En småländsk sjö...

Plitvice, Kroatien

En vacker höstkväll... (favorit i repris här i bloggen)

Utsikten hemifrån en kall decembermorgon

En tass på en varm sten

Fyra tassar och solbrända ben

Sen kväll på sjön Åsunden

-

30 grader kallt, en januaridag vid Västerdalälven

Min barndoms favoritutsikt: från toppen av Byråsen, Malung by night.

Vackra hästar, vackra färger

//Birdie *gluttat i fotoalbum*

härikring verkar ha fått fnatt idag.

Och nu pratar jag inte lodjur och vildsvin, utan fjärilar och fåglar.

Ligger hemma och är sjuk.

Har den bärbara datorn i knät och har i snart tre timmars tid haft sällskap av en vacker fjäril, som envist ska sitta på mina händer?

Den flyger små turer, men kommer genast tillbaks - och sätter sig på mina händer, eller på mitt bröst. Den har suttit såpass stilla, att jag till och med fått ta bort skräp som satt fast på vingen.

Gick nyss upp på toaletten (intressant upplysning, jag inser det... ;)) och hörde ett evigt pickande på fönstret. Gick och kollade, och där utanför satt en liten fågel och verkade nästintill ha panik över hur han skulle ta sig in? Den vandrade fram och tillbaks på fönsterblecket, sträckte på sig och pickade på rutan.

När jag stannade och pratade med den, så stannade även den upp och tittade på mig med huvudet på sned - än åt ena sidan, än åt andra.

Gick ner för att hämta kameran, men när jag kom upp var fågeln såklart borta.

Fjärilen är dock kvar och svärmar kring mig. Den borde inte ens leva nu, efter de frostnätter som varit - men levande är den, i allra högsta grad.

Känner mig priviligerad idag, trots feber och taggtråd i halsen.
Det här är vackert...

Tyvärr har jag bara mobilen tillhands, och fjärilen kommer inte alls till sin rätt, men ändå:

Undrar vad som skulle hända om man gick ut i skogen idag?

Skulle älgarna låta en rida på dem och vargarna pussa en i ansiktet?

I och för sig inte en helt otäck tanke. *älskar vargar*

Det där med mig och vargar är en historia värd en egen dagbok, som helt klart måste berättas med bilder. Undrar om systeryster har kvar sina, så man kan få norpa några..?

Lovade ju att återkomma med en dagbok från Auschwitz, men det har dragit ut lite på tiden...

Först och främst beror det på att jag faktistk varit tvungen att sortera känslor/tankar lite, men även på att jag tänkt få med lite bilder i bloggen.

Nu har älskade Snuffe inte fixat in bilderna i datorn än, så jag inser att ska det bli nån dagbok när det fortfarande är aktuellt, får det bli utan bilder.

Redan från början ska jag säga att jag inte hittar de rätta orden, varken i tanken eller när jag sätter dem på pränt. Skriver rakt upp och ner bara... så får det bli som det blir.

Auschwitzbesöket var känslomässigt terrorliknande för mig.

Redan i bussen på vägen dit började det. Vi fick se en film från befrielsen, och då läkarna undersökte/hanterade döda småbarn och spädbarn (smala som stickor...) kom den första störtfloden.

Jag tänkte, att fortsätter det så här, så klarar jag inte av det här besöket...

Gick med "begravningskänsla" i kroppen och tårarna brännande under ögonlocken hela besöket igenom (när de inte kom ut helt, vill säga) - trippen var på totalt 6 timmar.

Innan vi klev innanför de berömda grindarna på Auschwitz I, där det står "Arbeit macht frei", påminde guiden oss om att det här inte bara var ett museum, utan även en enda stor kyrkogård. Överallt, precis överallt, är aska spridd.

Genomsnittstiden som folk överlevde i koncentrationslägren var två månader...

När människorna kom till Auschwitz (det var lättare att forsla alla till Auschwitz, än att åka ut till dem och ta kål på dem), ställdes de upp i kö.

Man talade abrupt om för dem, att "enda sättet att komma ut var genom skorstenarna där borta", och så pekade man på röken från kremeringsugnarna - man drog genast undan fötterna på dem.

En läkare avgjorde därefter, bara genom att titta på dem, om de skulle vidare till "kö 1" eller "kö 2".

Råkade man vara jude eller zigenare, gravid eller på något sätt funktionshindrad, samt om man var barn under arbetsför ålder, så gick man genast till "kö 1".

Tillhörde man kategorin som var arbetsför, blev det "kö 2".

Kö 1 innebar raka spåret till gaskammaren, men det visste de köande självklart inte om. Mammor bar sina barn, höll dem i handen, ledde dem mot döden.

Samtidigt som man talat om för dem att "enda vägen ut var genom skorstenen", så höll man ändå hoppet uppe på dem med "glada" tillrop och peppande kommentarer.

Alla fick sitt hår rakat "av hygieniska skäl", därefter ta av sig nakna (kvinnor och män gemensamt och generat) i ett jättestort rum - och därefter, som det hette, "gå in för att ta en dusch".

Ingen som gick in i "duschen" kom någonsin ut igen. Ingen utöver officerarna utanför, förstod de hemska skriken därinifrån. Det var givetvis gaskammaren. Just den här tog "bara" 400 personer åt gången.

Kö 2 innebar att du fick leva en tid. Ju elakare du var, om du hjälpte till att straffa de som motsatte sig order etc, desto bättre hade du det själv.

De som hamnade i kö 2 fick arbeta hårt, och behandlades sämre än djur.

Motsatte man sig order eller ens ifrågasatte något, blev man skjuten på plats, eller vid avrättningsplatsen.

Då vi under besöket gick in i gaskammaren fick jag nästan panik. Kala betongväggar (där de faktiskt på den tiden monterat upp duschmunstycken för att folk fortfarande skulle tro att de skulle få duscha när de kom in?!) och två stora kremeringsugnar mitt i kammaren...

Ingen sa ett ord när vi var därinne (om man bortser från ett par flamsande norrmän, som visade noll och intet respekt... *morra*)

En och en halv miljon människor är dokumenterat döda i Auschwitz-Birkenau. Då ska man veta att det förmodligen bara är en bråkdel av alla som verkligen gick åt där. Nazisterna har undanröjt nästan alla bevis (och ändå finns så mycket kvar)?!

Inne i Auschwitz I fick vi se en mängd tillhörigheter till de som avrättats. Där fanns bl.a en hel monter (ca 15 m lång/3 m djup) full av människohår. Detta stickades det filtar och strumpor av.

Där fanns en monter med över 800 par barnskor, från bebisstorlek till kanske storlek 23. Där fanns en monter med 80.000 par vuxenskor. Där fanns montrar med väskor, kläder och annat, och mängder av foton av människor med tomma, alternativt rädda, blickar.

Barn fick nummer istället för namn, och hjärntvättades såpass att de efter en kort tid inte ens visste sina riktiga namn.

Dr Mengele utförde otäcka experiment på zigenarbarn och gravida kvinnor, och folk behandlades som sagt sämre än djur, både på det psykiska och det fysiska planet.

I Auschwitz II/Birkenau, som ligger 3 km från Auschwitz I, fick vi se förläggningarna, där folk fick bo i oisolerade lador - upp till 400 personer i en och samma. Sängarna var våningsängar, och det gällde att se till att få koja högst upp... nästan alla hade nämligen diarré pga den dåliga hygienen/brist på mat & dryck/kyla och sjukdomar, och det rann genom sängarna ner till grannen under. Grannen längst ner var dessutom ett lätt byte för alla tusentals råttor som levde gott på de lik och de "mat"rester som de facto fanns i skålarna.

Gå på "toaletten" kom inte på tal ens då man var sjuk, eftersom varje enskild person inte var tillåten att använda dem mer än 10-15 sek på morgonen och 10-15 sek på kvällen.

Toaletten bestod för övrigt i 50 "hål" i en och samma byggnad, utan minsta lilla privatliv, och behövde man mer än anvisad tid var man snällt hänvisad till sin skål - samma som man sedan skulle äta i. Vatten fanns inte så att det räckte ens till dricka åt alla, så att diska var uteslutet.

På Auschwitz-Birkenau kunde 4000 människor avrättas samtidigt i en och samma gaskammare. Där fanns 5 såna gaskammare, och dessa byggdes då man tyckte att de på Auschwitz I inte klarade av tillräckligt många samtidigt ("bara" 400).

Vet inte om jag lyckats förklara någotsånär hur det kändes, men hu så jobbigt det där besöket var!!!

Men också... sååå intressant.  Jag rekommenderar verkligen ett besök.

Alla borde åka dit, även om jag ändrat mig lite då jag tidigare sagt att alla skolbarn borde åka dit. Du måste nog vara åtminstone i gymnasiet för att greja/förstå det.

När Snuffe samma kväll började prata om besöket igen, började jag hulka igen. Vad hade de där människorna gjort för ont????

Och hur kunde Hitler & Co ha så stor makt?  Jag förstår det inte.

Och... jag förstår verkligen inte hur de nazister som varit där kan förneka att detta ofattbara verkligen hänt. Snacka om förnekelse?!?!

// Birdie *fortfarande tagen*

I fredags åkte jag & Älskling (funderar på varför jag inte kallar honom Snuffe här, som jag gör överallt annars..?) till Krakow - kom hem igår kväll (och då väntade ett MMS från Sofies Craffe på oss, som gjorde att vi blev ståendes med ett sånt där fånigt leende på läpparna och var tvungna att skåla lite, även igår).

Nåväl. Till Krakow, undar ni - varför åker man till Krakow?

Åh, det finns många skäl, och jag rekommenderar verkligen en tripp dit.

Vi hade åtminstone fyra starka skäl:

För det första att vi för några år sedan lärde känna en polack från just Krakow, som högljutt deklarerade att "har ni inte varit i Krakow har ni inte varit i Polen", och "det är den vackraste staden i Europa".

Att det åtminstone är en av de vackraste, måste jag hålla med om. Ren och fin, mycket att se... gammalt blandat med nytt på ett fantastiskt vackert sätt. Mycket god mat & helt okej öl, mycket underhållning på gator och torg (till och med en utställning av gamla Trabanter, till Snuffes stora glädje) ;o),

Vår andra anledning var att vi ville besöka Auschwitz. Det besöket kräver sin egen dagbok, och kommer när jag hunnit samla tankarna/känslorna ordentligt... det var mäktigt, fruktansvärt påfrestande och otroligt intressant. 1,5 miljoner människor är dokumenterade som döda i koncentrationslägren i Auschwitz-Birkenau.

Hur många de egentligen är, får vi aldrig veta, eftersom vi bara vet om en bråkdel... nazisterna har förstört i princip alla bevis.

Det lilla vi de facto vet om, är ändå åtminstone mig övermäktigt... 

Usch. *skakar av mig*

Det tredje skälet var de fantastiska Saltgruvorna i Wieliczka. Efter att ha gått de 380 trappstegen ner i gruvan, väntade en "show" med skulpturer och ljusspel i denna vackra gruva... plus en konsert i en av "kyrksalarna" där nere. Snadka om akustik! Helt otroligt...

Köpte med oss en saltlampa hem som minne. Passar perfekt i vår nya hall.

Det fjärde skälet var förstås att vi ville/behövde komma iväg och ta hand om varandra lite, vilket vi gjort ordentligt.

I och med att själva resan blev så billig (1000 spänn t.o.r med flyg och 1000 spänn för hotellet, 3 nätter - för oss båda) har vi med gott samvete kunnat unna oss både god mat & dryck - och allt annat som vi velat ha/göra.

Visserligen hamnade vi på ett hotell där vi fick bädda själva när vi kom, gå till receptionen och hämta både toapapper och handdukar *s*, så standarden där var väl inte den bästa. Världens hemskaste säng har vi sovit i, men sovit har vi. Oxå. ;o) Man fick även plocka fram sin egen frukost ur lådor och kylskåp i ett "kök" på hotellet. *s*

Nåja. Vi har hunnit med att shoppa och allmänt strosa runt på stan, smaka oss igenom stan skulle man kunna säga, tagit femhundra kort och fått ordentligt ont i fötter/ben av allt gående, åkt en hemsk transferbuss från/till flyget nere i Krakow (snacka om träsmak i baken...) vilket för övrigt var förenat med livsfara - de kör som dårar, de där chaufförerna.

Mysigt har vi haft det. Och omtumlande. Återkommer...

 <(>

  ][ . . . . //Birdie *nöjd*

Jag blir så trött på mig själv...

Är det något jag ogillar är då jag gör "komprimerade arbetspass", med bara 8 timmar mellan. Som ikväll/i morgon.

På jobbets kvällspass byter vi av varandra mellan halv elva och elva - alla kan inte logga ur samtidigt, så man får "vänta ut" varandra. 

Idag kom jag inte iväg från jobbet förrän klockan var 23, och måste åka hemifrån vid 6 i morgon bitti för att hinna till jobbet i tid (byter då av nattskiftet någon gång mellan halv sju och sju).

Man är lite uppe i varv när man kommer hem efter ett hektiskt pass, så det är inte bara att lägga sig och sova med en gång. Varvar ofta ner nån timme, minst. Och... är det nåt jag är beroende av så är det min sömn - jag funkar inte utan "mina timmar" - helst åtta.

Det är helt enkelt så att någon planerat jävligt illa. Den någon är jag.

Vi har periodplanering på jobbet, var och en planerar sin egen tid på det stora hela. Givetvis får man pussla och byta så det går ihop sig, men i grund och botten bestämmer man själv.

Undrar när någon [läs: jag själv] ska fatta att det här inte funkar och säga när jag sitter och planerar? Varje period händer det åtminstone några gånger?

//Birdie *trött i förväg*

Jopp, så har man då varit på en Ålandskryss igen - denna gång med jobbet, söndag-måndag.

Tänk dig själv, 1000 (mer eller mindre) onyktra konstaplar på samma ställe, på samma gång? *s*

RIKTIGT skoj hade vi i alla fall, men tyvärr kan jag inte dela med mig av bildbevis, eftersom kameror var bannlysta denna resa. *flina*

ETT kort tog jag, och det fick Annelicious per MMS samma natt (med fotoobjektets tillåtelse och tillhörande sötsnuskiga kommentarer, förstås). Filmade även en gammal kompis till pappa, som därmed fick en hälsning framförd.

Allt annat som eventuellt visas i fotoform är i alla fall JAG oskyldig till ;)

Träffade flera gamla kompisar som jag inte sett på år, och minst en av dem önskar jag att jag hunnit prata betydligt mycket mer med... vi kanske kan ses snart ändå, J?!

Fick förstås ett par nya bekantskaper också - det blev rätt sent och Birdie drack minsann både mängder av Whiskey och flera Gammeldansk (vem i hundan lyckades få i mig dylikt egentligen?! *avsky Gammeldansk*), och åt god/mycket mat.

Livsnjutaren Steffo Thörnqvist jobbade i baren, hela Efterlyst-ensemblen partajade (puss på sig, webmastern och producenten) - vissa av kollegorna fick nya öknamn och en och annan hamnade såklart inte där de borde hamnat. Märkligt. Själv har jag då aldrig ens varit SUGEN på att krypa ner i fel säng..?!

Dagen efter mådde jag betydligt bättre än jag förtjänade, och gick på föreläsningar och shoppade ny, underbar, aftershave åt Älskling, ny mascara åt mig själv och andra presenter åt barnen.

Shoppade ingen sprit *ler*, men godis. ;o)

Var hemma sent på måndagkvällen, och har varit helt slut ända tills idag.

Man börjar helt klart bli gammal. *s*

Mer än så här är jag inte tillåten att berätta. My lips are sealed. ;o)

Sammanfattningsvis var det i alla fall BUSKUL. Det lär bli en resa även nästa år (eller hur, bubbelbadande M - du tjuvläser, eller hur? ;o))

Birdie *måtto: de kollegor som inte följde med, får inget veta*

I förrgår, på väg till skolan med barnen, åkte jag förbi några vägarbetare som jobbar med ledningsarbeten inne i stan.

Jag är alltid supernoga att åka långsamt förbi dessa "stackare", eftersom jag på alltför nära håll fått erfara vad det kan innebära med idiotkörningar förbi arbetsplatser. Det handlar om respekt.

Den här gången såg jag på håll att ingen var ute, att arbetarna satt i en av trailarna som stod uppställda på platsen. En av dem hängde ut med armen, såg ut att sitta skönt och dricka kaffe eller nåt.

Döm om min förvåning då jag åker förbi ovan nämnd trailer (och man) och får ögonkontakt med honom i samma stund som han, ilsket och med full kareta, ytterst medvetet, slänger iväg nåt hårt mot min bil?!

Det bara small till, och i samma stund vrålar lilleman i baksätet:

- Mamma, rutan gick sönder!!!!

Vände mig om, och nog tusan var där en spindel på vänster sidofönster bak?!

Det är rena turen att jag inte tvärbromsade i ren ilska, för bilarna bakom var många och låg tätt inpå. Det är också rena turen att jag inte i förskräckelsen körde av vägen, och på en fotgängare.

Jag var så arg att jag skakade, och det enda jag hade i tanken var hämnd, jag skulle minsann "sätta dit den jäveln".

Eftersom jag inte hade möjlighet att stanna, fortsatte jag mot skolan och ringde samtidigt jobbet och hörde om vi hade nån ledig patrull som kunde kolla regnummer åt mig, och kanske eventuellt även gå in och ta id på gubarna i trailern. Alla patruller var upptagna på en trafikolycka, så tyvärr kunde jag inte få den hjälpen.

Efter att ha släppt av barnen i skolan, åkte jag själv tillbaks och tog regnr, och hade ett kort ögonblick en fundering på att själv gå in i trailern och "kräva upprättelse" - tack och lov besinnade jag mig, det hade ju bara blivit otrevligt - mig sätter man sig inte på, punkt slut.

Väl framme vid jobbet kollade jag sprickan i rutan, vilket tack och lov visade sig inte vara nån spricka, utan bara nåt som såg ut som en krossad krita, och gick att gnugga bort (även om det satt ordentligt fast)?!

Fortfarande skakande av ilska, gick jag upp på jobbet och loggade in, letade reda på telefonnumret till aktuellt företag och ringde upp VD:n.

Så arg han blev?! ;o)

"Helt oförsvarligt" och "det var det värsta han hört" var några av orden. Han skulle själv se till att ansvarig på plats skulle höra av sig till mig, och han uppmanade mig också att noga kolla över bilen, så det inte fanns några skador. (Hade det tagit plåten/lacken hade det garanterat varit både buckor och repor, men så var det tack och lov inte).

Någon timme senare ringde ansvarig arbetsledare, lika förskräckt och arg som chefen, och meddelade att de gubbar som jobbat på morgonen sov nu, men att han personligen skulle prata med dem sen, och återkomma till mig dagen efter. Han sade också att "nån godtagbar ursäkt finns såklart inte, men de måste ju få försöka".

Igår satt jag också på jobbet, men hade mängder att göra, då det två gånger om ringde från okänt nummer på min mobil - jag kunde inte svara. Fick ett mobilmeddelande från arbetaren som kastat något på bilen, där han med svansen mellan benen bad så mycket om ursäkt och förklarade sig med att han varit "arg på allt och alla, och att jag råkat komma ivägen".  Ville jag något mer, kunde jag nå honom på ett visst mobilnummer.

Efter jobbet igår åkte jag ner till mams & paps, där syrran och lille Neo också befann sig. Jag och mamma tog Neo på en långpromenad (tre timmar, sååå skönt!) så att syrran fick sova lite, och lagom till vi kom hem ringde min mobil igen - det var arbetsledaren från "dagen innan", som ringde och ville höra att den skyldige verkligen ringt upp mig.

Det visade sig att det var två sockerbitar som sulats iväg mot min bil - arbetaren hade inte försökt slingra sig på något sätt, berättade han, utan samma förklaring hade lämnats även till arbetsledaren.

Arbetsledaren sade att han gjort fullständigt klart för arbetaren, att om något liknande hände igen så skulle han få foten, utan pardon.

Kanske borde han även söka hjälp mot sitt humör?

Snacka om dålig reklam för det stackars företaget, vars namn stod med stora bokstäver över hela trailern..?

Nu slutade det hela lyckligt. Bilen, som jag nu haft en vecka, är fortfarande hel. Men man kan inte låta bli att tänka på vad en sån här "liten" grej skulle kunnat innebära.

Och orden jag vrålade när sonen skrek att rutan var trasig är icke tryckbara.

Jag har köpt ny bil, och jag är riktigt förälskad i den!

En Fiesta, årsmodell '03 (nästan '04, faktiskt) som bara gått 3.400 mil - ett riktigt kap! Det är ju inte fel att få tag i en lågmilare för en pendlare som mig, som kör 3000 mil om året...

Färgen är odefinierbar, men kallas "Coppar" (eller ljusbrun, som det står i registreringsbeviset *s*) och ni anar inte hur snygg den är mot höstträdens löv?!

Får nog byta bil igen i vår, så att allt matchar.

Skämt åsido, bilen känns helrätt, trots att det bara är en tredörrars. Det är en rymlig liten bil - "världens minsta stora bil" - som vi utan tvekan kan åka både långt och länge i utan att må illa.

För att riktigt förstå min glädje, måste jag berätta att jag köpte ny bil i våras, en Suzuki, som dock aldrig blev bra. Den hade ett par fel som bilhandlaren lovade att fixa till, men aldrig klarade av att fixa. Ganska snart stod det klart att bilfirman skulle få ta den tillbaks, och sedan dess har jag bara väntat på ett lämpligt objekt, i rätt prisklass. Nu fick jag i och för sig lägga till 27.000 mot vad jag gav för Suzukin, men det var det ta mig tusan värt. Nu har jag en riktig bil, och faktiskt bättre ekonomi också ;o)

Passade på att lägga om lånen, nämligen, och bakade ihop mitt pluggerilån med billånet - och fick hälften så hög ränta som jag haft innan.

Dyrare/bättre bil = bättre ekonomi. Inte en ekvation som vanligtvis går ihop, eller..?

Birdie *nöjd*