Sonen introducerade mig för gruppen "Stomp" häromdagen - deras musiklärare använder sig visst av dem när de håller på med rytmik i klassen.

Jag FÖRSTÅR att ungarna tycker det är kul och inspirerande!

(Trumset står nu högst på önskelistan hos älskade lille sonen, "Vad ska du med det till, du kan ju spela på kastrullerna", kontrade jag, men med noll medhåll från sonen.*s*).

Jag är fast, tycker det är SÅ läckert.

Ge mig 6 minuter av ditt liv, och jag lovar du blir imponerad :)

Birdie *bjuder på en video med klipp från flera av deras shower*

och då spenderar jag - som vanligt - betydligt mycket mindre tid vid min dator. Att vi numer dessutom har häst gör inte att jag har MER tid vid den, direkt. ;o)

Mår dock FÖRTRÄFFLIGT.

Men egentligen är det komiskt att jag säger att "våren är här", en dag när termometern visar på -4,5 - men det KÄNNS så, och solen visar sig ju med full prakt, och då är inte jag den som klagar? Inte på vädret i alla fall.

På ANNAT tänker jag göra det, dock:

Det är fruktansvärt synd att min barndomsvän Leva "tvingats" sluta blogga här, pga att vissa valt att missförstå/inte se helheten. Detta TROTS att hon aldrig någonsin nämnt någon vid namn, eller ens berättat vilken stad hon bor i. Ingen, som inte är insatt, kan veta något om hennes identitet.

Jag hoppas sannerligen hon fortsätter skriva på annat håll, främst för sin egen skull, men även för andras. Hon har SÅ mycket att ge, har gått igenom så himla mycket, har så mycket erfarenhet... (vi ses på annat håll, vännen)!

För att kort rapportera om annat, så var förra veckans fortbildning underbart kul - och nyttig. Ser redan fram emot nästa.

Och... vi hoppade med Judy i helgen - med bravur. Den hästen älskar verkligen att hoppa, om möjligt mer än vad hennes matte gör. (Fjutthinder undanbedes av dem båda). ;o)

Och... älskade extrasyster Sajja har äntligen kommit hem från Sydafrikat! Det var VERKLIGEN på tiden (tycker jag *skrattar åt Sajja*), och det var så kul att få rå om henne ett par timmar i söndags.

Och... fick även ett annat (kort och oväntat, men himla trevligt) besök i helgen. Kollega T hade hittat hela vägen ut i obygden (köpte däck av en granne till oss) och passade på att stanna till och säga hej. Sånt UPPSKATTAS (men nästa gång vill vi bjuda på kaffe på altanen - och lille sonen vill säkert hälsa på kaniner, hamstrar och häst)?! *s*

Har mängder av bloggar att läsa ifatt nu (igen).

Eftersom jag smygsurfar på jobbet, får vi se hur långt jag hinner - allt beror ju på om våra invånare tänker hålla sig i skinnet, eller om de tänker ställa till med världskrig (eller nåt mittemellan) ;o)

Birdie *njuter av livet*

av utbildningen (eller fortbildning, som det visst heter) har gått av stapeln, och jädrar så bra - och kul - det är så långt. För att inte tala om nyttigt.

Träffade gamla kollegor från Jönköping, som jag knappt sett sen jag slutade på stationen för 15 år sedan, och fick höra både roligt och tråkigt som hänt där (en av mina "favoriter" från den tiden hade fallit död ner på jobbet för en tid sedan... 55 år ung) - det KÄNDES att få höra. :o(

På vägen hem tittade jag till Judy, som såg välmående ut, och väl hemma fixade vi lite hemgjord kycklingkebab (strimla och stek kycklingfiléer, krydda med tacokrydda - strimla gurka, tomat, lök och sallad - fyll pitabröd med alltsammans, varvat med hemgjord guacamole, creme fraiche och tacosås - mumma), och nu är det soffläge. Pussas lite, bli omhållen mycket, och glo på dumburken. ;o)

Är helt slut. Nöjd, men totalt slut.

Natti!

Idag kunde det gått illa i stallet.

Jag trodde - ärligt - att Judy höll på att dö... och såhär i efterhand inser jag att det faktiskt kunde ha gått precis så illa också.

Ska försöka dra storyn så kort jag kan:

Efter mockning och fixning traskade jag ut till Judy där i hagen, tänkte passa på att ge henne lite mumsig lunch.

Det blev en hink bestående av hästmüsli och två morötter, delade i småbitar - vissa rätt kraftiga, dock - plus lite hösilage, såklart.

(Hon är så mysig, det märks att hon känner igen oss nu... hon gnäggar när man kommer, hon går emot en när man kommer in i hagen... *ler*. Däremot är hon lite mobbad av de andra hästarna i hagen - hon är extremt låg i rang. Det gör lite ont i hjärtat).

Hur som haver så stod vi och filosoferade, "pratade lite", medan hon mumsade och åt ur hinken jag höll i famnen... men rätt som det var så började hon hysteriskt sträcka på halsen, hosta och frusta och verkade få panik - nåt satt fast i halsen på henne, hon fick inte luft som hon skulle.

Snacka om att man känner sig maktlös?!

Hon vägrade dricka, hon vägrade i princip allting - och när tio minuter gått hade jag (minst sagt) panik jag med... såg framför mig hur hon skulle falla död ner framför ögonen på mig, särskilt när det hon försökte hosta upp kom ut ur näsborrarna istället för munnen... :o(

Funderade i det läget på hur man lättast och snabbast skulle kunna få tag på en veterinär (funkar 112)?

Efter ungefär en kvart lossnade det uppenbarligen, för Judy blev plötsligt sig själv och började beta gräs... en lättnadens suck...

Jag insåg, att det måste ha varit en morotsbit som satt sig på tvären, så jag gick in till maten jag tidigare blandat till kvällsmat åt henne, och började dela morötterna i mikrobitar. Jag hade ingen kniv, och morötter är hårda.... och är de redan korta och tjocka är det lögn i helvete att försöka dela dem med handkraft.

Jag fick helt sonika fiska upp de kraftiga bitarna ur geggamojan (bestående av vatten, betfor & müsli) och BET av dem innan jag lade ner dem i foderhinken igen. Här tar vi inga risker...

Kan upplysa om att varken betfor eller müsli smakar särskilt gott.

Och där fick jag, för att jag skrattade åt Titti i Rix MorronZoo, som fick äta hundmat i morse. ;o)

Nåväl. Dramatiskt värre, men det gick ju bra, tack och lov.

Avslutar med några bilder på E & Judy - som vanligt med halvtaskig kvalitet pga att jag aldrig kommer ihåg att ta med nåt annat än mobilen...

//
Kram, Birdie

PS. Det här inlägget kom som ett brev på posten, eller hur, Sus? ;o) DS.

Just "Operativ ledning" (stabsfunktionen) - boken jag började med att läsa i - visade sig vara den jobbiga biten. Om denna säger jag bara: huuuu :o(

Inget för en simpel civilanställd som mig, kan jag säga.

MÅSTE höjdarna som skriver dylika böcker skriva så högtravande, måste de formulera sig så att man måste läsa texten (minst) två gånger för att förstå vad som skrivs?

Ni som någon gång läst i vår lagbok vet vad jag menar. Förvisso går det inte att feltolka, men det måste läsas mer än en gång för att man riktigt ska förstå. Den här delen i utbildningen kommer att bli TUNG...

Bastaktiken och delen gällande försvunna personer var däremot inga problem att ta till sig: en mycket trevlig bok, med enkel, konkret, text utan konstiga ordval och formuleringar.

Att jag har stort intresse i dessa ämnen (och redan har någorlunda koll på hur man jobbar praktiskt med det) har förstås betydelse också... och plötsligt ser jag VÄLDIGT mycket fram emot den långa utbildningen i just Bastaktik som vi ska gå senare i vår.

Det är ÄN mer intressant än vad jag hittills förstått.

Men nu tar jag paus från skolböckerna och drar till stallet ett par timmar.

Behöver det.

Strålande ute, jue :)

//

Birdie *fortsätter fighten med "Operativ ledning" seeeenare*

Idag borde jag verkligen inte sitta vid datorn alls, jag måste plugga. Ska gå på kurs tisdag-torsdag, en fortbildning för oss cert. radiooperatörer.

Inget konstigt egentligen, men utbildningsansvarig vill att vi ska ha läst in vissa delar i böckerna "Bastaktik" och "Operativ ledning", plus ett kompendium gällande "Försvunna personer" - och hjärnan vill bara inte fungera?!

Hade tänkt läsa tidigare, men det har liksom inte blivit av... så idag måste jag. Har nyss slängt mig över "Operativ ledning". (Fy).

Var hemma från jobbet igår, höll på att hosta lungorna ur mig och hade ont i halsen, men idag är det bättre igen.

Skallen är det uppenbarligen fortfarande fel på, dock... *muttra*

Undrar om Annas USB-netdoktor-kur kan hjälpa mot sådant också?

Birdie *har normalt sett läshuvud*

Nu MÅSTE jag fråga nåt jag funderat på ett bra tag.

Den där "säkerhetskoden" man måste skriva då man loggar in här, alt. när man vill kommentera ett inlägg - hur fungerar den egentligen?

Jag menar... SER inte oärliga personer på stulna datorer eller kapade konton den... eller vad..? 

Den dyker ju upp rent automagiskt, bara att skriva av, liksom..?

Birdie  *kliar geniknölen*

- och visst kan man väl NÄSTAN kalla det vetenskapligt nu? ;o)

81 personer har röstat, och frågan löd:

Var går gränsen till otrohet?

Resultat: "När man de facto har sex med någon annan" vann - men inte jättestort (se siffrorna längst ner).

I MIN lilla värld går gränsen tidigare än så, men frågan är klurig. Det är ju en definitionsfråga. Det som är okej med din partner kan ju aldrig vara otrohet?

I min värld är det liksom "känslan bakom" vad man gör som har betydelse, och lever man ett dubbelliv/inte är öppen mot sin partner, så är man illa ute - och om något då hänt fysiskt eller inte är liksom underordnat?
Riskerar man att såra någon, what so ever, så har man nog gått för långt.

Klurig fråga, som sagt. :o)

Nästa omröstningsfråga är kanske lättare att svara på:

Har du, enligt din egen definition, varit otrogen mot någon?

Iväg och rösta nu!

Resultatet i siffror:

1:a "När man de facto har sex med någon annan" (29,6%)

2:a "När man smyger med bekantskaper gentemot sin partner" (27,2%)

3:a "När man kysser någon annan än sin partner" (21%)

4:a "När man längtar efter att ha sex med någon annan än sin partner" (13.6 %)

5:a "När man själsligt är närmare en annan person än sin partner" (8,6%)

så mörk bilden blev då? *pekar på mms-bloggen*

Så såg den INTE ut i original. Nåja.

Full rulle i badkaret igår kväll :-) Hamsterungarna är nu 14 dagar gamla, har precis öppnat ögonen o är ungefär 5 cm 'långa'... lite framtunga än, och SÅ söta (och olika)! Härmed har birdie testat att MMS-blogga - verkar funka. Kram o trevlig helg!

Kan man vakna till en bättre utsikt än denna?

Sovit hos mor & far inatt - de har femtio meter (fågelvägen) ner till sjön. *njuter*

har varit igång sedan i juli, och nästan 70 personer har röstat.

Vill ha 80 röster (minst) innan jag avslutar omröstningen.

Har en ny fråga på gång, litegrann en fortsättning i samma ämne.

Så - kom igen - rösta-rösta-rösta :)

Verba volant, scripta manent.

Ord flyger sin kos, vad som är skrivet förbliver.

Den största anledningen till att jag lackade ur förut (är fortfarande precis lika jävla arg) är att personen som yppat detta tidigare sagt till mig att jag är "beundransvärd som står ut", eftersom hon själv "knappt skulle stå ut 5 minuter ens" om hon hade det som jag.

Är inte det falskt, så vet inte jag - och det var inte sådan JAG trodde hon var - det är väl det som gör så himla ont, antar jag.

Hon har gnällt rätt bra själv då hon haft det jobbigt - och med all rätt (det har varit jättesynd om henne) - och man MÅSTE få ur sig skiten, och jag har alltid/kommer alltid gärna att lyssna - även om jag tyvärr inte kan göra mycket åt situationen.

Nu tycker du kanske att jag själv gör likadant, när jag inte säger detta rakt ut till människan ifråga - men det här är mitt sätt att spara min energi.
Uppenbarligen läses ju min blogg av henne, så jag får sagt vad jag vill (här och nu) utan att behöva riskera att bli än mer förbannad (vilket jag garanterat skulle bli vid en MSN-konversation/telefon/öga-för-öga-diskussion).

Hennes kommentar var nog aldrig ämnad för mina öron.

Just nu ligger hon på minus och bör hålla sig på sin kant.

Skönt att få DET sagt.

är bland det värsta jag vet, eftersom jag tycker folk kan säga saker till en rakt upp i ansiktet istället.

Oftast är det tjejer som inte "vågar" vara ärliga, utan pratar bakom ryggen - konstigt att det ska vara så? Falskt och fegt, är vad det är. Och vad jag tycker om sådant står klart och tydligt i min presentation.

Jag är visst en riktig gnällkärring har jag hört.

Min blogg ska vara en enda lång gnällhistoria, i princip.

Får jag då fråga: var fan ska jag ösa ur mig all skit, om inte här?!

Jag är tyvärr(?) sån att jag gärna skriver när jag mår dåligt - det är mitt sätt att bearbeta och gå vidare. Tycker du att jag ältar: skit i att läsa då?

Att jag är trött på att bo i byggröra är långt ifrån en nyhet. Det måttet var rågat redan för flera år sedan - och ibland står det mig upp i halsen (som ni vet). Det går i vågor, och att jag fortfarande bor kvar beror på min kärlek till Snuffe.

Att jag stundtals är jävligt less på Kryss etc, känns skönt att få ösa ur sig här. Är jag trött och less måste jag få ur mig det.

När jag är sprudlande lycklig (vilket jag faktiskt är mestadels) har jag sällan något behov av att skriva.

DET ÄR VALFRITT ATT LÄSA.

Jag hoppas berörd(a) person(er) ger fan i min blogg fortsättningsvis - eller tänker efter hurdana de själva är. Det kan löna sig att sopa rent framför sin egen dörr innan man klagar på andras. Ett andra alternativ till ovan är ju att skriva rent ut att "nu är du jobbig, Birdie".

Jag tänker nämligen fortsätta skriva när JAG känner för det - inte för att roa andra.

/Birdie *både arg och ledsen*