Smygsurfar på jobbet, efter en mysig stund hos Annelie.

Hon hade fixat godsaker till mig när jag kom - och låter hennes blogg tala för sig själv:

Birdie namnam!

Kram och TACK igen Annelie, jag är fortfarande mätt :)

Med de orden kommenterade Annelie min förra blogg - och jag kan bara hålla med.

Nåt annat som är sött med sonen A (10 år, som sagt) är att han numer har flickvän. En tjej han varit smygkär i sedan 1:an frågade chans på honom på skoldiscot för en månad sedan. Generat och sött, och lite stolt förstås, berättade han det för mig då han kom hem.

Nu har tjejen varit i Thailand i två veckor, och var tillbaks i skolan igår - med en PRESENT till A.

Han fick en liten ihålig trägroda man kan spela på med en pinne (aja, jag ÄR dålig på att förklara *s*) - och att man kan bli så glad över nåt som han blev... *varm i hjärtat*

Hans första kommentar när han visade mig grodan var att han skulle köpa nåt fint till henne när han åkte till Spanien i sommar. Och nästa torsdag ska han bjuda henne på bio.

Min dotter E (snart 13) har inga såna intressen för stunden, där är det bara hästar och kompisar som gäller, men hon är söt/gör söta saker ändå.

Just nu är hon extremgo, fixar och donar utan att man behöver be henne ens - hon är mjuk och fin, läxorna görs utan tjat och allt bara flyter på... det märks att hon trivs med livet. Ny, tuffare, skola från och med i år - ENBART på gott, om vi får säga vår mening.

Hon eftersökte själv mer ordning och reda än vad det var i gamla skolan. Målinriktad är hon - att hon ska bli veterinär har varit solklart sen hon var sex, och det håller i sig än. Det är nästan så jag tror att så blir fallet. :)

Så strukturerad och målinriktad var aldrig jag.

När jag var i A:s ålder skulle jag bli sjuksköterska. När jag kom upp i E:s ålder skulle jag bli fritidspedagog (för det är min äldre kusin). Det, eller barnmorska. Eller kanske fotograf?

Sökte och kom in på högskolan i Örebro, där jag skulle bli fritidspedagog - men tackade nej i sista stund, eftersom jag inte ville flytta ifrån hålan jag bodde i då. Jag var nämligen KÄR. ;) Såhär i efterhand kan jag tänka "guud vilken tur"... för jag skulle INTE passa som fritidspedagog, har noll och intet tålamod med obstinata tonåringar - ibland funderar jag på om jag är född UTAN tålamod?

Kär var jag för övrigt hela tiden. Det fanns en Kjell jag var (mer eller mindre) kär i från det jag var 8 tills jag var 18-20, men annars växlade objekten ständigt. Att vara ihop med någon en hel månad (som A) existerade inte i min värld då jag var 10. *s*.

Nåväl. Strax efter fritidspedagogtiden kom jag på att jag ville bli polis.

Det blev jag inte heller, men nästan. ;)

Anlagstesten jag av en ren slump gjorde i 25-årsåldern visade att jag absolut ska jobba som brandman eller polis - på grund av min fysik (obs, gäller inte längre *s*), simultankapacitet och vilja att vara med där det händer, när det händer. Redan när jag gjorde testet jobbade jag inom polisen. Nu sitter jag som "spindeln i nätet" som radiooperatör på kommunikationscentralen. Kan det komma mycket närmare? ;)

Att dottern har anlag för det här med djur går inte att ta miste på.

Att sonen, som "ska bli F1-förare", kommer att bli det är väl mindre troligt, (även om gener, teknik och intresse säger att det mycket väl skulle kunna bli så).

Men man får väl peppa honom, tills han kommer på nåt nytt. :)

I natt somnade jag med ett leende och en extra varm känsla i kroppen.

När jag lade mig lade jag nämligen kinden på nåt kallt som prasslade, och var tvungen att tända lampan.

På kudden låg ett litet handmålat kort, med svenska flaggan och hjärtan på.

På framsidan stod det "GLADOGRAM" med stora bokstäver.

Under, med lite mindre bokstäver: "till världens bästa mamma".

Öppnade kortet, och inuti stod det: "du lagar världens godaste mat, puss från A" (sonen, 10 år).

GULLUNGE!!!!

Birdie *mammalycklig*

Är det bara jag som tycker det känns jävligt obehagligt

att se bilderna på Tutankhamuns ansikte - utan mask?

Låt honom vara, låt mig se honom som jag alltid har sett honom

- och som jag vill fortsätta se honom:

Lagom mystisk, vacker, precis som det "ska vara"?

Jag vill inte se ett svart likansikte, så är det bara.

Visst förstår jag det bra i att försöka förvara kroppen,

då den ju annars riskerar bli förstörd av fukten i gravkammaren i Luxor.

Visst förstår jag det stora och det sensationella i det hela.

Men... är det bara jag som känner att man rör i saker man inte borde?

Visserligen har han varit död i 3300 år, men ändå -  och kanske just därför?

- - o O o - -

Birdie *vill ha kvar mystiken*

Tar mig friheten och skickar med en länk till en annan blogg om faraon:

Tutankhamun bakom masken

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa henne.

All hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Sören Kirkegaard (1813-1855)

Offret från trafikolyckan klarade sig inte... han dog på intensiven igår. :(

Må han vila i frid, efter det burdusa slut han mötte.

Vi gjorde i alla fall vad vi kunde. Det känns bra, mitt i allt.

Birdie *hänvisar till annan dagbok*

Del 1
En man går in i duschen samtidigt som hans hustru kommer ut därifrån. I samma stund ringer det på dörren och hustrun går och öppnar iklädd endast en handduk. I dörren står grannen. Han erbjuder henne 10 000 kronor om hon låter handduken falla till golvet... Utan att tveka släpper hon handduken till golvet medan grannen njuter av utsikten. Han tar upp 10 000 kronor ur fickan, ger henne pengarna och går därifrån. Kvinnan tar återigen på sig handduken och går tillbaka till badrummet för att föna håret.
- Vem var det som ringde på dörren? undrar mannen.
- Det var grannen mitt emot, svarar hustrun.
Mannen tittar på henne och frågar:
- Kom han för att lämna tillbaka de 10 000 kronorna jag lånade honom igår?

Slutsats: Delge dina medarbetare finansiell information.

.

Del 2
En präst kommer körande i sin bil på landsbygden och får syn på en nunna som står och väntar på bussen. Han stannar bilen och erbjuder henne skjuts till närmsta stad. Den unga nunnan tackar honom, lägger väskorna i aksätet och sätter sig på passagerarsätet bredvid prästen. Hennes nunnedräkt hasar upp när hon kliver in och blottar hennes ena knä. Prästen kan inte lägga band på sig utan lägger sin hand på hennes knä. Nunnan tittar på honom och utbrister:
- Fader, kom ihåg psalm 129!
Han drar snabbt till sig handen och beklagar det inträffade, men hans ögon kan inte låta bli att kasta blickar på den unga nunnan. En stund senare glider handen återigen från växelspaken till nunnans knä.
- Fader, kom ihåg psalm 129, påminner nunnan honom återigen. Han ursäktar sig en gång till och tar bort handen. De kommer fram och nunnan kastar en menande blick på prästen samtidigt som hon tackar honom för skjutsen.
Prästen fortsätter hem och där skyndar han sig till psalmboken för att läsa psalm 129. Där står att läsa 'Fortsätt att prova dig framåt, det är enda vägen till salighet.

Slutsats: Håll dig uppdaterad i ämnen som rör arbetet, annars kan du
missa många möjligheter.

.

Del 3
En smålänning åker till landet på semester. Där köper han en tjur för 1000 kronor av en bonde. Han avtalar att hämta tjuren dagen därpå. Men när han morgonen därpå kommer för att hämta tjuren, har den dött under natten. Han kräver pengarna tillbaka men bonden har redan spenderat pengarna han fått för tjuren. Då beslutar sig smålänningen, till bondens stora förvåning, för att ändå ta med sig den döda tjuren hem till stan.
Efter en månad träffas de igen och bonden kan inte hålla sig utan frågar vad smålänningen gjort med den döda tjuren. Då säger smålänningen:
- Jag startade ett lotteri med tjuren som högsta vinst, sålde 500 lotter för 20 kronor styck och tjänade 9980 kronor!
- Men tjuren var ju död, är det ingen som har klagat? undrar bonden förvånat.
- Visst, men bara vinnaren, och han fick sina 20 kronor tillbaka, svarade
smålänningen.

Slutsats: Man kan alltid vända ett nederlag till framgång.

.

Del 4
En ung kille kommer in på apoteket och ber apotekaren om en kondom. Han
tycker det är lite pinsamt och känner att han vill förklara sitt köp.
- Min flickvän har äntligen bjudit hem mig på middag och jag är säker på att om allt går bra kommer jag att tillbringa natten med henne. Innan han etalar ångrar han sig och frågar efter en kondom till. Han förklarar:
- Min flickväns syster flörtar med mig ibland, jag är säker på att hon gillar mig, kanske har jag tur även med henne ikväll. Han tar upp plånboken men betalar för tre kondomer samtidigt som han förklarar för receptarien:
- Min flickväns mamma är relativt ung och snygg, jag tror att hon tycker om mig och jag kan faktiskt ha möjlighet med henne OCKSÅ.
Kvällen kommer och alla sitter samlade runt middagsborder och det första som händer är att dom ber en bordsbön. Efter bönen tar alla upp besticken utom den unge killen som fortsätter att be. Efter några långa minuter knuffar flickvännen på honom och säger:
- Jag visste inte att du är religiös.
Då svarar killen:
- Och jag visste inte att din pappa är apotekare...

Slutsats: Prata inte om dina strategiska planer med främlingar, hela
organisationen kan kollapsa.

.

Birdie *egenhändigt stulet av en mailkompis*

Ang. rubriken så väljer man faktiskt själv vilket man vill vara.

"Ändra din tanke, och du ändrar hela din värld..." 

......

Jag verkligen hatar att betala räkningar, vilket jag suttit och gjort här på förmiddagen. Sliter mitt hår, frustar och svär.

Oktoberlönen, som är tänkt att räcka ända till november ut, är i princip redan slut. :o(

Extremt mycket räkningar den här månaden, och det är såååå jäkla trist. Förstår inte hur det kan bli så där..?

Har uppenbarligen jobbat dåligt med övertid/ob också, för lönen blev inte den bästa.

Men...

i dessa räkningar låg bl.a. räkningen på vår nya ytterdörr (huuu så dyr, men ack så snygg), som nu sitter på plats i nya bygget mellan huset och garaget.

Mat har vi hunnit storhandla, så det går ingen nöd på oss.

Har länsat mitt sparkapital också den här månaden - dessa slantar har nu använts till att betala en flygresa till sommaren. Jag & barnen flyger till Spanien då och gör en riktig nostalgiresa. Mina föräldrar hade hus där då jag växte upp, så varje år "åkte man hem fast man åkte bort". Nu har vi hyrt ett hus i samma område, där vi bara ska njuta och mysa i drygt två veckor.

Snuffe kommer förstås också att följa med, men han tar hojen ner, medan vi andra flyger (och jag kommer att sitta som på nålar de där dagarna han är ute på vägarna... är det nåt jag tycker är otäckt så är det trafiken...)

Men har jag nåt att klaga på - egentligen? Näe.

Och om bara någon månad får jag tillbaks ganska många tusenlappar på skatten. Känns helt okej.
Livet är okej. :o)

// Birdie *fattig???* 

:(

Här var vi tyvärr bland de första på plats, jag och min snart 13-åriga dotter.

Vi slapp tack och lov se själva händelsen, men kom sekundrarna senare, lagom för att se föraren hjälpas ur bilen.

Jag och dottern ringde SOS (annorlunda för mig, som normalt tar emot dylika samtal), har suttit med chockad bilförare, suttit med/kollat status för den fastklämda/medvetslöse mannen (hoppas han överlever, mycket tveksamt...), letat filtar, fixat med varningstrianglar och försökt prata med den stackars chockade långtradarchauffören.

Uppenbarligen har bilen kört rakt ut i korsningen och in i sidan på långtradaren - mellan dragbilen och släpet - fastnat under och sedan slungats iväg :(

Man blir lite tagen efter sånt här, och jag inser att tiden går låååångsamt ute på en olycksplats.

Men jag är imponerand av hur bra det ändå fungerade bland oss "amatörer" ute på plats, innan proffsen kom och tog vid. En undersköterska var också en av de första på plats, tack och lov, och med SOS vägledning gjorde vi allt vi kunde - och allt vi skulle.

Jag och dottern mår väl, men tankarna irrar ju hela tiden till de stackars inblandade.

Såna här dagar klarar man sig utan... men jag är så imponerad av dotterns insats!

En småländsk sjö...

Plitvice, Kroatien

En vacker höstkväll... (favorit i repris här i bloggen)

Utsikten hemifrån en kall decembermorgon

En tass på en varm sten

Fyra tassar och solbrända ben

Sen kväll på sjön Åsunden

-

30 grader kallt, en januaridag vid Västerdalälven

Min barndoms favoritutsikt: från toppen av Byråsen, Malung by night.

Vackra hästar, vackra färger

//Birdie *gluttat i fotoalbum*

härikring verkar ha fått fnatt idag.

Och nu pratar jag inte lodjur och vildsvin, utan fjärilar och fåglar.

Ligger hemma och är sjuk.

Har den bärbara datorn i knät och har i snart tre timmars tid haft sällskap av en vacker fjäril, som envist ska sitta på mina händer?

Den flyger små turer, men kommer genast tillbaks - och sätter sig på mina händer, eller på mitt bröst. Den har suttit såpass stilla, att jag till och med fått ta bort skräp som satt fast på vingen.

Gick nyss upp på toaletten (intressant upplysning, jag inser det... ;)) och hörde ett evigt pickande på fönstret. Gick och kollade, och där utanför satt en liten fågel och verkade nästintill ha panik över hur han skulle ta sig in? Den vandrade fram och tillbaks på fönsterblecket, sträckte på sig och pickade på rutan.

När jag stannade och pratade med den, så stannade även den upp och tittade på mig med huvudet på sned - än åt ena sidan, än åt andra.

Gick ner för att hämta kameran, men när jag kom upp var fågeln såklart borta.

Fjärilen är dock kvar och svärmar kring mig. Den borde inte ens leva nu, efter de frostnätter som varit - men levande är den, i allra högsta grad.

Känner mig priviligerad idag, trots feber och taggtråd i halsen.
Det här är vackert...

Tyvärr har jag bara mobilen tillhands, och fjärilen kommer inte alls till sin rätt, men ändå:

Undrar vad som skulle hända om man gick ut i skogen idag?

Skulle älgarna låta en rida på dem och vargarna pussa en i ansiktet?

I och för sig inte en helt otäck tanke. *älskar vargar*

Det där med mig och vargar är en historia värd en egen dagbok, som helt klart måste berättas med bilder. Undrar om systeryster har kvar sina, så man kan få norpa några..?

Lovade ju att återkomma med en dagbok från Auschwitz, men det har dragit ut lite på tiden...

Först och främst beror det på att jag faktistk varit tvungen att sortera känslor/tankar lite, men även på att jag tänkt få med lite bilder i bloggen.

Nu har älskade Snuffe inte fixat in bilderna i datorn än, så jag inser att ska det bli nån dagbok när det fortfarande är aktuellt, får det bli utan bilder.

Redan från början ska jag säga att jag inte hittar de rätta orden, varken i tanken eller när jag sätter dem på pränt. Skriver rakt upp och ner bara... så får det bli som det blir.

Auschwitzbesöket var känslomässigt terrorliknande för mig.

Redan i bussen på vägen dit började det. Vi fick se en film från befrielsen, och då läkarna undersökte/hanterade döda småbarn och spädbarn (smala som stickor...) kom den första störtfloden.

Jag tänkte, att fortsätter det så här, så klarar jag inte av det här besöket...

Gick med "begravningskänsla" i kroppen och tårarna brännande under ögonlocken hela besöket igenom (när de inte kom ut helt, vill säga) - trippen var på totalt 6 timmar.

Innan vi klev innanför de berömda grindarna på Auschwitz I, där det står "Arbeit macht frei", påminde guiden oss om att det här inte bara var ett museum, utan även en enda stor kyrkogård. Överallt, precis överallt, är aska spridd.

Genomsnittstiden som folk överlevde i koncentrationslägren var två månader...

När människorna kom till Auschwitz (det var lättare att forsla alla till Auschwitz, än att åka ut till dem och ta kål på dem), ställdes de upp i kö.

Man talade abrupt om för dem, att "enda sättet att komma ut var genom skorstenarna där borta", och så pekade man på röken från kremeringsugnarna - man drog genast undan fötterna på dem.

En läkare avgjorde därefter, bara genom att titta på dem, om de skulle vidare till "kö 1" eller "kö 2".

Råkade man vara jude eller zigenare, gravid eller på något sätt funktionshindrad, samt om man var barn under arbetsför ålder, så gick man genast till "kö 1".

Tillhörde man kategorin som var arbetsför, blev det "kö 2".

Kö 1 innebar raka spåret till gaskammaren, men det visste de köande självklart inte om. Mammor bar sina barn, höll dem i handen, ledde dem mot döden.

Samtidigt som man talat om för dem att "enda vägen ut var genom skorstenen", så höll man ändå hoppet uppe på dem med "glada" tillrop och peppande kommentarer.

Alla fick sitt hår rakat "av hygieniska skäl", därefter ta av sig nakna (kvinnor och män gemensamt och generat) i ett jättestort rum - och därefter, som det hette, "gå in för att ta en dusch".

Ingen som gick in i "duschen" kom någonsin ut igen. Ingen utöver officerarna utanför, förstod de hemska skriken därinifrån. Det var givetvis gaskammaren. Just den här tog "bara" 400 personer åt gången.

Kö 2 innebar att du fick leva en tid. Ju elakare du var, om du hjälpte till att straffa de som motsatte sig order etc, desto bättre hade du det själv.

De som hamnade i kö 2 fick arbeta hårt, och behandlades sämre än djur.

Motsatte man sig order eller ens ifrågasatte något, blev man skjuten på plats, eller vid avrättningsplatsen.

Då vi under besöket gick in i gaskammaren fick jag nästan panik. Kala betongväggar (där de faktiskt på den tiden monterat upp duschmunstycken för att folk fortfarande skulle tro att de skulle få duscha när de kom in?!) och två stora kremeringsugnar mitt i kammaren...

Ingen sa ett ord när vi var därinne (om man bortser från ett par flamsande norrmän, som visade noll och intet respekt... *morra*)

En och en halv miljon människor är dokumenterat döda i Auschwitz-Birkenau. Då ska man veta att det förmodligen bara är en bråkdel av alla som verkligen gick åt där. Nazisterna har undanröjt nästan alla bevis (och ändå finns så mycket kvar)?!

Inne i Auschwitz I fick vi se en mängd tillhörigheter till de som avrättats. Där fanns bl.a. en hel monter (ca 15 m lång/3 m djup) full av människohår. Detta stickades det filtar och strumpor av.

Där fanns en monter med över 800 par barnskor, från bebisstorlek till kanske storlek 23. Där fanns en monter med 80.000 par vuxenskor. Där fanns montrar med väskor, kläder och annat, och mängder av foton av människor med tomma, alternativt rädda, blickar.

Barn fick nummer istället för namn, och hjärntvättades såpass att de efter en kort tid inte ens visste sina riktiga namn.

Dr Mengele utförde otäcka experiment på zigenarbarn och gravida kvinnor, och folk behandlades som sagt sämre än djur, både på det psykiska och det fysiska planet.

I Auschwitz II/Birkenau, som ligger 3 km från Auschwitz I, fick vi se förläggningarna, där folk fick bo i oisolerade lador - upp till 400 personer i en och samma. Sängarna var våningsängar, och det gällde att se till att få koja högst upp... nästan alla hade nämligen diarré pga den dåliga hygienen/brist på mat & dryck/kyla och sjukdomar, och det rann genom sängarna ner till grannen under. Grannen längst ner var dessutom ett lätt byte för alla tusentals råttor som levde gott på de lik och de "mat"rester som de facto fanns i skålarna.

Gå på "toaletten" kom inte på tal ens då man var sjuk, eftersom varje enskild person inte var tillåten att använda dem mer än 10-15 sek på morgonen och 10-15 sek på kvällen.

Toaletten bestod för övrigt i 50 "hål" i en och samma byggnad, utan minsta lilla privatliv, och behövde man mer än anvisad tid var man snällt hänvisad till sin skål - samma som man sedan skulle äta i. Vatten fanns inte så att det räckte ens till dricka åt alla, så att diska var uteslutet.

På Auschwitz-Birkenau kunde 4000 människor avrättas samtidigt i en och samma gaskammare. Där fanns 5 såna gaskammare, och dessa byggdes då man tyckte att de på Auschwitz I inte klarade av tillräckligt många samtidigt ("bara" 400).

Vet inte om jag lyckats förklara någotsånär hur det kändes, men hu så jobbigt det där besöket var!!!

Men också... sååå intressant.  Jag rekommenderar verkligen ett besök.

Alla borde åka dit, även om jag ändrat mig lite då jag tidigare sagt att alla skolbarn borde åka dit. Du måste nog vara åtminstone i gymnasiet för att greja/förstå det.

När Snuffe samma kväll började prata om besöket igen, började jag hulka igen. Vad hade de där människorna gjort för ont????

Och hur kunde Hitler & Co ha så stor makt?  Jag förstår det inte.

Och... jag förstår verkligen inte hur de nazister som varit där kan förneka att detta ofattbara verkligen hänt. Snacka om förnekelse?!?!

// Birdie *fortfarande tagen*

I fredags åkte jag & Älskling (funderar på varför jag inte kallar honom Snuffe här, som jag gör överallt annars..?) till Krakow - kom hem igår kväll (och då väntade ett MMS från Sofies Craffe på oss, som gjorde att vi blev ståendes med ett sånt där fånigt leende på läpparna och var tvungna att skåla lite, även igår).

Nåväl. Till Krakow, undar ni - varför åker man till Krakow?

Åh, det finns många skäl, och jag rekommenderar verkligen en tripp dit.

Vi hade åtminstone fyra starka skäl:

För det första att vi för några år sedan lärde känna en polack från just Krakow, som högljutt deklarerade att "har ni inte varit i Krakow har ni inte varit i Polen", och "det är den vackraste staden i Europa".

Att det åtminstone är en av de vackraste, måste jag hålla med om. Ren och fin, mycket att se... gammalt blandat med nytt på ett fantastiskt vackert sätt. Mycket god mat & helt okej öl, mycket underhållning på gator och torg (till och med en utställning av gamla Trabanter, till Snuffes stora glädje) ;o),

Vår andra anledning var att vi ville besöka Auschwitz. Det besöket kräver sin egen dagbok, och kommer när jag hunnit samla tankarna/känslorna ordentligt... det var mäktigt, fruktansvärt påfrestande och otroligt intressant. 1,5 miljoner människor är dokumenterade som döda i koncentrationslägren i Auschwitz-Birkenau.

Hur många de egentligen är, får vi aldrig veta, eftersom vi bara vet om en bråkdel... nazisterna har förstört i princip alla bevis.

Det lilla vi de facto vet om, är ändå åtminstone mig övermäktigt... 

Usch. *skakar av mig*

Det tredje skälet var de fantastiska Saltgruvorna i Wieliczka. Efter att ha gått de 380 trappstegen ner i gruvan, väntade en "show" med skulpturer och ljusspel i denna vackra gruva... plus en konsert i en av "kyrksalarna" där nere. Snadka om akustik! Helt otroligt...

Köpte med oss en saltlampa hem som minne. Passar perfekt i vår nya hall.

Det fjärde skälet var förstås att vi ville/behövde komma iväg och ta hand om varandra lite, vilket vi gjort ordentligt.

I och med att själva resan blev så billig (1000 spänn t.o.r. med flyg och 1000 spänn för hotellet, 3 nätter - för oss båda) har vi med gott samvete kunnat unna oss både god mat & dryck - och allt annat som vi velat ha/göra.

Visserligen hamnade vi på ett hotell där vi fick bädda själva när vi kom, gå till receptionen och hämta både toapapper och handdukar *s*, så standarden där var väl inte den bästa. Världens hemskaste säng har vi sovit i, men sovit har vi. Oxå. ;o) Man fick även plocka fram sin egen frukost ur lådor och kylskåp i ett "kök" på hotellet. *s*

Nåja. Vi har hunnit med att shoppa och allmänt strosa runt på stan, smaka oss igenom stan skulle man kunna säga, tagit femhundra kort och fått ordentligt ont i fötter/ben av allt gående, åkt en hemsk transferbuss från/till flyget nere i Krakow (snacka om träsmak i baken...) vilket för övrigt var förenat med livsfara - de kör som dårar, de där chaufförerna.

Mysigt har vi haft det. Och omtumlande. Återkommer...

 <(>

  ][ . . . . //Birdie *nöjd*

Jag blir så trött på mig själv...

Är det något jag ogillar är då jag gör "komprimerade arbetspass", med bara 8 timmar mellan. Som ikväll/i morgon.

På jobbets kvällspass byter vi av varandra mellan halv elva och elva - alla kan inte logga ur samtidigt, så man får "vänta ut" varandra. 

Idag kom jag inte iväg från jobbet förrän klockan var 23, och måste åka hemifrån vid 6 i morgon bitti för att hinna till jobbet i tid (byter då av nattskiftet någon gång mellan halv sju och sju).

Man är lite uppe i varv när man kommer hem efter ett hektiskt pass, så det är inte bara att lägga sig och sova med en gång. Varvar ofta ner nån timme, minst. Och... är det nåt jag är beroende av så är det min sömn - jag funkar inte utan "mina timmar" - helst åtta.

Det är helt enkelt så att någon planerat jävligt illa. Den någon är jag.

Vi har periodplanering på jobbet, var och en planerar sin egen tid på det stora hela. Givetvis får man pussla och byta så det går ihop sig, men i grund och botten bestämmer man själv.

Undrar när någon [läs: jag själv] ska fatta att det här inte funkar och säga när jag sitter och planerar? Varje period händer det åtminstone några gånger?

//Birdie *trött i förväg*

Jopp, så har man då varit på en Ålandskryss igen - denna gång med jobbet, söndag-måndag.

Tänk dig själv, 1000 (mer eller mindre) onyktra konstaplar på samma ställe, på samma gång? *s*

RIKTIGT skoj hade vi i alla fall, men tyvärr kan jag inte dela med mig av bildbevis, eftersom kameror var bannlysta denna resa. *flina*

ETT kort tog jag, och det fick Annelicious per MMS samma natt (med fotoobjektets tillåtelse och tillhörande sötsnuskiga kommentarer, förstås). Filmade även en gammal kompis till pappa, som därmed fick en hälsning framförd.

Allt annat som eventuellt visas i fotoform är i alla fall JAG oskyldig till ;)

Träffade flera gamla kompisar som jag inte sett på år, och minst en av dem önskar jag att jag hunnit prata betydligt mycket mer med... vi kanske kan ses snart ändå, J?!

Fick förstås ett par nya bekantskaper också - det blev rätt sent och Birdie drack minsann både mängder av Whiskey och flera Gammeldansk (vem i hundan lyckades få i mig dylikt egentligen?! *avsky Gammeldansk*), och åt god/mycket mat.

Livsnjutaren Steffo Thörnqvist jobbade i baren, hela Efterlyst-ensemblen partajade (puss på sig, webmastern och producenten) - vissa av kollegorna fick nya öknamn och en och annan hamnade såklart inte där de borde hamnat. Märkligt. Själv har jag då aldrig ens varit SUGEN på att krypa ner i fel säng..?!

Dagen efter mådde jag betydligt bättre än jag förtjänade, och gick på föreläsningar och shoppade ny, underbar, aftershave åt Älskling, ny mascara åt mig själv och andra presenter åt barnen.

Shoppade ingen sprit *ler*, men godis. ;o)

Var hemma sent på måndagkvällen, och har varit helt slut ända tills idag.

Man börjar helt klart bli gammal. *s*

Mer än så här är jag inte tillåten att berätta. My lips are sealed. ;o)

Sammanfattningsvis var det i alla fall BUSKUL. Det lär bli en resa även nästa år (eller hur, bubbelbadande M - du tjuvläser, eller hur? ;o))

Birdie *måtto: de kollegor som inte följde med, får inget veta*