vad det är jag pysslar med, så menar jag inte att bombardera nån med gamla dagböcker från 2003-2006, även om det ju blir så ;)

Har lagt ut de dagböcker jag lyckades "rädda" innan en idiot fick för sig att - utan förvarning - lägga ner den community jag hade som bollplank/bloggställe då.

Det mesta av det jag lagt ut handlar om tiden som utbränd, och är mest till för mitt eget minnes skull - men jag vet också att det kan vara nyttigt för andra som är i den sitsen att få "känna igen sig" lite.

Jojoåkande i humör och ork... ibland i åratal... det är fanimej inte kul.

Men... något jag faktiskt ska göra (och utmanar DIG att göra också) är att skriva ett nytt kärleksbrev. Här är det gamla, det från 2003: With love, (to) Birdie

Men just NU väntar sängen och boken... och en Ipren.

Öm i kroppen/lederna. Tung i huvudet. Småtjock i halsen. Risig i magen - och varm.

Rätt och slätt; allmänt "uschlig", som vi säger på östgötska.

Ska kura ner mig och inte göra ett jota. Läsa en bok på sin höjd.
Med lite tur kanske man är på benen till 15 i morgon, då nästa arbetspass tar vid..? Gjorde det första efter semestern igår - fridag idag.
Har varken tid, råd eller lust med det här?!

Jag som skulle mysa med höggravida syster idag på förmiddagen, och med Sajja i eftermiddag?
Typiskt.

// Birdie *ynkynk*

The way to achieve inner peace

is to finish all the things you´ve started.

ursprungligen skrivna av någon med samma behov som jag... uppenbarligen ;)

Det där "tjejfenomenet" jag skrev om i en tidigare blogg är inte alltid ett problem.

I helgen har E, på totalt två dygn, spenderat 27 timmar i stallet - tillsammans med två(!) tjejkompisar :o)

De har både kört och ridit, i flera omgångar, plus sovit i sovsäck på höskullen i stallet. *myspys*

Det är en trött (men lycklig) dotter jag jag här hemma nu... sittandes vid Equippa, letandes foderhäst. Hennes två kompisar har nämligen varsin sådan, och vi har länge varit inne på att skaffa en, vi med.

Nu har ju livet varit lite turbulent, men så snart det lugnat ner sig lite, så... (och det har det f.ö redan gjort - bara man fattat ett beslut känns allt bättre).

Idag spelar sonen A höstens första fotbollsmatch. Direkt då han klev ur sängen skuttade han i matchkläderna och "beordrade" Sambon att klippa gräset vid hans fotbollsmål - så att han kan träna. ;o)

Jag ska med andra ord sitta i regnrusket och glutta på fotboll i eftermiddag.

Tänk att det kan vara så mysigt ändå?! Att se glädjen i sina barns ögon är allt man behöver för att det ska vara värt det.

Birdie

om att stanna eller gå var jag till syvene och sist tvungen att fatta själv. Gudarna ska veta att det varit helvetesdagar, och att jag ligger ordentligt efter med sömnen. Vilken jävla semester?!

Detaljerna lämnar jag dithän, åtminstone här och nu, men jag stannar.

Jag ville ju egentligen inget annat.
Barnen blev jätteglada när jag talade om mitt beslut för dem.
Övriga involverade stackare, som jag ältat med, är jag skyldig ett stort tack... utan att få ventilera vet jag inte hur det gått.

Just nu är jag för sliten för att veta om jag fattat rätt beslut, men det känns så, och jag hoppas (tror!) det.
Vi älskar varandra och även om vi inte lovat varandra "i nöd och lust" inför guben-däruppe, så är det väl det som gäller?


Birdie *kanske äntligen kan sova gott igen*

Gjorde nåt konstruktivt av dagen istället.

Skrev upp vad jag ville, och kompromissade mer än vad jag tycker jag skulle behöva, men kanske ändå måste.

Har gett honom lappen på mina "krav" nu, och väntar nervöst på besked om det godtas eller inte. Sista chansen nu... *biter på naglarna* 

Idag är det 13 år sedan jag gifte mig. Det var en underbar dag, även om jag mådde illa som satan, nygravid som jag var.

Idag fyller mina barns extrakusin 5 år - stora killen! Grattis!

Det är väl i stort sett det som är bra med den här dagen. I övrigt kan man sova bort den. 

Rymde till stan och passade på att träffa barnen. De märkte såklart hur jag mådde, så jag berättade hur läget var och undrade hur de ställde sig till att flytta in till stan igen (deras pappa bor ju redan där och de har "hela sitt liv", dvs kompisar, skola, träningar etc, där).

De har ju då och då "klagat" på att det är jobbigt att allt är så långt borta och på pendlingen.

Men... nu sade E (dottern, 12½) att pendlingen är ju inget problem, och "jag som just fått nytt, fint rum". Hon vill ju föda upp kaniner, och det går ju knappast i en lägenhet, hon vill ha en häst, vilket är ypperligt när man bor på landet. Visst skulle det vara skönt att bo i stan, nära allt, men absolut inte nödvändigt. Hon trivs ju på landet, sa hon.

Hon poängterade också: "stackars R, som just byggt klart hallen..." - å så fick jag dåligt samvete - IGEN. :(

Sonen, A (snart 10), blev först glad, eftersom han skulle komma närmare sina kompisar, men när han tänkte till ville han då ALLS inte flytta till stan. Då började han gråta och sade att han trivs för bra på landet, och älskar att meka och ha skogen intill etc. Dessutom längtade han efter sitt nya rum, som han ju faktiskt ska få snart.

Båda tyckte iofs att det var jättejobbigt att det var så stökigt utanför E:s rum (ovanpå garaget). Det var lite obehagligt att vara där själva, tyckte de.

*yyyyyl och brööööööl*

Så snart jag lämnat barnen hos deras pappa igen var jag återigen superosäker. Är det verkligen inte värt att försöka stå ut?

Men HUR ska det gå till?! Jag klättrar ju på väggarna som det är nu???