Med de orden kommenterade Annelie min förra blogg - och jag kan bara hålla med.

Nåt annat som är sött med sonen A (10 år, som sagt) är att han numer har flickvän. En tjej han varit smygkär i sedan 1:an frågade chans på honom på skoldiscot för en månad sedan. Generat och sött, och lite stolt förstås, berättade han det för mig då han kom hem.

Nu har tjejen varit i Thailand i två veckor, och var tillbaks i skolan igår - med en PRESENT till A.

Han fick en liten ihålig trägroda man kan spela på med en pinne (aja, jag ÄR dålig på att förklara *s*) - och att man kan bli så glad över nåt som han blev... *varm i hjärtat*

Hans första kommentar när han visade mig grodan var att han skulle köpa nåt fint till henne när han åkte till Spanien i sommar. Och nästa torsdag ska han bjuda henne på bio.

Min dotter E (snart 13) har inga såna intressen för stunden, där är det bara hästar och kompisar som gäller, men hon är söt/gör söta saker ändå.

Just nu är hon extremgo, fixar och donar utan att man behöver be henne ens - hon är mjuk och fin, läxorna görs utan tjat och allt bara flyter på... det märks att hon trivs med livet. Ny, tuffare, skola från och med i år - ENBART på gott, om vi får säga vår mening.

Hon eftersökte själv mer ordning och reda än vad det var i gamla skolan. Målinriktad är hon - att hon ska bli veterinär har varit solklart sen hon var sex, och det håller i sig än. Det är nästan så jag tror att så blir fallet. :)

Så strukturerad och målinriktad var aldrig jag.

När jag var i A:s ålder skulle jag bli sjuksköterska. När jag kom upp i E:s ålder skulle jag bli fritidspedagog (för det är min äldre kusin). Det, eller barnmorska. Eller kanske fotograf?

Sökte och kom in på högskolan i Örebro, där jag skulle bli fritidspedagog - men tackade nej i sista stund, eftersom jag inte ville flytta ifrån hålan jag bodde i då. Jag var nämligen KÄR. ;) Såhär i efterhand kan jag tänka "guud vilken tur"... för jag skulle INTE passa som fritidspedagog, har noll och intet tålamod med obstinata tonåringar - ibland funderar jag på om jag är född UTAN tålamod?

Kär var jag för övrigt hela tiden. Det fanns en Kjell jag var (mer eller mindre) kär i från det jag var 8 tills jag var 18-20, men annars växlade objekten ständigt. Att vara ihop med någon en hel månad (som A) existerade inte i min värld då jag var 10. *s*.

Nåväl. Strax efter fritidspedagogtiden kom jag på att jag ville bli polis.

Det blev jag inte heller, men nästan. ;)

Anlagstesten jag av en ren slump gjorde i 25-årsåldern visade att jag absolut ska jobba som brandman eller polis - på grund av min fysik (obs, gäller inte längre *s*), simultankapacitet och vilja att vara med där det händer, när det händer. Redan när jag gjorde testet jobbade jag inom polisen. Nu sitter jag som "spindeln i nätet" som radiooperatör på kommunikationscentralen. Kan det komma mycket närmare? ;)

Att dottern har anlag för det här med djur går inte att ta miste på.

Att sonen, som "ska bli F1-förare", kommer att bli det är väl mindre troligt, (även om gener, teknik och intresse säger att det mycket väl skulle kunna bli så).

Men man får väl peppa honom, tills han kommer på nåt nytt. :)

I natt somnade jag med ett leende och en extra varm känsla i kroppen.

När jag lade mig lade jag nämligen kinden på nåt kallt som prasslade, och var tvungen att tända lampan.

På kudden låg ett litet handmålat kort, med svenska flaggan och hjärtan på.

På framsidan stod det "GLADOGRAM" med stora bokstäver.

Under, med lite mindre bokstäver: "till världens bästa mamma".

Öppnade kortet, och inuti stod det: "du lagar världens godaste mat, puss från A" (sonen, 10 år).

GULLUNGE!!!!

Birdie *mammalycklig*

Är det bara jag som tycker det känns jävligt obehagligt

att se bilderna på Tutankhamuns ansikte - utan mask?

Låt honom vara, låt mig se honom som jag alltid har sett honom

- och som jag vill fortsätta se honom:

Lagom mystisk, vacker, precis som det "ska vara"?

Jag vill inte se ett svart likansikte, så är det bara.

Visst förstår jag det bra i att försöka förvara kroppen,

då den ju annars riskerar bli förstörd av fukten i gravkammaren i Luxor.

Visst förstår jag det stora och det sensationella i det hela.

Men... är det bara jag som känner att man rör i saker man inte borde?

Visserligen har han varit död i 3300 år, men ändå -  och kanske just därför?

- - o O o - -

Birdie *vill ha kvar mystiken*

Tar mig friheten och skickar med en länk till en annan blogg om faraon:

Tutankhamun bakom masken

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa henne.

All hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa, och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Sören Kirkegaard (1813-1855)

Offret från trafikolyckan klarade sig inte... han dog på intensiven igår. :(

Må han vila i frid, efter det burdusa slut han mötte.

Vi gjorde i alla fall vad vi kunde. Det känns bra, mitt i allt.

Birdie *hänvisar till annan dagbok*

Del 1
En man går in i duschen samtidigt som hans hustru kommer ut därifrån. I samma stund ringer det på dörren och hustrun går och öppnar iklädd endast en handduk. I dörren står grannen. Han erbjuder henne 10 000 kronor om hon låter handduken falla till golvet... Utan att tveka släpper hon handduken till golvet medan grannen njuter av utsikten. Han tar upp 10 000 kronor ur fickan, ger henne pengarna och går därifrån. Kvinnan tar återigen på sig handduken och går tillbaka till badrummet för att föna håret.
- Vem var det som ringde på dörren? undrar mannen.
- Det var grannen mitt emot, svarar hustrun.
Mannen tittar på henne och frågar:
- Kom han för att lämna tillbaka de 10 000 kronorna jag lånade honom igår?

Slutsats: Delge dina medarbetare finansiell information.

.

Del 2
En präst kommer körande i sin bil på landsbygden och får syn på en nunna som står och väntar på bussen. Han stannar bilen och erbjuder henne skjuts till närmsta stad. Den unga nunnan tackar honom, lägger väskorna i aksätet och sätter sig på passagerarsätet bredvid prästen. Hennes nunnedräkt hasar upp när hon kliver in och blottar hennes ena knä. Prästen kan inte lägga band på sig utan lägger sin hand på hennes knä. Nunnan tittar på honom och utbrister:
- Fader, kom ihåg psalm 129!
Han drar snabbt till sig handen och beklagar det inträffade, men hans ögon kan inte låta bli att kasta blickar på den unga nunnan. En stund senare glider handen återigen från växelspaken till nunnans knä.
- Fader, kom ihåg psalm 129, påminner nunnan honom återigen. Han ursäktar sig en gång till och tar bort handen. De kommer fram och nunnan kastar en menande blick på prästen samtidigt som hon tackar honom för skjutsen.
Prästen fortsätter hem och där skyndar han sig till psalmboken för att läsa psalm 129. Där står att läsa 'Fortsätt att prova dig framåt, det är enda vägen till salighet.

Slutsats: Håll dig uppdaterad i ämnen som rör arbetet, annars kan du
missa många möjligheter.

.

Del 3
En smålänning åker till landet på semester. Där köper han en tjur för 1000 kronor av en bonde. Han avtalar att hämta tjuren dagen därpå. Men när han morgonen därpå kommer för att hämta tjuren, har den dött under natten. Han kräver pengarna tillbaka men bonden har redan spenderat pengarna han fått för tjuren. Då beslutar sig smålänningen, till bondens stora förvåning, för att ändå ta med sig den döda tjuren hem till stan.
Efter en månad träffas de igen och bonden kan inte hålla sig utan frågar vad smålänningen gjort med den döda tjuren. Då säger smålänningen:
- Jag startade ett lotteri med tjuren som högsta vinst, sålde 500 lotter för 20 kronor styck och tjänade 9980 kronor!
- Men tjuren var ju död, är det ingen som har klagat? undrar bonden förvånat.
- Visst, men bara vinnaren, och han fick sina 20 kronor tillbaka, svarade
smålänningen.

Slutsats: Man kan alltid vända ett nederlag till framgång.

.

Del 4
En ung kille kommer in på apoteket och ber apotekaren om en kondom. Han
tycker det är lite pinsamt och känner att han vill förklara sitt köp.
- Min flickvän har äntligen bjudit hem mig på middag och jag är säker på att om allt går bra kommer jag att tillbringa natten med henne. Innan han etalar ångrar han sig och frågar efter en kondom till. Han förklarar:
- Min flickväns syster flörtar med mig ibland, jag är säker på att hon gillar mig, kanske har jag tur även med henne ikväll. Han tar upp plånboken men betalar för tre kondomer samtidigt som han förklarar för receptarien:
- Min flickväns mamma är relativt ung och snygg, jag tror att hon tycker om mig och jag kan faktiskt ha möjlighet med henne OCKSÅ.
Kvällen kommer och alla sitter samlade runt middagsborder och det första som händer är att dom ber en bordsbön. Efter bönen tar alla upp besticken utom den unge killen som fortsätter att be. Efter några långa minuter knuffar flickvännen på honom och säger:
- Jag visste inte att du är religiös.
Då svarar killen:
- Och jag visste inte att din pappa är apotekare...

Slutsats: Prata inte om dina strategiska planer med främlingar, hela
organisationen kan kollapsa.

.

Birdie *egenhändigt stulet av en mailkompis*

Ang. rubriken så väljer man faktiskt själv vilket man vill vara.

"Ändra din tanke, och du ändrar hela din värld..." 

......

Jag verkligen hatar att betala räkningar, vilket jag suttit och gjort här på förmiddagen. Sliter mitt hår, frustar och svär.

Oktoberlönen, som är tänkt att räcka ända till november ut, är i princip redan slut. :o(

Extremt mycket räkningar den här månaden, och det är såååå jäkla trist. Förstår inte hur det kan bli så där..?

Har uppenbarligen jobbat dåligt med övertid/ob också, för lönen blev inte den bästa.

Men...

i dessa räkningar låg bl.a räkningen på vår nya ytterdörr (huuu så dyr, men ack så snygg), som nu sitter på plats i nya bygget mellan huset och garaget.

Mat har vi hunnit storhandla, så det går ingen nöd på oss.

Har länsat mitt sparkapital också den här månaden - dessa slantar har nu använts till att betala en flygresa till sommaren. Jag & barnen flyger till Spanien då och gör en riktig nostalgiresa. Mina föräldrar hade hus där då jag växte upp, så varje år "åkte man hem fast man åkte bort". Nu har vi hyrt ett hus i samma område, där vi bara ska njuta och mysa i drygt två veckor.

Snuffe kommer förstås också att följa med, men han tar hojen ner, medan vi andra flyger (och jag kommer att sitta som på nålar de där dagarna han är ute på vägarna... är det nåt jag tycker är otäckt så är det trafiken...)

Men har jag nåt att klaga på - egentligen? Näe.

Och om bara någon månad får jag tillbaks ganska många tusenlappar på skatten. Känns helt okej.
Livet är okej. :o)

// Birdie *fattig???* 

:(

Här var vi tyvärr bland de första på plats, jag och min snart 13-åriga dotter.

Vi slapp tack och lov se själva händelsen, men kom sekundrarna senare, lagom för att se föraren hjälpas ur bilen.

Jag och dottern ringde SOS (annorlunda för mig, som normalt tar emot dylika samtal), har suttit med chockad bilförare, suttit med/kollat status för den fastklämda/medvetslöse mannen (hoppas han överlever, mycket tveksamt...), letat filtar, fixat med varningstrianglar och försökt prata med den stackars chockade långtradarchauffören.

Uppenbarligen har bilen kört rakt ut i korsningen och in i sidan på långtradaren - mellan dragbilen och släpet - fastnat under och sedan slungats iväg :(

Man blir lite tagen efter sånt här, och jag inser att tiden går låååångsamt ute på en olycksplats.

Men jag är imponerand av hur bra det ändå fungerade bland oss "amatörer" ute på plats, innan proffsen kom och tog vid. En undersköterska var också en av de första på plats, tack och lov, och med SOS vägledning gjorde vi allt vi kunde - och allt vi skulle.

Jag och dottern mår väl, men tankarna irrar ju hela tiden till de stackars inblandade.

Såna här dagar klarar man sig utan... men jag är så imponerad av dotterns insats!