hjälpa de här barnen..? Vad göra?