härikring verkar ha fått fnatt idag.

Och nu pratar jag inte lodjur och vildsvin, utan fjärilar och fåglar.

Ligger hemma och är sjuk.

Har den bärbara datorn i knät och har i snart tre timmars tid haft sällskap av en vacker fjäril, som envist ska sitta på mina händer?

Den flyger små turer, men kommer genast tillbaks - och sätter sig på mina händer, eller på mitt bröst. Den har suttit såpass stilla, att jag till och med fått ta bort skräp som satt fast på vingen.

Gick nyss upp på toaletten (intressant upplysning, jag inser det... ;)) och hörde ett evigt pickande på fönstret. Gick och kollade, och där utanför satt en liten fågel och verkade nästintill ha panik över hur han skulle ta sig in? Den vandrade fram och tillbaks på fönsterblecket, sträckte på sig och pickade på rutan.

När jag stannade och pratade med den, så stannade även den upp och tittade på mig med huvudet på sned - än åt ena sidan, än åt andra.

Gick ner för att hämta kameran, men när jag kom upp var fågeln såklart borta.

Fjärilen är dock kvar och svärmar kring mig. Den borde inte ens leva nu, efter de frostnätter som varit - men levande är den, i allra högsta grad.

Känner mig priviligerad idag, trots feber och taggtråd i halsen.
Det här är vackert...

Tyvärr har jag bara mobilen tillhands, och fjärilen kommer inte alls till sin rätt, men ändå:

Undrar vad som skulle hända om man gick ut i skogen idag?

Skulle älgarna låta en rida på dem och vargarna pussa en i ansiktet?

I och för sig inte en helt otäck tanke. *älskar vargar*

Det där med mig och vargar är en historia värd en egen dagbok, som helt klart måste berättas med bilder. Undrar om systeryster har kvar sina, så man kan få norpa några..?

Även fast jag kände mig rätt tveksam till att våra kaninhonor verkligen var dräktiga, så var jag självklart tvungen att även idag gå ut och "kolla läget" i boen. Mellan den 22-28 augusti var det ju sagt.

Behöver jag säga att hjärtat slog tredubbla slag när jag såg att det låg nåt i det vänstra av boen? Skulle söta lilla Flizan ha blivit mamma nu, äntligen?!
Räfsade försiktigt undan höet litegrann...

Storleksmässigt stämde det ju någotsånär, men... näe.  Märklig kaninunge?
Kollade lite närmare...

En padda?!
(Men hallå Herr Padda, du har en hel damm att bo i)?!
Den jäkeln pinkade(?) dessutom på mig då jag skulle lyfta bort den. Tur jag hade handskar, för paddor är riktigt äckliga varelser.

Fortfarande är jag ytterst tveksam till att våra kaniner får några bebbar. Ingen av dem har visat några tecken, och när de nu till och med tillåter en padda att bo med dem... nja, då vet inte jag... 

är såväl barnens rum, vårt sovrum och nu även badrummet - och min feber har gått upp. *konstigt, konstigt*

Men vet ni: jag hittade Godisgrisen!!!

Han låg och tryckte i ett hörn, längst in under vårt (murade) badkar. Med hjälp av ett långt krattskaft och en sopborste, instucket vid ventilationsgallret, lyckades jag efter en lång kamp få ut honom. Tur att ingen ser en i vissa lägen... ;)

Törstig och hungrig var han, men i övrigt piggelin.

Jag trodde ärligt talat att han försvunnit för gott.

I vår byggröra (hål i väggar, glipor här och där) finns många ställen för en hamsterbebis att försvinna på...

För ett par år sen försvann en av våra dvärghamsterungar, Plutten.

Han smet genom gallret på buren, så liten var han. Han var puts väck i två dygn, och sedan satt han helt sonika på hallgolvet en natt när jag skulle gå på toaletten. Som jag grät när jag hittade honom - och han var väldigt medtagen, sådär på vippen. Eftersom han varit borta så länge och luktade konstigt, ville hans mamma inte veta av honom - hon bet honom och jagade bort honom :(

Som tur var hade han världens bästa pappa, som tog hand om honom - putsade och tvättade en liten skräckslagen plutt. De två blev oskiljaktiga resten av sina liv - medan ingen av de andra sex ungarna någonsin var välkomna till pappas krypin. Även det blev en solskenshistoria, alltså.

Birdie *tårögd - och en smula nostalgisk*

Från början av maj 2004 - vår lille Plutt, en av sju bebisar:

Skallebank och feber.

Vaknade och behövde gå på hemlighuset, och i samma veva tittade jag till sonens hamster. Eller skulle titta till, heter det väl snarare, för det fanns ingen hamster kvar. :(

Nånstans i detta bombnedslag till barnrum finns alltså en liten 10-veckors förrymd guldhamster - om han inte stuckit vidare ut nån annanstans på övervåningen, vill säga. *morra*

Någon har inte stängt en av luckorna på buren ordentligt, så den stod på glänt.

Barnen är hos sin far, så gissa vem som åker på att grundligt städa rummet för att i bästa fall hitta Godisgrisen (jo, han heter så, hamstern)?

Precis vad jag inte har lust till...

Wish me luck...